Bottenlös sorg - hur överlever jag

Molallena · 12 Januari 2020 10:45

Åh kära @Besviken… Du har så rätt! Och du verkar ha varit med på samma resa som jag; att bli lämnad av sin man efter ett helt liv ihop för att han har blivit kär i en annan… Då var familj och 24 år tillsammans plötsligt inte värt att kämpa för…
Den besvikelsen… att han inte ens ville försöka arbeta för att kunna rädda vår relation, den är det största såret… tillsammans med insikten att han inte bara tar sig själv, min framtid och vårt liv tillsammans ifrån mig, utan att han även tar min rättighet som mamma att ha mina barn hos mig hela tiden… Det är så sinnesjukt orättvist att jag inte ska få vara ens med mina barn, för att han inte vill kämpa för oss.
Tanken på att hon, den andra, någon gång kommer att träffa min barn (fast han har lovat att det ska dröja länge…) och därmed få tillbringa tid med dem som borde varit min tid… Det är inte okej! Jag vill inte att hon ever ska träffa eller umgås med mina barn! Det var inte för hennes skull jag födde dem! För att hon som förstört hela mitt liv, skulle få njuta av mina fina fina barns sällskap…
Jag hör att mitt resonemang inte låter särskilt moget, men det är verkligen precis så jag känner! Och jag lovar att jag kommer att fortsätta känna så inför henne…Hon ska inte ha någonting med mina barn att göra. Punkt.

Jag tror att jag skulle behöva göra precis det du förespråkar och det som min dotter var inne på; att bryta helt, så långt det går… för att få distans… för att få perspektiv… för att kanske få lugn…
Hur mycket jag än förödmjukar mig inför honom, hur mycket jag än ber om att få hans kärlek, att han ska försöka igen, så kommer det inte att hända… Han har lämnat… mig… barnen… det som var vår familj och vårt liv… För att starta ett nytt… Med henne… Det gör så ont…

Men vi är inte färdiga med varandra… det finns tusen saker han lovat ordna i huset… bland annat ett badrum som ska renoveras… mycket småfix och saker som blivit eftersatta under åren vi bott här… Huset är 30 år och det börjar synas… Och förutom den praktiska hjälp jag behöver och han har lovat mig, så är vi inte klara med alla papper, inte med banken, inte med räkningar , försäkringar mm och administration kring det… Han har heller inte flyttat ut på “riktigt” eftersom han får tillgång till sin lägenhet den 3/2… Sen fyller sonen år i februari, dottern i mars, dottern tar studenten i juni och i sommar konfirmeras sonen…
Det går inte att bara bryta helt… Jag vill det inte heller… Men jag tror att jag skulle behöva det… så själen fick ro, så den fick läka…

Vi får väl se hur det blir med den läkningen… Nu har vi inte haft kontakt sedan i onsdags… I går var första dagen på flera veckor som jag inte hade en panikattack…
Ångesten kryper omkring i magen och bröstet och slår sina lovar kring mitt hjärta… Men igår fick den inte fritt spelrum… Den ligger och pyser och flämtar och vill ut… När som helst… Utan förvarning… Omöjlig att hålla i schack…
Jävla ångest! Den har tagit makten över mitt liv och jag måste hitta ett sätt att få tillbaka den makten… Annars kommer jag aldrig att komma igenom detta eller komma framåt…

Äter medicin och väntar på samtalsstöd…
Väntar på att hitta orken att leta efter det liv som måste bli…
Så småningom… kanske…

Kram till alla som kämpar
Ni krigar för oss som just nu inte orkar, men som får förebilder genom Er

Heartbroken1 · 12 Januari 2020 13:19

Det är inte så lätt att bryta efter ett långt liv tillsammans o speciellt inte när man har barn ihop.
Man kommer att träffas men jag kommer då att minimera antalet tillfällen jag riskerar att träffa den andra kvinnan. Hon som förstört vår familj.
Kämpa på
Styrkekramar

Jane · 12 Januari 2020 13:42

Jag känner så med dig @Molallena! För drygt fem år sedan blev jag lämnad av min exman som jag varit tillsammans med i 34 år. Han blev förälskad i en kollega. Det var förstås fullkomlig panik och jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna bli glad igen.

Eftersom våra barn var utflugna behövde jag inte gå miste om tid med dem och jag behövde heller inte ha kontakt med min exman på samma sätt som du måste ha med din. Efter att i två månader böna och be, gråta, argumentera och diskutera med honom bestämde jag mig för att så snabbt som möjligt försöka att slänga ut honom ur min ”intimzon” och behandla honom som en affärskontakt. Det var plågsamt men min stolthet krävde det och jag ville inte bli något offer eller någon som alla tyckte synd om. Det blev också som en slags hämnd på honom eftersom jag helt och hållet stängde honom ute från mitt liv. Jag bad släkt och vänner att inte tala med mig om honom och vice versa. Du kan ju inte göra så men du kan försöka att börja markera avstånd mot honom.

Du har en jobbig tid framför dig men du verkar stark! Att du har ångest och tappar taget om vardagen är inte ett dugg konstigt eftersom du har fått en chock. Men du uttrycker dig på ett sätt som ger hopp om att du kommer att fixa detta.

Man kan leva på olika sätt. Jag kommer nog aldrig att komma över min skilsmässa helt och hållet. Trots att jag har en ny kärlek i mitt liv och ett liv fyllt av liv så blir jag lite ledsen ibland. Inte konstigt tänker jag eftersom min exman och jag i princip växte upp ihop. Min exman och jag har träffats två-tre gånger sedan skilsmässan. Vid jämna födelsedagar, dop, bröllop och begravningar kommer vi att kunna träffas men inte annars. Han vet att jag ställer upp för honom om så krävs och jag vet att han finns för mig om något skulle hända, men det får räcka med det.

Jag hoppas att det vänder för dig snart nu! Det kommer att ta tid men det blir bättre.

Angst78 · 13 Januari 2020 20:25

Läser vad du skriver om hans nya. Jag känner EXAKT likadant. Hon som förstört vår familj ska alltså ha MIN tid med barnen. Det är verkligen helt groteskt. Jag skaffade inte barn för att missa halva deras uppväxt. Det har nu som sagt gått drygt två år sen separationen, de är fortfarande ihop men har inte träffat varandras barn. Jag och hennes ex kämpar emot. Jag kommer fortsätta med det. Och jag skäms noll.

Angst78 · 13 Januari 2020 20:52

Dessa vidriga ”home-wreckers”. Jag önskar dem inget gott. Hoppas att karma tar dem så småningom.

Neily · 13 Januari 2020 21:45

@Angst78 det där är min mardröm… att mitt ex nuvarande (hon som var med och förstörde allt) ska flytta till vår stad och att det inte ska gå att komma undan. Hur har du gjort för att inte få barnen indragna i det hela? Det verkar omöjligt. Den här sjuka människan hade skickat en bok till mitt barn medan de hade en hemlig otrohetsaffär och mitt barn fick också följa med och träffa henne på en fikadejt medan han var otrogen i hemlighet. Tycker att det är helt sunt att inte låta en sådan person komma nära ens barn (även ego så klart, men i hela den här soppan kan man väl knappast själv vinna tävlingen över mest ego )

Angst78 · 14 Januari 2020 08:08

Jag önskar att jag hade nåt ”recept” för hur man gör. I mitt fall är jag ganska säker på att det handlar om att hon (som hade barn på 1 och 3 år när hon inledde med min man) är mån om relationen till sitt ex. Enligt honom har de kommit överens om att mitt ex inte ska få träffa hennes barn förrän hennes ex känner sig redo, och det har han uppenbarligen inte varit än. I det läget har det varit lättare för mitt ex att inte kräva att de ska ses, även om han har tagit upp frågan flera gånger. Jag fick iaf igenom att mina barn inte ska dras in i det här före hennes så nu är nog allt upp till hennes ex. Jag känner nämligen mitt ex så väl att jag vet att han hade presenterat barnen dag ett om hon hade velat det. Han följer allt hon gör och har som största fokus att göra henne nöjd. Hon och hennes ex har tex fått bestämma sitt schema och sen har han kommit till mig med ett redan färdigt schema och krävt att få igenom det. Vidrig situation och hon verkar sannerligen vara en vidrig person.

En annan grej är också att jag har berättat för mitt ex hur jävla dåligt jag mår och att jag inte pallar om hon också ska in i barnens liv. Jag vet att han inte bryr sig om mig men tror han har blivit lite skrämd över att eventuellt bli pappa på heltid om jag kraschar.

Kan som sagt inte ge dig något knep utan det beror nog på situationen. Ditt ex verkar ju extremt hänsynslös som tagit med ert barn redan INNAN han lämnat dig. Sjukt. Sjukt också att hon tyckt att det är en bra idé. S.U.B.B.A.

Men stå på dig. Säg att det varken är bra för barnen eller för dig att hon dras in i det här just nu. Kanske kan du vinna lite tid iaf. Vet hur du känner. Vet så väl. Kram!

Angst78 · 14 Januari 2020 08:10

mkt ex hit och dit, hoppas det går att förstå vem som är vem i det jag har skrivit.

Trott · 14 Januari 2020 10:17

Jag fattar inte detta med att dra in en ny så fort. Min man lämnade mig i mellandagarna och flyttade direkt in till sin nya. Han säger att han bodde hos en kompis första veckan men vet inte om jag litar på honom så värst mycket.
De tyckte att det var en bra ide att vår dotter skulle sova hos dem i hennes hus redan två veckor efter han flyttat ut.

annandagen · 14 Januari 2020 10:58

Antagligen så är den som lämnar en bra bit längre i processen att ‘frigöra’ sig. Jag vet att jag var det då jag och min första fru skilde oss, visserligen hade jag ingen ny då, men jag råkade träffa min senaste ganska snart efter separationen. Jag vet att med den senaste nu, så var hon ute ganska snabbt och hade kontakt med någon ny efter hon hade droppat bomben. Visserligen hade nog både hon och jag insett att scenariot med separation var en trolig utgång med tanke på vad hon gjorde mot mig tidigare på året.

Själv känner jag att jag kanske inte är redo för någon ny riktigt än, mest för att det inte skulle vara rättvist mot den personen, men det ska inte hindra mig att stifta nya bekantskaper. Bekantskaper som jag tänker vara helt öppen emot då det gäller läget. Sen får tiden utvisa om det blir mer av bekantskapen.

Jag ska minsann inte låta detta hindra min framtida lycka eller på något sätta mitt liv på någon slags paus.

Trott · 14 Januari 2020 11:12

Personligen så tycker jag det är brist på omdöme, respekt och empati av den som lämnar som vill dra in barnen och presentera sin nya efter bara två veckor efter hen meddelat att hen vill flytta isär, och tänkt börja direkt med att barnen ska sova i hennes hus.
Både genetmot barnen och medförälder utan att ta någon som helst hänsyn till att de inte är lika långt fram in sin process.

annandagen · 14 Januari 2020 11:18

Håller helt med då det gäller barnen, dom ska man inte dra in i det hela. Jag väntade länge, länge innan mina barn träffade den nya och då var det inte i hemmet utan i någon park eller så flertalet gånger.
Barnen har nog med att processa som det är när föräldrarna delar på sig.

sviken41 · 14 Januari 2020 11:59

Hej!
Åh, jag känner igen mig i allt du beskriver…det är som om du skriver om mitt liv för tre år sedan. Tänk att det är tre år sedan mitt liv helt raserades på ett fullkomligt chockartat sätt. När man är mitt i chocken är man fullkomligt förlamad, utan någon livslust eller energi, man bara gråter… Jag kan riktigt känna smärtan du beskriver.
Nu har det som sagt var gått tre år och mitt liv är riktigt bra nu, men helt annorlunda än det var innan han hittade en annan och ville skiljas. Jag mår bra och har äntligen hittat en fungerande vardag i allt det nya, även om sorgen efter skilsmässan och sveket efter otroheten alltid kommer finnas kvar… Har hittat en fantastisk man att älska (trodde jag väl aldrig). Mina råd till dig just nu är:

Tillåt dig att vara ledsen, arg och svag. Det behöver man i början, men bestäm dig för att inte låta det förgöra ditt liv i flera år.
Ta hjälp av vården (mediciner iaf i början och samtalsstöd) för att kunna sova och äta.
Prata, prata, prata om allt. Hitta några trofasta personer som du kan delge situationen för. Det hjälper att sätta ord på det som sker.
Försök att bibehålla en god kontakt med barnens pappa, det mår barnen bäst av och man behöver den andra föräldern för att klara av vardagen. Var däremot noga med att tala om för ditt ex att det bara är för barnens skull.
Prata aldrig illa om ditt ex inför barnen, hur gärna man än vill det. Det är fortfarande deras pappa.
Försök att göra något för dig själv även om du inte har någon lust.
Hitta kraft i barnen och ha tydliga rutiner för att vardagen ska fungera. Laga enkel mat och skit i att städa etc.
Titta på serier för att fly en stund.
Ordna upp allt praktiskt så fort som möjligt, även om det tar emot väääldigt mycket.
När du känner dig mogen (ingen stress) prova dejta igen.
Tänk att du är värd ett bra liv, även om det aldrig kommer bli på samma sätt.

Ta hand om dig och skriv av dig här. Jag har läst här hela tiden och det har hjälpt mig mycket. Kramar!

Molallena · 21 Januari 2020 21:20

Har inte klarat av att skriva på länge…
Jag är så trött på mig själv, på hur jag mår och på den jag blivit…
Är ett vrak… klarar inte av att jobba, klarar inte av att gå ut, klarar inte ens av att gå längre då min kraftiga yrsel gör att jag tappar balansen och riskerar att ramla…
Är ruskigt trött…
Är ruskigt trött på allt jag inte klarar av…
Är fortfarande förtvivlat ledsen och finner tillvaron otroligt meningslös…
Vill så förtvivlat gärna “kliva över tröskeln”, se ljuset i tunneln eller få näsan ovanför den jävla vattenytan!
HUR???
När allt är ångest, panik och smärta…

Har även problem med vården som verkar älska att bolla omkring mig mellan olika instanser utan att ge mig egentlig hjälp… Har fortfarande inte fått remiss till samtalsterapeut… Äter mina lyckopiller utan att känna någon lycka… Men det kanske kommer…

Har också problem i kontakten med mitt ex…
Han som lämnade mig för en annan…
Han som har orsakat att jag konstant befinner mig i skärselden, utan möjlighet till audiens vid pärleporten…
Han som tog mitt liv ifrån mig till förmån för att bekräfta sitt ego och att leva ut en förälskelse…
Han verkar inte förstå att det inte finns något alternativ för mig när det gäller nolltolerans mot att “hon” ska få umgås med mina barn… Jag får panik vid tanken på att de ska behöva möta henne när de bor hos honom! De har ju inte valt att deras pappa skulle lämna deras mamma för en annan! För deras skull och för min skull tycker jag att det är kristallklart att när barnen kommer att vara hos honom så är det för att han ska tillbringa tid med dem. Inte med henne! Jag får panikångest över tanken på att hon ska äta måltider med MINA barn, spela kort med MINA barn eller göra vad fan som helst med MINA barn! Hon har egna ungar. Var med dem och kom inte i närheten av mina!
Och mitt ex tycker att jag ställer orimliga krav! Det är typ det enda kravet jag ställer i den här vidriga situationen som jag är så totalt maktlös i…
Är det orimligt…?
Jag tycker inte det…

Tack fina ni för pepp, tips och kloka insikter från er som läser och skriver här, det betyder så mycket

Kram till er alla och kämpa vidare!

Rulle · 22 Januari 2020 07:12

Tyvärr kan du inte ställa det kravet. Du verkar ha hängt upp ditt liv på er relation, på familjen.
“Han som tog mitt liv ifrån mig…” Du existerar oberoende av honom. Du finns även utan dina barn.
Du har ett egenvärde. Att haka upp sitt liv, sin lycka, meningen med sin existens på en annan människa är riskabelt. Det kan kväva den andra så den får nog.

Varför får du panik? Jag är ledsen att säga det, men du har inget med det att göra. Det är inte dina barn. Du äger dem inte, du har ingen dispositionsrätt över dem när de är hos honom. Det är era barn och lika lite som han har rätt att ställa villkor för dig vad ni ska göra, vem eller vilka ni ska träffa när barnen är med dig har du rätt att göra det när barnen är med honom.

Nu vet jag inte om hon bor hos honom eller inte men är han med kan jag inte se varför inte barnen skulle kunna träffa och göra saker med henne. Nej, barnen har inte valt den situation som uppstått men du kan varken kräva eller begära att hon inte ska umgås med dina barn nu när de är tillsammans. Det är den situation han befinner sig i. Att vägra henne träffa barnen förändrar inte fakta. Är det verkligen barnens bästa du tänker på eller är det för att förhindra att han får träffa henne?

Ja, du är maktlös i den situation du befinner dig men när han har barnen är de hans ansvar, inte ditt. Du kan som sagt inte bestämma vad de ska göra eller vilka de umgås med när han har dem. Det förändrar inte din situation. Bor de dessutom ihop, är hon en del av hans vardag, tycker jag det är orimligt att begära att barnen inte ska träffas och umgås med henne.

Ska du må bra måste du inse att han lämnat dig och att du inte kan påverka vad han väljer att göra när han har era barn. Er relation är över. Det tar bara onödig energi att försöka styra upp och påverka sådant du inte har något inflytande över. Jo då, det finns ett alternativ för dig och det är att inse att er relation är slut. Över. Du kan inte styra honom. Släpp det. Ägna dig åt ditt och när du har dem, åt barnen. Bry dig inte i vad han gör. Det ändrar ingenting.

Skärselden hamnar man i för det man själv har gjort, inte vad andra har gjort mot en. Audiens vid pärleporten får man för vad Jesus gjort, han som på korset ropade “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”. Han kämpade inte emot dem som fängslade och plågade honom utan lät det ske och skölja över honom. Att spjärna emot hade ändå inte tjänat något till. Han dog på korset men uppstod på tredje dagen - men först när han gav upp andan och helt lämnade det gamla livet bakom sig - först då kunde det nya komma. Ursäkta denna religiösa utläggning men ibland måste vi låta det gamla helt dö för att kunna komma vidare. Vi måste inse att det är slut, finito, game over och att vad som händer i övrigt med det som tillhör det förflutna ligger utom vår kontroll och angår oss inte längre.

Det enda ni har gemensamt är barnen. Det enda som angår dig är om barnen far illa hos honom och i så fall varför. Låt det gamla, det som varit dö. Betrakta honom som avliden. Det ni haft är slut. Vad han gör och inte gör ska du inte bry dig om så länge inte barnen far illa. Det kan de göra om det blir en lojalitetskonflikt mellan dig och honom. Släpp det. Bry dig inte. Sluta lägga energi på det du inte kan göra något åt. Ta hand om dig själv, ägna dig åt ditt.

densombryrsig · 22 Januari 2020 07:50

@Rulle, du är en lyrisk poet. F** vad bra skrivet!

@Molallena, du befinner dig i en fruktansvärd livssituation, utan tvekan. Jag lider med dig.
Men läs Rulle’s text. Läs den sen igen och kanske en gång till. Han har så rätt.
Lägg din tid på att ta hand om DIG, så att du kan må bättre och vara en fantastisk mamma.
Spill den inte på att vara arg, bitter och sätta krokben för dig själv.
Du förtjänar mer än så.

Styrkekramar!

Trassel · 22 Januari 2020 09:10

Det är ett elände att inte vården kan hjälpa dig bättre. Tyvärr är det lättare att få hjälp med fysiska åkommor än själsliga. Vi är ofta utlämnade till oss själva och vårt eget nätverk när det gäller psykiskt lidande.

Önskar jag kunde hjälpa dig att komma förbi behovet av att kontrollera det du inte kan kontrollera. För som @Rulle skriver så finns det ju inget du kan göra för att hindra barnens pappa att göra som han vill. Det kvittar vad som är rimligt eller inte i andras - dina - ögon. Det vet du förstås. Men du plågar ändå dig själv med tankar på hur det borde vara. Du vill ändra honom, kontrollera honom, få honom att agera annorlunda.

Jag tror vi är många som känner igen oss.

Själv hjälptes jag av en så enkel åtgärd som att börja fundera på vilka tankar som gynnar mig. När jag fastnade i jobbiga, ältande tankar om varför mitt ex gjorde si eller så, hur korkad han var och om hur värdelös jag måste vara som t o m blir dumpad av en nolla som han, så började jag ifrågasätta om de tankarna verkligen gjorde nytta för mig och fick mig att må bättre.

Svaret var förstås nej. De bidrog bara mer till min egen skärseld, för att fortsätta Rulles analogi. Det fick mig att börja förändra mitt tankemönster så sakteliga. Men jag är inte så naiv att jag tror att du bara kan börja tänka lite annorlunda så blir det bra hux flux.

Jag klarade det på egen hand, men din situation är så mycket mer traumatisk än min. Du behöver samtalsstöd NU. Finns det någon möjlighet att du kan ordna det privat?

Trassel · 22 Januari 2020 09:44

Ska uttrycka mig lite tydligare: jag går i privat terapi, men där fokuserar jag mer på att fundera över varför jag släpar på så många konstiga övertygelser. Vi pratar knappt alls om mitt ex.

Trott · 22 Januari 2020 10:30

@Rulle och @densombryrsig Det handlar om respekt både för barnen och den medförälder man lämnar. Att direkt introducera någon ny är långt ifrån bra för barnen. Det finns inget “men vi mår ju bra och då mår barnen bra” när den andra föräldern som är kvar inte mår bra.
Som barn till en pappa som gjort just detta, att flytta in till en ny och få oss att komma över direkt, kan jag säga att det INTE är bra.
Nu är de i sin förälskelebubbla och inget kan störa dem, inte ens tanken på att deras barn inte valt denna situation och behöver också tid att landa i den stora förändring det innebär. Finns en hel del att läsa om detta vad jag sett läst så finns det ingen som rekommenderar att gå så fort fram när det finns barn med i bilden.

@Molallena - Sitter i samma situation så visst kan man inte kräva egentligen, men man önskar ju att någon av dem hade iaf en liten gnutta sunt förnuft kvar.

Rulle · 22 Januari 2020 11:09

Naturligtvis är det illa att på dagen meddela familjen att man vill skiljas och på kvällen ta barnen till den nya. Det håller jag med om är olämpligt och inte bra för barnen. Det köper jag rakt av.

Nästan fyra månader skriver hon att det har gått. Jag vet inte om de bor ihop, inte heller om, när eller hur ofta hon träffar barnen.

Jag håller också med om att det inte är så enkelt att “vi mår bra så mår barnen bra”. Barnen kan må dåligt och det är naturligtvis inte bra. Mår inte den förälder som blivit lämnad bra mår naturligtvis inte barnen bra heller.
Men
Ingen annan är ansvarig för ens eget mående. Ska jag låta bli att träffa någon ny för att mitt ex blir ledsen då? Ska jag avstå från att låta en ny träffa vårt barn och vi gör saker tillsammans för att inte såra mitt ex? Eller om mitt ex träffar en ny? Ska hon avstå från det om jag skulle bli ledsen?

Hur lång tid ska det gå? Om den andra föräldern vägrar släppa? Ett, två, tio år? Om den andra föräldern motsätter sig att barnen ska få träffa den nya för att hämnas? Använder barnen som redskap för att sabotera umgänget mellan exet och den nya?

Enda sättet att komma vidare är att inse att det är över och att vad den andre gör och inte gör har jag inte längre något med att göra. Det är orimligt att efter nästan ett halvår kräva att ens ex inte ska umgås med sin nya och göra saker tillsammans med barnen för att jag blir ledsen och sårad, i synnerhet om de redan bor ihop.

Efter fyra månaders separation tycker jag inte att det går att kräva att mitt ex ska ta hänsyn till vad jag känner, att hon ska hållas ansvarig för mitt mående. Bandet är kapat och vill då mitt ex träffa barnen tillsammans med den nya kan jag inte göra något åt det. Mår barnen bättre av att inte träffa den nya fast de redan vet eller får veta långt senare att det finns en ny med i bilden?

Alldeles oavsett är det enda jag kan göra är att förändra det jag kan, acceptera det jag inte kan förändra och inse skillnaden däremellan och så göra det jag kan för att ta ansvar för mig och mitt. Jag kan inte kräva att någon annan ska göra det åt mig. Hur jag sedan utövar min föräldraroll och hur den påverkar relationerna till och mina barns mående och relation till den andra föräldern får jag ta konsekvenserna av.