Måste fråga er här i flödet :
Om man har barn i samma ålder och är tillsammans/ särbo Vf låter man inte barnen träffa varandra då ? Relationen har varit i över två år .
Jag tycker det är väldigt konstigt.
Om man är tillsammans vill man väl gärna ha barnen samtidigt- samt att barnen ses och kan ha varandra ? Eller
Det beror väl alldeles på?
Jag köpte mitt radhus av en klok man som då varit skild och varannanveckasförälder i tio år, och särbo i minst sju av dem. Han gifte om sig efter fem år, men de fortsatte som deltidssärbo ändå. Hans (antagligen den nya fruns) resonemang var att de kommit överens om att deras barn aldrig skulle behöva bo ihop med den andras barn. Inget nytt gemensamt familjeliv med de andra barnen alltså. De bodde med sina respektive barn i varsin bostad på barnveckan, och tillsammans bara med varandra den andra veckan. Barnen visste förstås om varandra och den nya partnern, och på födelsedagar och högtider kunde det bli lite hur som helst med vem som bodde var. Men inget “gemensamt” familjeliv med vanor, ovanor och rutiner som ska synkas tills alla är nöjda. Och det har funkat jättebra! Kan inte hjälpa det men jag tycker detta är föredömligt ur barnperspektivet.
Ja, det är ju verkligen ingen garanti att barnen vill umgås bara för att de är i samma ålder. Att bli ihoptvingad med bonus-“syskon” kan vara rena mardrömmen för vissa barn. Andra får istället en ny familj för livet, så det finns förstås inga facit.
Tyvärr tror jag att många vuxna utgår helt från sina egna behov i de här sammanhangen. De två nykära som flyttar ihop tycker kanske att det är smidigast att ha varanann vecka barnfri så att de får rå om varandra… Men de har kanske inte frågat vad barnen tycker. Barn som kanske redan har genomgått en jobbig förändring i och med skilsmässan. Helt plötsligt får de inte träffa sin förälder på tu man hand längre, utan förväntas dela vardagen med helt nya människor.
Som vuxen skulle jag bli totalt vansinnig av en sån förändring. “Hej, nu ska du dela livet med den här skaran!”
Men alla är olika, och det som är en plåga för den ene kan förstås verkligen vara en “bonus” för en annan. Lyhördhet och hänsyn från de vuxna som är inblandade är något jag önskar alla barn i den situationen.
De är ju aldrig barnfria. Ena veckan den enas barn , andra veckan den andras barn .
Alltså den ena veckan bor de hos kvinnan med hennes barn , andra veckan hos mannen med hans barn .
O hon kommer hem till mannen på nätterna ( lämnar då sitt barn i sin bostad) om mannen har sitt barn ( ex lov, semestrar )
Tycker det verkar konstigt.
Eller bara jag som tycker det verkar konstigt?
Icke-separerade förhållanden är inte heller barnfria, åtminstone inte om man inte har barnvakt nära. Att lämna barn på nätterna beror ju mycket på ålder och omständigheter….
Inget är väl ”konstigt” om de inblandade parterna är nöjda?
Upplägget som Caro beskrev låter ju ganska inspirerande och förmodligen kan väldigt många konflikter undvikas.
Tycker det Caro beskriver utan tvekan är bland det dummaste jag någonsin läst här.
Ska båda parter bygga sig ett nytt liv tillsammans med ny partner och partnerns barn, men sedan låtsas som något annat inför sina egna barn?
Otroligt krystat och konstigt i mina ögon.
Att vänta en period innan nya personer introduceras är en sak, men är man väl en ny familj ska man rimligen också leva som en ny familj med.
Om det är stora konflikter kan det kanske motiveras, men så verkar fallet inte vara i exemplet.
Ska de gå genom hela livet sedan där alla upprätthåller en fasad?
Fullständigt barockt…
Jag kan inte heller se hur det kan gynna barnen?
Att föräldrarna lever låtsasliv?
Att vara “en familj” kan se extremt olika ut i dagens läge… för mig låter upplägget tvärtom extremt smart, pragmatiskt och tilltalande 
Finns ju och har alltid funnits människor i en och samma familj och med gemensamma barn som väljer att ha två lägenheter 
För mig låter det falskt, självutplånande och ohållbart. Tur vi alla är olika 
Varför skulle det vara falskt och självutplånande som du ser det? För som jag fattar så handlar det inte alls om “öppna relationer” eller polyamorösa relationer rent fysiskt.
Hade förstått det bättre om du tyckt att det var självförhärligande… men vad är det för utplånande med att få rå sig själv emellanåt i synnerhet om det finns gemensamma barn? 
Hade jag varit mindre styrd av normer, sociala koder och ideal när jag var yngre så tror jag att jag gärna hade testat. Men då var man ju så rädd för vad andra skulle tro och tycka så… 
Precis
Fattar inte heller detta. Vad är det för “äkta” i att fösa ihop barn från helt skilda familjer?
För de som tycker att det funkar bra - fine. Men de som väljer något annat är knappast mer falska och självutplånande.
Och i praktiken blir det kanske mer hållbart än att försöka konstruera en ny familj av två gamla.
Precis min tanke, jag kan personligen inte ens föreställa mig nåt mer avskräckande än att flytta ihop med en hel hoper bonusbarn som skulle måsta samsas med mina egna om allt. Svårt att föreställa sig något mer konfliktskapande 
Om jag träffar en ny kvinna och vill starta ett liv med henne vore det i mitt tycke extremt konstigt att mina barn aldrig skulle träffa barnen till den jag valt att leva mitt liv tillsammans med.
Men vi är olika. Kanske är det bara jag som har gamla idéer.
Det står iof inte att barnen aldrig träffas… bara att de inte behöver bo ihop 
Aldrig är väl att ta i? I det upplägg som @Caro beskrev träffades de ju vid vissa helger, högtider och liknande.
Mina barns far har gift om sig, men våra gemensamma barn är måttligt intresserade av att dela en vardag med hans nya fru och hennes barn. Det betyder inte att de aldrig möter dem eller att den nya relationen är falsk på något vis.
Jag tycker bara det är märkligt att x nyas två äldsta träffar vårt barn mer än hennes yngsta barn , som dessutom är bara ngt år äldre än vårt barn .
De två yngre kanske inte drar jämnt
Jag tycker verkligen att det är ett jättekonstigt resonemang att du måste “starta ett nytt liv” bara för att du träffat en kvinna du blivit kär i. Du har väl redan ett liv, och dessutom barn. Varför måste de få ett nytt liv för att du blivit kär? Är hela ditt tidigare liv värdelöst och över så fort du träffar en kvinna?
Jo det gör de enligt mitt barn