Ja, då finns det väl någon annan anledning. Men om de drar jämnt och kanske tom. trivs ihop de gånger de ses, så varför är det märkligt att de inte ses alltid, eller ens oftast…
Det kan väl ingen må dåligt av tänker jag så det borde väl egentligen inte spela någon roll för någon av er, eller?
Oj oj, här är det olika åsikter.
Jag förstår inte alls kommentarerna om Caros fd husägare eller familjen som nämns i trådstarten.
Varför är detta krystat och låtsasliv? alla barn vet om varandra men tvingas inte bo ihop och bilda ny familj, men ses ibland så som man kanske gör med vänners barn. Det finns väl inget rätt eller fel i detta?
Ingen har nämnt att man låtsas något. Man kan väl bygga upp sitt liv hur man vill, bara de inblandade är nöjda?
Vad är det som är en fasad? Givetvis vet alla om varandra och träffas ibland men tvingas inte bo ihop.
Vad är det som är på låtsas?
Gynna barnen? Jag kan inte se hur det skulle missgynna dem?
Om de inblandade är nöjda, why bother?
Finns det något rätt eller fel i detta och vem bestämmer vad som är konstigt?
Jag blir lite full i skratt att det verkar röra upp känslor vilka familjekonstellationer som andra väljer….
Jag tyckte det var lite konstigt bara . Kanske jag som har fel syn på saker bara
Det var verkligen många åsikter. Kanske jag lät väl kategoriskt. Det betyder inte att mitt liv varit värdelöst som någon tycks anta.
Jag tror de flesta eller alla av oss anser att man startar något nytt, en ny fas i sitt liv när man blir tillsammans med en ny partner. Därav att jag använde orden “starta ett nytt liv”.
Ursorungsfrågan av trådskaparen var varför man inte låter barnen träffas ens efter en två år lång relation.
Ett av svaren var då att ett par som är gifta bestämt: “Inget nytt gemensamt familjeliv med de andra barnen alltså” och att de inte ska behöva träffas.
Om det är mycket konflikter mellan parterna är det en sak. Men om inte, så finns det inget skadligt i att barn träffar sin förälder tillsammans med dess barn. Barn är otroligt anpassningsbara och accepterande.
Om jag gifter mig och min nya fru säger att hon inte kommer acceptera att mina barn finns där när hon kommer så kan jag garantera att jag aldrig skulle vara tillsammans med henne.
Mina barn hör till mitt liv, och jag skulle aldrig separera dem från det liv jag ändå valt att leva med en annan kvinna. Det skulle jag se som att jag håller uppe en fasad “för att skydda barnen”, som att de inte får vara med om en stor del i mitt liv.
Om de nu är nöjda så är det såklart fritt för dem att göra så, det har jag inga som helst synpunkter på. Jag kan bara beskriva hur jag ser på det.
Och jag undrar hur många av er som verkligen skulle tycka att det var en bra lösning?
“De bodde med sina respektive barn i varsin bostad på barnveckan, och tillsammans bara med varandra den andra veckan.” - tycker jag tyder på att barnen inte ens utan den andra makans barn träffar makan.
Är det verkligen för barnens skull en sådan lösning finns? Varför skulle barnen inte vilja träffa sin förälders nya maka?
Lite som när en bekant till mig sa att hon hatade sin mans barn och att de bara var i vägen. Han hade dem sedan tidigare. Och hon hade såklart jättegärna haft denna lösningen, men vad jag undrar är varför hon valde att gifta sig med en man som hade barn om hon nu hatade barnen.
För mig är familjen en enhet, inte något som kan delas på hälften i två separata delar som inte ska ha med varandra att göra.
Att era barn inte ska kunna
Återigen det står att de inte behöver bo ihop under samma tak, men kan träffas och att alla träffas vid speciella högtider och storhelger osv.
Ärligt så tror jag definitivt att det inte alls är särskilt många barn som öht skulle komma på tanken att flytta ihop med ett gäng andra barn om de fick välja. Vilka de inte spontant blivit kompisar med, inte är i samma ålder som, inte har samma intressen, inte har samma vanor och värderingar för att de är uppfostrade på olika sätt, men. ffa inte har valt själva och faktiskt inte har någon enda bakomliggande eller nuliggande anledning att aktivt välja själva… inte annat än att en av deras föräldrar blivit kär som en klockarkatt i en annan ungskaras ena förälder etc.
Hur så många vuxna kan vara så fästa vid sin egen drömbild av hur lyckliga familjen ser ut, bor, lever osv. övergår mitt förstånd… att de tvingar in sina barn i alla dessa oönskade vuxen/främmande barn-relationer där de måste bo 50% av sin tid med människor de krasst sagt ogillar. Iof av många anledningar, där historien hanterad av vuxna säkert spelar roll. Men att det där nya familjelivet inte alls är önskvärt för deras barn, det struntar de flesta föräldrar bara i… barnen får bara anpassa sig och anses anpassningsbara. Jag tycker Caros exempel visar på vuxna som faktiskt beter sig som vuxna och anpassar sina egna romantiska kärleksdrömmar efter sina egna barns behov och vilja. Vara klockarkatt varannan vecka och ha ett harmoniskt familjeliv med den egna familjen varannan.
Sedan finns det såklart undantag som bekräftar den regeln… där alla älskar alla momentant, eller där alla är intresserade av att ägna sig åt åratal av ständigt arbete och konflikthantering för att försöka anpassa antingen sig själv efter andra, eller anpassa andra efter sig själv 
Jag skulle 
Men jag har aldrig heller sett plastfamiljen som någon eftersträvansvärd lösning. Två vuxna, varav den ene utan barn, okej inget ideal det heller men iaf lättare att hantera… men det är ändå en tillräcklig konstellation att få ihop med egna existerande barn. Men att fösa ihop två existerande ungskockar dessutom och sedan börja ävlas på får att de ska bli plastsyskon så att alla kan få play house i “nya familjen” 
No, not for me
Det står ingenstans att denna lösning är för barnens skull eller missade jag det?
Av någon anledning har detta par valt denna lösning och det funkar. Bra, eller hur?
Om vi pratar kärnfamiljer med endast gemensamma barn är det något annat. Men i familjer med skilda föräldrar, ensamstående eller med ny partner (med eller utan egna barn) och med eller utan yngre gemensamma barn kan ”enheterna” vara olika/variera beroende på barnveckor osv och dess medlemmar kan vara del i flera enheter. Det är inte svart eller vitt. Man kan väl vara en del i en enhet utan att bo ihop, för annars är man ju inte en enhet ens med sina egna barn om de bor vv hos exfru/exman.
Jag tyckte just det här stycket lät trevligt, separata barnveckor men även en öppenhet och inte så uppdelat när det passade bättre t ex vid högtider, dvs mindre ”tvång” att bo ihop, men ibland samvaro i storfamilj. Det var i alla fall så jag tolkade stycket.
Det jag motsatte mig i inläggen var att det skulle finnas ett rätt och fel i hur man ”BORDE” göra och vad som uppfattas som ”konstigt” för att man själv skulle ha gjort annorlunda.
Man kan lika gärna se det som att du berövar dina barn din enskilda relation med dig. Som att hädanefter får de minsann ta en massa andra främmande människor på köpet om de vill träffa dig. Människor som du har valt. Inte de.
Ja, jag spetsar till det, men det gör även du när du menar att man håller upp en falsk fasad om man inte låter alla barn tillbringa varannan vecka tillsammans i någon sorts storfamilj. 
Själv kan jag inte låta bli att tänka att det nog mest handlar om att det nyförälskade paret vill samla ihop alla barn samtidigt, så att de själva kan få varannan vecka lyxigt barnfri, snarare än att man gör det för barnens bästa.
Men det viktigaste är väl ändå att varje familj löser detta på bästa sätt och tar hänsyn till alla inblandade parter. Att börja ha fördomsfulla tankar om vad som är “konstigt” och “falskt” hos andra familjer tycker jag komplicerar det helt i onödan.
Så min åsikt är följande: Att totalt skydda sin barn från den nya familjen och inte ens låta dem ses vid enstaka tillfällen - det känns lite udda i min värld. Men det var det ju heller inte fråga om här.
Att låta respektive barnkull komma vid olika tidpunkter så att de inte behöver dela bostad i vardagen - det känns däremot inte det minsta konstigt. En fullt rimlig lösning i mina ögon.
Att förena två nya familjer till en är inte alltid lätt.
Det första förhållandet jag hade efter separationen stupade på att hans barn inte gillade ett av mina barn. Pappan dom ville att vi skulle bo ihop såg då sin dröm gå i kras och avslutade relationen. Då kan man ju tycka att det kanske hade varit bättre att vi hade varit särbos och inte blandat in barnen. (Finns fler bottnar i denna historia, men detta var en del)
Min nuvarande sambo har barn i mina barns ålder och de kommer bra överens. Däremot är det en väldigt infekterad relation till mamman som tar sina barn som känslomässig gisslan och kräver att de inte gillar mig. Jag försöker här att inte göra konflikten värre genom att inte tränga mig på dem. Pappan tar hela föräldraansvaret för sina barn och jag för mina. För våra bonusbarn är vi mer som en extra vuxen än en bonusförälder. Jag tycker det fungerar rättså bra även om jag tycker det är sorgligt med mammans inställning. Jag är övertygad om att jag skulle kunna göra mycket gott för bonusbarnen men nu är det omöjligt. Bara för att förtydliga, min relation med bonusbarnen är alls inte dålug, det är bara att jag inte har någon föräldraroll för dem.
Ursäkta en utsvävning från ämnet, av ren nyfikenhet, hur ser du på de olika rollerna, vad utmärker bonusförälder resp en extra vuxen? Utveckla gärna vad som är skillnaden?
Jag tar aldrig skolaktiviteter. Behöver det hållas uppfostringssamtal så är det respektive förälder som gör det. Den känslomässiga biten tar också relativa förälder.
Däremot hjälper jag naturligtvis till att skjutsa vid behov, säger ifrån om det är något allmänmänskligt som t.ex. att hämta sin tvätt eller så.
Att vi har det såhär beror alltså inte på att jag inte skulle vilja ha närmare kontakt med bonusbarnen men det är omöjligt med mammans inställning tyvärr.
Jag tycker det låter som ett pragmatiskt sätt att förhålla sig till en verklighet man inte kan påverka 
Men… och här är även jag bara nyfiken så du behöver inte svara om du inte vill 
… känner du dig aldrig irriterad och less på att mest fungera som en bekvämlighetsinrättning, delar på fasta kostnader/utgifter och service med allt… lite som gratis B&B typ?
Fast å andra sidan får ju antagligen dina barn detsamma av honom oxå, så det kanske tar ut sig
Nej, jag känner det inte så. Säkert beror det mycket på att barnen hjälper till hemma och sambon gör dessutom större delen av hemarbetet med matlagning, tvätt och handling så min del av "firma foder och transport " är liten.
Så kan det kännas även med de egna barnen ibland….
Uppenbarligen hade jag lite reaktionära tankar här, utifrån reaktionerna.
Jag beskrev hur jag känner runt det, men det betyder inte att mitt sätt är bättre än någon annans sätt.
Fast jag tycker inte jag berövar mina barn en relation med mig, genom att de delar mitt liv. Om mitt liv skulle vara med en ny kvinna och de är med i det, så ser jag det som helt naturligt. Här svarar jag på detta:
“Man kan lika gärna se det som att du berövar dina barn din enskilda relation med dig. Som att hädanefter får de minsann ta en massa andra främmande människor på köpet om de vill träffa dig. Människor som du har valt. Inte de.”
Visst, så är det ju. På samma sätt som man inte väljer föräldrar, klasskompisar, arbetskompisar, chefer…
Så ser livet ut för de flesta.
Angående citatet: “anpassar sina egna romantiska kärleksdrömmar efter sina egna barns behov och vilja. Vara klockarkatt varannan vecka och ha ett harmoniskt familjeliv med den egna familjen varannan.”
Så upprepar jag att det i så fall ändå inte grundar sig i något barnen bett om. De kanske vill träffa sina nya syskon mer?
Har deras förälder gift om sig så ser jag det som en hyfsat vanlig situation, att respektive barn umgås mer än vid högtider.
Fast det finns aldrig något rätt eller fel. Det har jag säkert framfört redan. Även om mitt första inlägg var aningen konfrontativt helt i onödan.
Jag gör på mitt sätt, ni på erat. Funkar det bra och alla är nöjda så är det rätt sätt för de personerna och den situationen.
Här ser jag familjen i ett lite annat ljus. Just för att man inte kan välja alla andra människor i livet blir ju hemmet och familjen extra viktiga. Som en fristad. Vi vuxna skulle ju inte acceptera att flera nya personer plötsligt ska flytta in efter någon annans beslut. Vi ser det som självklart att vi väljer det själva. Men vi glömmer ofta barnens behov.
Det är inte lätt för alla barn att gå hem från skolan med alla påtvingade personer där, till ett hem fullt med människor som nyss var helt främmande men nu ska vara “familj”.
Nej, det behöver absolut inte vara ett problem. Men jag tycker att fler vuxna borde tänka över sina val innan de automatiskt bestämmer sig för att bonus-lösningen är den enda och bästa.
Kan inte annat än hålla med dig till 110%. Vilken vuxen människa skulle någonsin acceptera att flytta ihop med icke självvalda delar av arbetsplatsen bara för att chefen tyckte det skulle vara både skojsigt och dessutom öka teamkänslan?
Svar…. INGEN
Vore ju ett rent övergrepp att (som vuxen) bli tvingad till något sådant. Så väldigt många vuxna borde ta i beaktande vad de faktiskt gör mot sina barn när de tussar ihop dem med en hel samling nya individer som barnen (i varierande ålder, somliga av dem inte långt från att definieras som vuxna själva) öht inte alls vill umgås med, än mindre dela hem med och… allra värst bli en ny (plast)“familj” ihop med
Jag är i lite samma sits och fick en del funderingar, om du inte vill svara är det hellugnt.
Hur länge har ni varit tillsammans? Antar att det pågått sedan ni träffades.
Hur har ni trots mammans motstånd ändå fått allt att fungera? Har det varit mkt slitningar pga oviljan från mammans håll?
Den mamma jag har att göra med har bla sagt att dom inte kan leva ihop pga att pappa är med mig osv. Samt att hon inte tycker om mig till sina barn som är i låg/mellanstadieålder
Dom brukar skicka snapar ibland och jag är väldigt medveten och neutral men kan ibland svara med en emoji el ”vad roligt” osv. Jag skickar aldrig något till dom. Det tycker mamman är respektlöst mot henne så jag har nu fått sluta svara och låtsas om att jag inte får deras meddelanden (tycker det känns hemskt att ignorera men vill inte infektera något)
Hittills har barnen inte låtit sig påverkas och verkar lita på sina egna små uppfattningar om mig men jag är jätterädd att dom ska bli osäkra och påverkas såklart. (Dom är väldigt pappiga och därav kanske det är enklare att lita på att om pappa tycker om henne så är det lugnt?) Har inte heller för avsikt att ta någon föräldrarroll utan ser mig mer som en bonusvuxen som finns och bryr mig om.
Vi bor inte ihop än men är rädd att detta ska påverka så pass att vi aldrig kommer göra det pga mamman. Mina barn och hans barn går bra ihop, hans är väldigt glada i mig och mina i min nya karl så där finns inga hinder just nu…
För att passa in i tråden så kan jag dela uppfattningen att man ska göra precis som man vill med bonuskonstallationer. Men jag personligen ser inget problem med att man flyttar ihop med sina resp barn till en större bonusfamilj med massa extravuxna på köpet som förhoppningsvis berikar tillvaron för alla barn. Problemet är oftast de vuxna som inte kan samarbeta eller fatta tycke så det blir skillnad på mina och dina och då ska man nog inte bo i samma enhet alt träffa någon utan barn 
Vi har varit ihop i drygt 5 år. Direkt efter att pappan och jag började dejta så drog hon igång en vårdnadstvist om barnen. Hon verkar vara väldigt svartsjuk. Hos sin nye sambo har hon rensat bort alla bilder av hans döda hustru (som dog av ett popcorn i halsen!)
Till en början hade jag rätt bra relation med yngsta dottern som var 7 när de flyttade in hos mig. Den har blivit mer icke-existerande vartefter tiden gått. Men det går också hand i hand med att hon sluter sig mer och mer inåt. Hon har blivit helt och hållet hemmasittare det senaste året. Båda de barn som bor mer eller mindre hos oss vittnar om att mamman kör med skuldkänsle-kortet vilket får barnen att må dåligt.
Pappan tar inte hänsyn till vad mamman vill. Hon gör i sin tur allt hon kan för att inte gå honom till mötes i något avseende, hon gör motvalls.
Jag vill inte lägga press på barnen genom att försöka tränga mig på dem men jag är rätt säker på att de båda vet att jag finns där om de skulle vilja.
Om jag fattar dig rätt så vill biomamman att du inte ska svara på hennes barns snaps. Det känns jättekonstigt och det tror jag inte att jag hade rättat mig efter. Att vara en bonusvuxen som bryr sig om tycker jag är en bra ambition som också jag försöker leva efter.
Oj vad kämpigt för er och frustrerande att bara kunna ”titta på” nä dom uppenbart far illa 
Kan man inte dokumentera hennes beteende och använda på något vis? El det kanske bara eldar upp henne och gör allt värre? Ni kämpar på bra måste jag säga. Bra att din sambo inte låter sig bli överkörd också.
Den här modern är inte riktigt så illa däran men låter sin bitterhet och avundsjuka bubbla ut till barnen just nu vilket jag hoppas lägger sig när hon själv läkt osv (önsketänk kanske)
vårdnadstvist är ingen risk då hon mest tycker det är jobbigt att ha dom och vill att pappan ska ha dom extra och eftersom hennes inställning är så blir barnen ännu mer pappiga. Sonen vill till honom varje dag osv, det har blivit bättre men.
Otroligt svårt att veta vad som är ok och inte. Man får inte vara för bra och fungerande för då kliver man på bioförälderns tår och man kan ju inte vara helt oengagerad för då skapar man ju ingen relation med bonusbarnen. I detta är det ju de vuxna som är roten till allt. Barn är oftast öppna, ärliga och accepterande så länge dom får vara och bilda sina uppfattningar utan vuxna influenser och åsikter.
Det är svårt att dokumentera vad hon gör eftersom vi egentligen inte har någon riktig insyn. Pappan vill inte pressa barnen genom att fråga, men ibland slipper de ur sig något i en kommentar. Hos oss är det ok att prata om mamman hur mycket man vill, även i positiva termer. Hos mamman får pappan inte nämnas öht. Barnen är ju lojala och vill inte säga något som sätter mamman i negativ dager.