Ursäkta en utsvävning från ämnet, av ren nyfikenhet, hur ser du på de olika rollerna, vad utmärker bonusförälder resp en extra vuxen? Utveckla gärna vad som är skillnaden?
Jag tar aldrig skolaktiviteter. Behöver det hållas uppfostringssamtal så är det respektive förälder som gör det. Den känslomässiga biten tar också relativa förälder.
Däremot hjälper jag naturligtvis till att skjutsa vid behov, säger ifrån om det är något allmänmänskligt som t.ex. att hämta sin tvätt eller så.
Att vi har det såhär beror alltså inte på att jag inte skulle vilja ha närmare kontakt med bonusbarnen men det är omöjligt med mammans inställning tyvärr.
2 gillningar
Jag tycker det låter som ett pragmatiskt sätt att förhålla sig till en verklighet man inte kan påverka 
Men… och här är även jag bara nyfiken så du behöver inte svara om du inte vill 
… känner du dig aldrig irriterad och less på att mest fungera som en bekvämlighetsinrättning, delar på fasta kostnader/utgifter och service med allt… lite som gratis B&B typ?
Fast å andra sidan får ju antagligen dina barn detsamma av honom oxå, så det kanske tar ut sig
Nej, jag känner det inte så. Säkert beror det mycket på att barnen hjälper till hemma och sambon gör dessutom större delen av hemarbetet med matlagning, tvätt och handling så min del av "firma foder och transport " är liten.
4 gillningar
Så kan det kännas även med de egna barnen ibland….
3 gillningar
Uppenbarligen hade jag lite reaktionära tankar här, utifrån reaktionerna.
Jag beskrev hur jag känner runt det, men det betyder inte att mitt sätt är bättre än någon annans sätt.
Fast jag tycker inte jag berövar mina barn en relation med mig, genom att de delar mitt liv. Om mitt liv skulle vara med en ny kvinna och de är med i det, så ser jag det som helt naturligt. Här svarar jag på detta:
“Man kan lika gärna se det som att du berövar dina barn din enskilda relation med dig. Som att hädanefter får de minsann ta en massa andra främmande människor på köpet om de vill träffa dig. Människor som du har valt. Inte de.”
Visst, så är det ju. På samma sätt som man inte väljer föräldrar, klasskompisar, arbetskompisar, chefer…
Så ser livet ut för de flesta.
Angående citatet: “anpassar sina egna romantiska kärleksdrömmar efter sina egna barns behov och vilja. Vara klockarkatt varannan vecka och ha ett harmoniskt familjeliv med den egna familjen varannan.”
Så upprepar jag att det i så fall ändå inte grundar sig i något barnen bett om. De kanske vill träffa sina nya syskon mer?
Har deras förälder gift om sig så ser jag det som en hyfsat vanlig situation, att respektive barn umgås mer än vid högtider.
Fast det finns aldrig något rätt eller fel. Det har jag säkert framfört redan. Även om mitt första inlägg var aningen konfrontativt helt i onödan.
Jag gör på mitt sätt, ni på erat. Funkar det bra och alla är nöjda så är det rätt sätt för de personerna och den situationen.
Här ser jag familjen i ett lite annat ljus. Just för att man inte kan välja alla andra människor i livet blir ju hemmet och familjen extra viktiga. Som en fristad. Vi vuxna skulle ju inte acceptera att flera nya personer plötsligt ska flytta in efter någon annans beslut. Vi ser det som självklart att vi väljer det själva. Men vi glömmer ofta barnens behov.
Det är inte lätt för alla barn att gå hem från skolan med alla påtvingade personer där, till ett hem fullt med människor som nyss var helt främmande men nu ska vara “familj”.
Nej, det behöver absolut inte vara ett problem. Men jag tycker att fler vuxna borde tänka över sina val innan de automatiskt bestämmer sig för att bonus-lösningen är den enda och bästa.
7 gillningar
Kan inte annat än hålla med dig till 110%. Vilken vuxen människa skulle någonsin acceptera att flytta ihop med icke självvalda delar av arbetsplatsen bara för att chefen tyckte det skulle vara både skojsigt och dessutom öka teamkänslan?
Svar…. INGEN
Vore ju ett rent övergrepp att (som vuxen) bli tvingad till något sådant. Så väldigt många vuxna borde ta i beaktande vad de faktiskt gör mot sina barn när de tussar ihop dem med en hel samling nya individer som barnen (i varierande ålder, somliga av dem inte långt från att definieras som vuxna själva) öht inte alls vill umgås med, än mindre dela hem med och… allra värst bli en ny (plast)“familj” ihop med 
9 gillningar
Jag är i lite samma sits och fick en del funderingar, om du inte vill svara är det hellugnt.
Hur länge har ni varit tillsammans? Antar att det pågått sedan ni träffades.
Hur har ni trots mammans motstånd ändå fått allt att fungera? Har det varit mkt slitningar pga oviljan från mammans håll?
Den mamma jag har att göra med har bla sagt att dom inte kan leva ihop pga att pappa är med mig osv. Samt att hon inte tycker om mig till sina barn som är i låg/mellanstadieålder
Dom brukar skicka snapar ibland och jag är väldigt medveten och neutral men kan ibland svara med en emoji el ”vad roligt” osv. Jag skickar aldrig något till dom. Det tycker mamman är respektlöst mot henne så jag har nu fått sluta svara och låtsas om att jag inte får deras meddelanden (tycker det känns hemskt att ignorera men vill inte infektera något)
Hittills har barnen inte låtit sig påverkas och verkar lita på sina egna små uppfattningar om mig men jag är jätterädd att dom ska bli osäkra och påverkas såklart. (Dom är väldigt pappiga och därav kanske det är enklare att lita på att om pappa tycker om henne så är det lugnt?) Har inte heller för avsikt att ta någon föräldrarroll utan ser mig mer som en bonusvuxen som finns och bryr mig om.
Vi bor inte ihop än men är rädd att detta ska påverka så pass att vi aldrig kommer göra det pga mamman. Mina barn och hans barn går bra ihop, hans är väldigt glada i mig och mina i min nya karl så där finns inga hinder just nu…
För att passa in i tråden så kan jag dela uppfattningen att man ska göra precis som man vill med bonuskonstallationer. Men jag personligen ser inget problem med att man flyttar ihop med sina resp barn till en större bonusfamilj med massa extravuxna på köpet som förhoppningsvis berikar tillvaron för alla barn. Problemet är oftast de vuxna som inte kan samarbeta eller fatta tycke så det blir skillnad på mina och dina och då ska man nog inte bo i samma enhet alt träffa någon utan barn 
Vi har varit ihop i drygt 5 år. Direkt efter att pappan och jag började dejta så drog hon igång en vårdnadstvist om barnen. Hon verkar vara väldigt svartsjuk. Hos sin nye sambo har hon rensat bort alla bilder av hans döda hustru (som dog av ett popcorn i halsen!)
Till en början hade jag rätt bra relation med yngsta dottern som var 7 när de flyttade in hos mig. Den har blivit mer icke-existerande vartefter tiden gått. Men det går också hand i hand med att hon sluter sig mer och mer inåt. Hon har blivit helt och hållet hemmasittare det senaste året. Båda de barn som bor mer eller mindre hos oss vittnar om att mamman kör med skuldkänsle-kortet vilket får barnen att må dåligt.
Pappan tar inte hänsyn till vad mamman vill. Hon gör i sin tur allt hon kan för att inte gå honom till mötes i något avseende, hon gör motvalls.
Jag vill inte lägga press på barnen genom att försöka tränga mig på dem men jag är rätt säker på att de båda vet att jag finns där om de skulle vilja.
Om jag fattar dig rätt så vill biomamman att du inte ska svara på hennes barns snaps. Det känns jättekonstigt och det tror jag inte att jag hade rättat mig efter. Att vara en bonusvuxen som bryr sig om tycker jag är en bra ambition som också jag försöker leva efter.
1 gillning
Oj vad kämpigt för er och frustrerande att bara kunna ”titta på” nä dom uppenbart far illa 
Kan man inte dokumentera hennes beteende och använda på något vis? El det kanske bara eldar upp henne och gör allt värre? Ni kämpar på bra måste jag säga. Bra att din sambo inte låter sig bli överkörd också.
Den här modern är inte riktigt så illa däran men låter sin bitterhet och avundsjuka bubbla ut till barnen just nu vilket jag hoppas lägger sig när hon själv läkt osv (önsketänk kanske)
vårdnadstvist är ingen risk då hon mest tycker det är jobbigt att ha dom och vill att pappan ska ha dom extra och eftersom hennes inställning är så blir barnen ännu mer pappiga. Sonen vill till honom varje dag osv, det har blivit bättre men.
Otroligt svårt att veta vad som är ok och inte. Man får inte vara för bra och fungerande för då kliver man på bioförälderns tår och man kan ju inte vara helt oengagerad för då skapar man ju ingen relation med bonusbarnen. I detta är det ju de vuxna som är roten till allt. Barn är oftast öppna, ärliga och accepterande så länge dom får vara och bilda sina uppfattningar utan vuxna influenser och åsikter.
1 gillning
Det är svårt att dokumentera vad hon gör eftersom vi egentligen inte har någon riktig insyn. Pappan vill inte pressa barnen genom att fråga, men ibland slipper de ur sig något i en kommentar. Hos oss är det ok att prata om mamman hur mycket man vill, även i positiva termer. Hos mamman får pappan inte nämnas öht. Barnen är ju lojala och vill inte säga något som sätter mamman i negativ dager.
Psykisk terror! Och barnen blir medberoende pga lojalitet. Värsta scenariot är att dom kommer bli tvungna att ha det såhär tills de är stora nog att göra och tänka och säga som dom vill. Hoppas bara då att dom inte tagit för stor skada som ev skulle kunna inverka på deras egna framtida relationer.
Måste vara djupt frustrerande.
Bra att dom har ert hem att kunna vara normala i och inte behöva lägga band på allt dom säger osv
1 gillning
En liten reflektion gällande snap-kommunikationen med bonusbarnen: där hade jag nog inte heller rättat mig efter mammans känslor.
Det är en sak om du skulle börja snappa en massa spontant till dem på ditt eget initiativ (vilket inte heller alls vore fel, men om du är orolig för att klampa på mammans tår går det ju iaf att undvika).
Men om barnen snappar saker till dig och du ignorerar att svara dem bara för att ditt namn inte ska plinga i barnens telefoner då mamman är nära så blir det till och med sårande för barnen i längden - och där vinner nog barnens känslor över mammans tänker jag. Om de ändå själva ”vågat” ta initiativ och skriva till dig fast mamman är där. (Blir det många situationer där du svarar och mamman är nära och reagerar kallt, så slutar säkert barnen skriva pga det istället, men så länge de skickar till dig borde du ha fulla rätten att svara.)
Om dina svar alltid är tydlig respons, som ”tack, vilken rolig bild” osv - så finns det inget för mamman att klandra dig för om hon ser dom, eftersom det är tydligt att barnen skrivit först.
2 gillningar
Tack för din reflektion 
känns skönt att jag ändå verkar resonera sunt. Då läget är spänt så anpassar jag mig helt efter det. Skickar aldrig som sagt spontant. Svarar inte med bilder utan 
, hejja hejja om det är från någon match , vilken fin teckning osv. Men klart man vill svara och visa att man bryr sig.
Pappan däremot blir obekväm. Sa att jag funderat på hennes åsikt kring det och förklarade att jag inte tänker låta hennes bitterhet rinna ut över barnen. Jag ska prata med henne sa han. Men jag känner på hela honom att han låter sig påverkas och ”lyder” hennes humörsvängningar för husfriden. Är trött på det här då hon vetat om oss länge nu och dessutom själv dejtar en person.
Hoppas bara innerligt att hon kommer ur sin avund, bitterhet el vad det handlar om men jag ser ju många ex här som aldrig släpper taget och det går år… Hoppas denna är ett undantag från det.
Själv bet jag i kudden, grät och hade ont i hela själen när min exman hade sin första kvinna som träffade mitt barn osv. Men skulle aldrig sänka mig och visa det i varken handlingar el ord. Men det är ju jag det (har ju ett otroligt diplomatiskt ex) det har inte alla
Ja, om pappan blir obekväm med att du svarar snällt men kort på meddelanden du får av hans barn, så har ju oxå han en sak att jobba med - dvs att inte göra ett nummer av det, utan helt enkelt låta dig vara snäll mot hans barn istället för att ignorera dem. Du kan ju ”försäkra” honom om att du inte går in för att eskalera kommunikationen, utan att du bara svarar dem vänligt de gånger som de skriver till dig. Han borde ju oxå vara mån om er kontakt.
Har själv hamnat in i nåt lite liknande, kanske därför jag går igång på just den här detaljen. Dejtade en man helt sporadiskt mellan februari och augusti i år. Visste hela tiden att vi inte skulle bli nåt, det var så mkt strul runtomkring, men jag hann bli nära barnen och speciellt hans yngre son som nu helt flyttat - långt bort - till mamman.
Min före detta dejt tog det så hårt att sonen flyttade till mamman att han inte själv har någon kontakt med sonen alls - och då och då kontaktar sonen mig nu istället. Frågar mig om vi kan videosamtala senare på kvällen osv.
Gissar att jag (för sonen) blir nån slags länk mellan de båda världarna i hans liv, att han behöver prata med någon som visste hur hans liv såg ut med pappan och som han nu kan berätta saker för, om sitt nya liv där långt borta med mamman.
Sonens tillvaro blev väldigt kluven då han flyttade till mamman, skola och kompisar böts ut på en vecka och kontakten till pappans sida bröts helt, och den här processen fick jag ju ”i misstag” lite insyn i.
Att denna son kontaktar mig och ibland vill prata till och med långa videosamtal där han visar upp sitt nya rum och berättar detaljer om sitt nya liv - är väldigt komplicerat för mig, eftersom mamman och pappan inte alls har kontakt med varann och eftersom jag själv aldrig ens träffat mamman och nu inte ens längre har kontakt med pappan sen vi slutade dejta i augusti.
Den enda som hänger kvar från vår dejt är alltså denna 12-åriga, lite sargade son.
Men där tänker jag alltså precis så som jag skrev till dig - att medan han kontaktar mig så behöver han det och då tänker jag oxå svara. Jag eskalerar inte vår relation med att fråga honom saker eller med att själv ta kontakt, men när han söker kontakt med mig så kan jag inte ignorera honom.
Tycker massor om honom oxå samtidigt som minorna runt honom är många. Nu är det ju inte bara en misstänksam mamma i bakgrunden - utan oxå en pappa som jag precis dejtat och som skulle kunna få för sig att jag försöker ta reda på hur hans liv går vidare utan mig osv.
Men bestämde mig genast för att släppa såna nojor. Dels vet jag ju själv att jag inte vet nåt om pappans liv (så då har jag bevisligen inte heller snokat), dels var det pappan som var noga med att jag skulle få en relation till barnen, och dem kan man ju inte bara slänga bort bara för att vi vuxna tar våra relationer lättvindigt.
Tänker att min och sonens kontakt så småningom kommer att rinna ut i sanden, men att oxå det får bli på hans initiativ.
3 gillningar
Jag blir berörd av det du beskriver och din tolkning att du är lite en länk mellan mamman och pappan (känner lite samma då mina bonus haft en hel del stormar runt mamma och pappa) och genom din värme blir en stabil vuxen som han uppenbart behöver i allt kaos som finns kring honom med hans bio vuxna.
Har varit stormigt kring min man oxå och det blir en evighetskarusell av anpassning och konstant förståelse för ”oss” som är färdiga och redo i relationen
Otroligt klokt resonerat och jag stärks i min övertygelse av ditt resonemang. Ren skär omtanke kan aldrig vara av ondo för just barnen. Bara man sköter det snyggt och tar hänsyn.
Jag har sagt till mannen och han vet att jag inte florerar ut i kontakten med barnen men han behöver nog vänja sig att han måste välja om han tänker låta sig påverkas el försöka fokusera på det som gör honom lycklig och inse att det inte finns några felaktigheter från mitt el hans håll.
Dom skickar en hel del nu på lovet och jag svarar på nåt per dag osv. Jag förstår att det är jobbigt för en bio att höra om allt en bonus säger och gör och hur mycket barnen tycker om mig osv men man får inte lägga munkavle och trycka ner det, låt dom vara nyfikna glada och öppna barn liksom. Önskar dom kunde se det som en nyförälskelse = övergående men i bitterhetens träsk är det nog en svår ekvation.
1 gillning
Precis. Och vilka typer av känslor vill man hellre underhålla som en ”energi” här i världen: barns oskyldiga, nyfikna, tillitsfulla öppenhet - eller cyniska vuxna mänskors rädsla?
Vill vi bli mera som barnen eller vill vi lära barnen bli mera som oss? (I just det avseendet.)
1 gillning
Jag skulle säga att du inte är en länk mellan hans mor och far, snarare att du är en länk till en stabil och trygg vuxen för en tolvåring på väg in i vuxenlivet som lever i ett dysfunktionnellt föräldraskap, en klippa i en värld av kaos, en vuxen som lyssnar och bryr sig.
2 gillningar
Väldigt fint av dig, @christina och faktiskt en detalj som i förbigående även säger en hel del om din personlighet 
2 gillningar