Hur tycker du att en rättvis bodelning ser ut, juridiskt men också moraliskt?
Jag tar gärna dina tankar kring ämnet.
Dela lika?
Ska den som tjänar mest och betalat mest under äktenskapet få behålla mera?
Ska den som varit hemma mer med barnen kompenseras?
Ska den som bor kvar i huset kompenseras för att man inte vet utgången vid en ev försäljning?
Osv.
50/50 så gott det går tycker jag personligen.
Jag är dock lite lat av mig men ändå.
Minerad mark…
När man lever tillsammans som ett par så är det för mig självklart att man har gemensam ekonomi, helt oavsett vem som tjänat eller gjort vad. Lika självklart delas detta lika om man väl går isär.
MEN, o här kommer det stora men`et…
Allting som var ens egna privata tillgångar INNAN man ingick i förhållandet ska inte blandas in i detta.
Ens partner ska givetvis inte ha rätt till hälften av värdet på något som du köpte eller tjänade ihop många många år innan du ens träffade denna bara för att ni nu levt som ett par några år, denna tanke är för mig fullständigt bisarr, o jag kan inte för livet i mig föreställa mig hur vanställd världsuppfattning någon måste ha för att argumentera mot detta.
Självklart inte. Värdet på fastigheten ska fastställas vid den tidpunkt då bodelningen sker. Värdet ska fastställas på ett sätt som båda parter finner godtagbart.
Om det är stor skillnad tycker jag att den som tjänar mer kan och bör vara ganska generös. Inte lämpligt med för mycket dock för den som får fördel tenderar inte alltid att vara så tacksam som den borde utan vill inte sällan ha mer.
Jag var generös mot mitt x med åtskilliga 100 tusen. Något som jag idag inte tycker att han förtjänade…
Det finns ett lag-/regelverk som reglerar detta och som ska följas. Ett äktenskap är ett juridiskt kontrakt, har man inte för avsikt att följa det ska man inte gifta sig. Vill man skydda egen egendom så gör man det med äktenskapsord.
Vuxna människor får ta eget ansvar för de livsval man gör.
Ja man ska dela lika så gott det går men man kan aldrig få millimeterrättvisa. Man kan inte värdera saker efter vad man själv tycker det är värt eller det man köpte det för utan man ska tänka på samma sätt som ett försäkringsbolag tänker vid ersättning av en skada. Affektionsvärde kan man heller aldrig sätta en prislapp på. Personliga saker som kläder, presenter etc behåller var och en och sunt förnuft i övrigt; inte dela på serviser eller möbelgrupper och låta nya boendet få avgöra lite.
Den lagstiftning som finns ska följas och är ganska rättvis och bra.
Att man tjänar mer och på papperet betalat mer under äktenskapet saknar betydelse då man då per automatik har gemensam ekonomi när man är gifta.
Möjligen kan man kompensera för utebliven pension under tiden man varit hemma med barn men den är svår att räkna ut och i slutänden brukar det inte bli så stort belopp.
Redan innan giftermålet bör man ordna papper (äktenskapsförord) på större saker som man äger eller har ärvt innan man träffades om man anser att dessa är enskild egendom.
Samma sak gäller sånt som man äger med andra; släktingar och andra - t ex en del i en sommarstuga.
Den som blir kvar i huset och köper ut den andra mot marknadsmässigt belopp tar då samtidigt en ekonomisk risk som på intet sätt ska beaktas efter man är skilda och någon slags kompensation blir det då heller inte tal om; ingen kan med säkerhet veta vad bostaden är värd i framtiden.
Aktuellt regelverk säger så, absolut.
Men är det fortfarande moraliskt sunt? Är det försvarbart?
Nu orkar jag inte söka runt, så jag skjuter från höften o säger att det var många många decennier sen som grundprinciperna i detta regelverk såg dagens ljus…
Kan det måhända vara dags för en ordentlig reformering?
Förstår inte riktigt vad du menar. Vi har (oreformerade) lagar som är hundratals år gamla i det här landet och som fortfarande fungerar rätt bra.
Att man ser över lagar periodiskt och reformerar och anpassar dem till verkligheten - om så behövs - är i sig rätt sunt men vad skulle behöva ändras här tycker du?
Moraliskt sunt. Vad känns osunt? Att ena parten får det sämre än den andra efter en separation? Det är i så fall lika fel som att grannen har ett liknande jobb som mig men tjänar 25% mer då hans arbetsgivare betalar bättre. Inget jag kan göra nåt åt eller man kan lagstifta mot och det bara att gilla läget. jag tycker tvärt om att det mesta är rätt genomtänkt och att det blir väldigt rättvist.
Man delar 50/50. Något annat skulle kännas väldigt fel.
Att ena parten har högre lön, inarbetad tjänstepension och kanske bättre ekonomiska förutsättningar att stå på egna ben ska knappast viktas; tjänstepensionen “ägs” till att börja med av företaget man jobbar åt och lönen…tja, den beror på en massa personliga egenskaper, utbildningar och erfarenheter och är knappast nåt som en bodelning ska ta hänsyn till.
Att man har möjlighet att särskilja egendom från giftorättsgods genom äktenskapsförord visar väl också att man har tänkt igenom detta och ett sånt upprättas ju i samförstånd innan man eller under man är gifta.
Sen finns det en regel som säger att man inte ska ha försökt smussla ut föremål eller pengar i upp till 5 år innan bodelningen, allt detta ska redovisas och i förekommande fall: tas med i bodelningen.
Den enda punkten jag möjligen skulle kunna tänka mig att det behövs en ändring på är kompensation för utebliven pension under barnåren. Som i sig är väldigt komplicerad att räkna ut.
@VemGavHenneMakten Jag tycker det är helt fel att man ska kunna gifta sig till rikedom. Jag tycker det är rätt att man ska kunna skydda sin egna egendom med äktenskapsförord. Girighet tar ofta över moral och etik, för ett tag sen såg jag en tråd (hittar den inte nu så det var nog på ett annat forum) där en kvinna på fullt allvar ansåg sig ha rätt till hälften av mannens bostad, som var en gåva/enskild egendom som han fått från sina föräldrar.
Moral räcker tyvärr inte. Det behövs, och finns, ett regelverk.
Om man jämför statistiken kring skilsmässor och äktenskap ifrån tiden då grundprinciperna till äktenskapsbalken klubbades med hur det ser ut idag så har det skett en rätt radikal utveckling.
Som jag skrev tidigare, när man väl lever ihop i ett äktenskap så är det givetvis gemensam ekonomi som gäller, allt delas lika oavsett vem som bidrar med vad. När det sen kommer till skilsmässan så är det lika självklart att då dela lika… men bara på det som tjänats in medans äktenskapet varade, det som vardera part hade med sig sen tiden innan äktenskapet borde enligt mitt resonemang självklart fortfarande ses som enskild egendom.
Nu orkar jag inte söka fram alla siffror, så jag skjuter från höften, den som vill får utmana mitt följande utlägg.
Stora skillnaden nu mot då är att då gifte sig folk i början av vuxenlivet, sen kom det barn, det köptes hus, det köptes sommarstuga, båtar, bilar, osv… Sen levde den överväldigade majoriteten tillsammans tills någon part dog, skilsmässa var väldigt ovanlig, det var tabu o skambelagt. Många gånger var det ju även så att kvinnan i familjen inte hade någon egen försörjning o därmed var mer eller mindre tvingad att stanna även om hon önskade lämna relationen…
Nu är det ju en helt ny tid när det kommer till äktenskap o skilsmässor, det är vi här inne nog rätt överens om 
Sist jag kollade så slutar nuförtiden ungefär hälften av alla äktenskap i skilsmässa, man är också äldre när man gifter sig o äktenskapen håller betydligt kortare tid.
Att använda sig av äktenskapsförord är även ett känsligt ämne för många. Det signalerar även om att den som kommer på idén även kan se en framtid där äktenskapet tar slut, mitt i allt planerande runt bröllop, livet o framtiden ihop… Jag tror det finns många som dragit sig för att föra det på tal…
Som jag resonerar så borde det vara mer rimligt om man helt vände på principen med äktenskapsförord.
Låt den som anser att det är rimligt att den ska ha rätt till hälften av allt den andra har med sig in i äktenskapet vid ev skilsmässa komma med ett tillägg som den andra får skriva på istället…
Jag är tämligen säker på att rätt få skulle vara villiga att skriva på det.
@50-taggare Jag håller fullständigt med. Förutom att vi borde vända på funktionen med äktenskapsförord som jag beskrev här innan. Istället för att exkludera enskild egendom så får man istället välja att inkludera viss enskild egendom med äktenskapsförord.
@VemGavHenneMakten Du har fel, man råder över sin egna ekonomi även som gift. Det står var och en fritt att sätta sprätt på sina pengar eller ge bort sina saker även om man är gift. Man måste inte alls se allt som gemensamt.
Du kanske blandar ihop det med försörjningsplikt?
Så är det krasst juridiskt, det har du fullständigt rätt i.
Det jag menade var att JAG anser det fullt naturligt att man har helt gemensam ekonomi när man lever ihop i ett äktenskap. Alla inkomster in på samma konto, alla utgifter dras från samma konto. Det är helt inte frågan om “dina och mina” pengar, allt är “våra” pengar så länge man lever tillsammans med någon i ett äktenskap.
Därför ser jag det också som självklart att man ska dela lika på allt som kommit in under äktenskapet när man sen går isär.
Men det jag redan hade när äktenskapet ingicks, det ska också efter skilsmässan fortsätta vara mitt.
Och givetvis likadant åt andra hållet, jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag satt o hävdade att jag hade rätt till halva värdet av den sommarstuga mitt ex ärvt från sina föräldrar 15år innan jag ens träffade henne… Det vore inte rimligt, det vore inte sunt.
Ok, men jag tycker inte ditt resonemang håller. Sommarstugan din fru ärvde 15 år innan ni gifte er ska alltså inte ingå i bodelningen, enligt ditt förslag. Men miljonarvet efter Farbror Bertil som partnern fick för fyra år sen ska delas? Alla spelskulder den spelmissbrukande dragit på sig under äktenskapet ska ingå i bodelningen? Vari ligger rättvisan i det?
Till syvende och sist får man nog vackert ta eget aktivt ansvar för sin ekonomi och de tillgångar man vill skydda.
Precis däri ligger rättvisan och logiken.
Den tid man lever ihop som par så finns inget "mitt eller “ditt”, allting delas lika. Oavsett om det är positivt eller negativt, man ska se sig som total jämlike med sin partner. Det finns inget som händer bara den ena parten, allt som händer drabbar eller gynnar båda likvärdigt. Du är inte en enskild individ, du är en del av ett par.
Det är iaf min version av ett jämställt förhållande.
Med just arv som vi tog som exempel här så läggs dock ytterligare en dimension till detta, man måste respektera viljan hos den man ärver av, vill denna att ett visst arvegods ska vara enskild egendom så är det så. Det är inget man kan säga nått om, det är vad det är.
@VemGavHenneMakten Ja du, det där får stå för dig.
Jag håller inte med alls. Jag är jag och jag är en i alla delar högst egen och självständig individ vare sig jag är singel, sambo, gift eller skild. Ingen bestämmer över mig och ingen bestämmer över mina pengar.
Att bara se sig som en halva av ett par för att man är gift känns som rena rama 1800-talet.
Det är klart att det låter konstigt om man är nykär och förälskad och att man då, innan man gift sig, börjar prata om “mina” saker och sträcker fram ett äktenskapsförord som hen ska skriva på innan det bli tal om nåt äktenskap. Vad signalerar det, vi som ska vara tillsammans hela livet och dela på allt typ, varför behövs då detta papper? Osv.
Å andra sidan är det väl inte konstigare än att man upprättar ett testamente medan man kan och är redig.
Jag är också emot att man i teorin kan gifta till sig rikedomar och då som nu har detta missbrukats, men att lagstifta mot det är nog rätt knivigt.
Men jag är lika mycket emot att den som tjänar mer i ett förhållande ska ha någon slags rätt att undanta “sin” del och själv sätta sprätt på dom pengarna, det är ju så att säga en av grundstenarna i ett förhållande att man delar lika på såväl bördor som inkomster.
Vi har ju kommit långt i detta land gällande jämställdhet, ja längst i världen tror jag, och att man då delar på allt man tjänat och byggt upp under sin relation (äktenskap) är väl inte mer än rätt. Det man hade innan borde man själv äga förbehållslöst och såväl arv, skulder, travvinster och annat som hänt under äktenskapet delas 50/50 och för detta behövs ingen reformering för så ser lagen redan ut.
Ja det är därför jag tycker det är intressant att höra era tankar.
Så du anser att det som man tjänat in under äktenskapet ska delas lika, oavsett om en har haft en betydande större inkomst under del av förhållandet?
Har du själv haft en möjlighet att undanta egendom som intjänats före förhållandet? Utifrån vilka argument?
Du tänkte alltså att den som tjänar mer kan dela med sig av mer inte att den då har ”rätt” att behålla mer?
Och även om förhållandet med lön är förändrat under förhållandets gång?
Så kan man tycka. Sen kommer ord som moral och rättvisa med i bilden. Inte alltid att båda parter tycker att 50/50 är rättvist och försvarbart…
Precis så resonerar jag, jag kan för mitt liv inte begripa hur 2 människor kan lyckas se varandra som jämlika partner i ett förhållande utan att ha gemensam ekonomi, det är för mig helt obegripligt.
2 polare eller syskon som delar på en lägenhet eller hus o delar driftskostnaderna sinsemellan kan jag förstå poängen med till fullo… Men några som delar livet som ett par? För mig är tanken helt befängd.
Personligen ägde jag väldigt mycket mer än mitt ex innan äktenskapet, både i rena kontanter som sattes in i vårt gemensamma husbygge, men även pensionsförsäkring, bilar och båt.
När vi gjorde slag i saken o bestämde oss för att bygga hus ihop så var vi överens om att dessa pengar som jag sätter in kontant här nu (runt 500.000) ska jag ha tillbaks om vi nångång går isär, sen delar vi på det som blir kvar efter husförsäljningen… Men det blev aldrig av att det kom “på papper”.
När vi sen börjar närma sig bodelning så har ju givetvis exet aldrig hört talats om någon sådan överenskommelse… Min bil som jag köpte 10år innan jag träffade henne o lagt 1000tals timmar o oräkneliga summor pengar på att renovera, den ska givetvis värderas för hon ska ju ha hälften… Samma sak med båten… Pensionsförsäkringen som jag slutade betala in till 10år innan jag ens träffade exet och som jag inte ens har möjlighet att få ut något ifrån förens om 25år, den ska hon ju ha halva av den också.
Likt en besatt papegoja satt hon där på bodelningen “det har jag rätt till, det har jag rätt till” hela tiden med ett stort jävla hånflin över hela ansiktet.
Jag säger inte emot de som kommer med påhopp om att “det där skulle du ha gjort äktenskapsförord på”, jag vet att gällande lagstiftning gör gällande att det är så. Jag har betalat väldigt dyrt för att verkligen lära mig det.
Det jag påstår är att det inte är rimligt.
Personligen hade jag ALDRIG I HELVETE skrivit på ett “omvänt äktenskapsförord” (som jag föreslog här tidigare) om exet hade haft mage att komma med nått sånt när vi startade upp vårt liv ihop, då hade jag där o då direkt istället avbrutit förhållandet med rätt starka ord.