Psykisk terror! Och barnen blir medberoende pga lojalitet. Värsta scenariot är att dom kommer bli tvungna att ha det såhär tills de är stora nog att göra och tänka och säga som dom vill. Hoppas bara då att dom inte tagit för stor skada som ev skulle kunna inverka på deras egna framtida relationer.
Måste vara djupt frustrerande.
Bra att dom har ert hem att kunna vara normala i och inte behöva lägga band på allt dom säger osv
En liten reflektion gällande snap-kommunikationen med bonusbarnen: där hade jag nog inte heller rättat mig efter mammans känslor.
Det är en sak om du skulle börja snappa en massa spontant till dem på ditt eget initiativ (vilket inte heller alls vore fel, men om du är orolig för att klampa på mammans tår går det ju iaf att undvika).
Men om barnen snappar saker till dig och du ignorerar att svara dem bara för att ditt namn inte ska plinga i barnens telefoner då mamman är nära så blir det till och med sårande för barnen i längden - och där vinner nog barnens känslor över mammans tänker jag. Om de ändå själva ”vågat” ta initiativ och skriva till dig fast mamman är där. (Blir det många situationer där du svarar och mamman är nära och reagerar kallt, så slutar säkert barnen skriva pga det istället, men så länge de skickar till dig borde du ha fulla rätten att svara.)
Om dina svar alltid är tydlig respons, som ”tack, vilken rolig bild” osv - så finns det inget för mamman att klandra dig för om hon ser dom, eftersom det är tydligt att barnen skrivit först.
Tack för din reflektion 
känns skönt att jag ändå verkar resonera sunt. Då läget är spänt så anpassar jag mig helt efter det. Skickar aldrig som sagt spontant. Svarar inte med bilder utan 
, hejja hejja om det är från någon match , vilken fin teckning osv. Men klart man vill svara och visa att man bryr sig.
Pappan däremot blir obekväm. Sa att jag funderat på hennes åsikt kring det och förklarade att jag inte tänker låta hennes bitterhet rinna ut över barnen. Jag ska prata med henne sa han. Men jag känner på hela honom att han låter sig påverkas och ”lyder” hennes humörsvängningar för husfriden. Är trött på det här då hon vetat om oss länge nu och dessutom själv dejtar en person.
Hoppas bara innerligt att hon kommer ur sin avund, bitterhet el vad det handlar om men jag ser ju många ex här som aldrig släpper taget och det går år… Hoppas denna är ett undantag från det.
Själv bet jag i kudden, grät och hade ont i hela själen när min exman hade sin första kvinna som träffade mitt barn osv. Men skulle aldrig sänka mig och visa det i varken handlingar el ord. Men det är ju jag det (har ju ett otroligt diplomatiskt ex) det har inte alla
Ja, om pappan blir obekväm med att du svarar snällt men kort på meddelanden du får av hans barn, så har ju oxå han en sak att jobba med - dvs att inte göra ett nummer av det, utan helt enkelt låta dig vara snäll mot hans barn istället för att ignorera dem. Du kan ju ”försäkra” honom om att du inte går in för att eskalera kommunikationen, utan att du bara svarar dem vänligt de gånger som de skriver till dig. Han borde ju oxå vara mån om er kontakt.
Har själv hamnat in i nåt lite liknande, kanske därför jag går igång på just den här detaljen. Dejtade en man helt sporadiskt mellan februari och augusti i år. Visste hela tiden att vi inte skulle bli nåt, det var så mkt strul runtomkring, men jag hann bli nära barnen och speciellt hans yngre son som nu helt flyttat - långt bort - till mamman.
Min före detta dejt tog det så hårt att sonen flyttade till mamman att han inte själv har någon kontakt med sonen alls - och då och då kontaktar sonen mig nu istället. Frågar mig om vi kan videosamtala senare på kvällen osv.
Gissar att jag (för sonen) blir nån slags länk mellan de båda världarna i hans liv, att han behöver prata med någon som visste hur hans liv såg ut med pappan och som han nu kan berätta saker för, om sitt nya liv där långt borta med mamman.
Sonens tillvaro blev väldigt kluven då han flyttade till mamman, skola och kompisar böts ut på en vecka och kontakten till pappans sida bröts helt, och den här processen fick jag ju ”i misstag” lite insyn i.
Att denna son kontaktar mig och ibland vill prata till och med långa videosamtal där han visar upp sitt nya rum och berättar detaljer om sitt nya liv - är väldigt komplicerat för mig, eftersom mamman och pappan inte alls har kontakt med varann och eftersom jag själv aldrig ens träffat mamman och nu inte ens längre har kontakt med pappan sen vi slutade dejta i augusti.
Den enda som hänger kvar från vår dejt är alltså denna 12-åriga, lite sargade son.
Men där tänker jag alltså precis så som jag skrev till dig - att medan han kontaktar mig så behöver han det och då tänker jag oxå svara. Jag eskalerar inte vår relation med att fråga honom saker eller med att själv ta kontakt, men när han söker kontakt med mig så kan jag inte ignorera honom.
Tycker massor om honom oxå samtidigt som minorna runt honom är många. Nu är det ju inte bara en misstänksam mamma i bakgrunden - utan oxå en pappa som jag precis dejtat och som skulle kunna få för sig att jag försöker ta reda på hur hans liv går vidare utan mig osv.
Men bestämde mig genast för att släppa såna nojor. Dels vet jag ju själv att jag inte vet nåt om pappans liv (så då har jag bevisligen inte heller snokat), dels var det pappan som var noga med att jag skulle få en relation till barnen, och dem kan man ju inte bara slänga bort bara för att vi vuxna tar våra relationer lättvindigt.
Tänker att min och sonens kontakt så småningom kommer att rinna ut i sanden, men att oxå det får bli på hans initiativ.
Jag blir berörd av det du beskriver och din tolkning att du är lite en länk mellan mamman och pappan (känner lite samma då mina bonus haft en hel del stormar runt mamma och pappa) och genom din värme blir en stabil vuxen som han uppenbart behöver i allt kaos som finns kring honom med hans bio vuxna.
Har varit stormigt kring min man oxå och det blir en evighetskarusell av anpassning och konstant förståelse för ”oss” som är färdiga och redo i relationen
Otroligt klokt resonerat och jag stärks i min övertygelse av ditt resonemang. Ren skär omtanke kan aldrig vara av ondo för just barnen. Bara man sköter det snyggt och tar hänsyn.
Jag har sagt till mannen och han vet att jag inte florerar ut i kontakten med barnen men han behöver nog vänja sig att han måste välja om han tänker låta sig påverkas el försöka fokusera på det som gör honom lycklig och inse att det inte finns några felaktigheter från mitt el hans håll.
Dom skickar en hel del nu på lovet och jag svarar på nåt per dag osv. Jag förstår att det är jobbigt för en bio att höra om allt en bonus säger och gör och hur mycket barnen tycker om mig osv men man får inte lägga munkavle och trycka ner det, låt dom vara nyfikna glada och öppna barn liksom. Önskar dom kunde se det som en nyförälskelse = övergående men i bitterhetens träsk är det nog en svår ekvation.
Precis. Och vilka typer av känslor vill man hellre underhålla som en ”energi” här i världen: barns oskyldiga, nyfikna, tillitsfulla öppenhet - eller cyniska vuxna mänskors rädsla?
Vill vi bli mera som barnen eller vill vi lära barnen bli mera som oss? (I just det avseendet.)
Jag skulle säga att du inte är en länk mellan hans mor och far, snarare att du är en länk till en stabil och trygg vuxen för en tolvåring på väg in i vuxenlivet som lever i ett dysfunktionnellt föräldraskap, en klippa i en värld av kaos, en vuxen som lyssnar och bryr sig.
Väldigt fint av dig, @christina och faktiskt en detalj som i förbigående även säger en hel del om din personlighet 