Åh kära @Besviken… Du har så rätt! Och du verkar ha varit med på samma resa som jag; att bli lämnad av sin man efter ett helt liv ihop för att han har blivit kär i en annan… Då var familj och 24 år tillsammans plötsligt inte värt att kämpa för…
Den besvikelsen… att han inte ens ville försöka arbeta för att kunna rädda vår relation, den är det största såret… tillsammans med insikten att han inte bara tar sig själv, min framtid och vårt liv tillsammans ifrån mig, utan att han även tar min rättighet som mamma att ha mina barn hos mig hela tiden… Det är så sinnesjukt orättvist att jag inte ska få vara ens med mina barn, för att han inte vill kämpa för oss.
Tanken på att hon, den andra, någon gång kommer att träffa min barn (fast han har lovat att det ska dröja länge…) och därmed få tillbringa tid med dem som borde varit min tid… Det är inte okej! Jag vill inte att hon ever ska träffa eller umgås med mina barn! Det var inte för hennes skull jag födde dem! För att hon som förstört hela mitt liv, skulle få njuta av mina fina fina barns sällskap…
Jag hör att mitt resonemang inte låter särskilt moget, men det är verkligen precis så jag känner! Och jag lovar att jag kommer att fortsätta känna så inför henne…Hon ska inte ha någonting med mina barn att göra. Punkt.
Jag tror att jag skulle behöva göra precis det du förespråkar och det som min dotter var inne på; att bryta helt, så långt det går… för att få distans… för att få perspektiv… för att kanske få lugn…
Hur mycket jag än förödmjukar mig inför honom, hur mycket jag än ber om att få hans kärlek, att han ska försöka igen, så kommer det inte att hända… Han har lämnat… mig… barnen… det som var vår familj och vårt liv… För att starta ett nytt… Med henne… Det gör så ont…
Men vi är inte färdiga med varandra… det finns tusen saker han lovat ordna i huset… bland annat ett badrum som ska renoveras… mycket småfix och saker som blivit eftersatta under åren vi bott här… Huset är 30 år och det börjar synas… Och förutom den praktiska hjälp jag behöver och han har lovat mig, så är vi inte klara med alla papper, inte med banken, inte med räkningar , försäkringar mm och administration kring det… Han har heller inte flyttat ut på “riktigt” eftersom han får tillgång till sin lägenhet den 3/2… Sen fyller sonen år i februari, dottern i mars, dottern tar studenten i juni och i sommar konfirmeras sonen…
Det går inte att bara bryta helt… Jag vill det inte heller… Men jag tror att jag skulle behöva det… så själen fick ro, så den fick läka…
Vi får väl se hur det blir med den läkningen… Nu har vi inte haft kontakt sedan i onsdags… I går var första dagen på flera veckor som jag inte hade en panikattack…
Ångesten kryper omkring i magen och bröstet och slår sina lovar kring mitt hjärta… Men igår fick den inte fritt spelrum… Den ligger och pyser och flämtar och vill ut… När som helst… Utan förvarning… Omöjlig att hålla i schack…
Jävla ångest! Den har tagit makten över mitt liv och jag måste hitta ett sätt att få tillbaka den makten… Annars kommer jag aldrig att komma igenom detta eller komma framåt…
Äter medicin och väntar på samtalsstöd…
Väntar på att hitta orken att leta efter det liv som måste bli…
Så småningom… kanske…
Kram till alla som kämpar
Ni krigar för oss som just nu inte orkar, men som får förebilder genom Er