Korrekt uppfattat.
Inkomstföhållandena ändrade sig i vårt förhållande. Första 3 åren tjänade jag 50-70% av hams lön. Sedan pluggade jag i 5 år. Efter det tjänade han 50% av min lön (15 år).
Jag har mycket bättre förutsättningar att tjäna igen vad jag ev släpper till honom.
Den attityden som ditt x visar upp är bara värd förakt. Synd att ni var gifta.
@mittilivet Fast hur tänker du annars att lagstiftningen ska se ut om det inte ska vara 50/50? Var och en äger sitt? Då kan man välja att vara sambo. Då delas bostaden men inte andra tillgångar.
Rent moraliskt är det ytterst beklagligt att till exempel @VemGavHenneMakten varit tvungen att lösa ut exet för så mycket pengar när det var pengar/egendom som fanns före äktenskapet. Men rent JURIDISKT finns möjligheten att skydda sig, med äktenskapsord. Eller med att inte gifta sig.
Att lagstiftningen skulle tvinga par till att all inkomst ska delas lika är helt orimligt, eller att ge partner rätt att tex sälja egendom. Så var det på 1800-talet. Allt kvinnan ägde och tjänade ägde mannen laglig rätt till.
Ingen är idag livegen i ett äktenskap, egna val måste få ligga till grund för hur man lever sitt liv tillsammans. Tjänar man olika så är det individens val hur dessa pengar ska, eller inte ska, användas.
Jag tjänar och har alltid tjänat mycket mer än mitt ex, vi har alltid använt alla pengar gemensamt till hushållet. Detta är och måste vara MITT FRIA VAL, inget som kan tvingas på mig av en lagtext.
Juridiken som den ser ut idag kring äktenskap och skilsmässa kanske inte är optimal för alla men den fungerar. De som råkar ut för problem är allt som oftast de som inte tagit sig tid till att sätta sig in i hur juridiken kring äktenskap och skilsmässa ser ut innan man gifter sig.
Jag säger inte att jag inte tycker det ska delas 50/50.
Om du tjänat mer än ditt x under ert äktenskap antar jag att du också fick dela med dig hälften av besparingarna även om det kanske var du som tidigare tjänat in dem?
Förstår din poäng och tanke här. I ditt fall var det tydligt vad du ägde innan ni träffades. Men annars då, ska man räkna från när man träffades, flyttade ihop eller gifte sig? Ofta har ju en med sig mer än den andra in när man gifter sig?
Efterfrågar du min åsikt så är det tveklöst i samband med giftermålet som man startar den gemensamma ekonomin. Eller då man kommer överens om att leva livet ihop som par/familj om man väljer att inte gifta sig.
Nu blev det svårt för mig att följa med i din logik, jag måste bara be dig förtydliga så att jag hänger med.
Du anser att du själv ska bestämma över de pengar du tjänar medans äktenskapet pågår, men finner det acceptabelt och rättvist när du tvingas dela de pengar du ev sparat under äktenskapets gång 50/50 sen vid skilsmässan?
Ja? Vad är det för konstigt med det?
Jag vet inte vad det är som du tycker är otydligt. Jag är för valfrihet, att välja fritt.
Jag VÄLJER att låta arvegården gå med in i äktenskapet när jag gifter mig. Eller, så VÄLJER jag att låta den stå utanför, genom äktenskapsord.
Jag VÄLJER att skänka miljonarvet från farbror Bertil till Rädda Barnen. Eller, så VÄLJER jag att låta det gå in i äktenskapet.
Ledordet är valfrihet.
Det förstår jag fullständigt, du är väldigt tydligt med det.
Det är ju just därför jag finner det så märkligt att du har en sån acceptans mot tvånget att dela lika vid skilsmässan. Om du följer samma tankelinje så borde du givetvis även förespråka full valfrihet att dela eller inte dela med sig av dina tillgångar även vid skilsmässan.
Jag lyckas inte se logiken i kovändningen av ditt resonemang.
För min. personliga del är det självklart att man delar lika på allt av värde som finns vid utgången av ett äktenskap utan äktenskapsförord. Jag håller mao. helhjärtat på nuvarande och gällande lagstiftning vid äktenskapets upplösning.
Gifter man sig utan registrerat äktenskapsförord, oavsett av vilket skäl det vara månde som man inte tagit upp frågan i öppet dagsljus innan man väl gifter sig, så är det bara att bita i det sura äpplet och dela lika. Undantaget gåvor/arv som är givna med förbehållet att vara mottagarens enskilda egendom.
Man kan enligt mig inte förbehålla sig rätten att gå ograverad ur en skilsmässa vg egendom man hade innan man gifte sig, men samtidigt inkludera allt som händer efter. Inte utan att skriva och registrera sin/den önskan medan tid är, dvs innan man väl gifter sig.
Att lita på motpartens goda vilja, moral eller sunda förnuft är dömt att misslyckas i de flesta fall där inte skilsmässan är en gemensam och sansad överenskommelse. Att man inte inser vidden av det som ett äktenskap rent juridiskt och ekonomiskt innebär i början av livet är fullt förståeligt, men fattar man inte det på andra eller tredje eller what ever svängen därefter, då är man korkad och får bara gilla läget.
I de fall man har gemensamma barn så är iaf min personliga uppfattning att barnen och deras väl och ve är värt så oändligt mkt mer än några jämförelsevis futtiga antal kronor och kan man inte ens sköta barnens situation på ett vuxet och snyggt sätt så hur kan man ens förvänta sig att det ska gå att komma överens om ekonomiska spörsmål?!
De som klarar att se bortanför sig själva och till barnens bästa och inser både vidden och vikten av det livslånga åtagande båda parter har tagit på sig när de valde att skaffa barn tillsammans, de klarar sannolikt att inte komma på total kant med varandra om uppdelningen av gemensamt kapital 
Jag väljer ju att gifta mig - där har jag valfrihet - för att skydda min partner både vid dödsfall och skilsmässa. Ett fritt val, och ett självklart val för mig om man har barn.
Vill man inte ha juridiken med äktenskap / skilsmässa så ska man inte gifta sig. Exet ärver även nu när vi är skilda för att jag vill skydda honom om jag går bort.
Absolut, ett sunt o hedervärt resonemang.
Det jag inte lyckas förstå alls är hur du samtidigt kan känna att det under förhållandet är helt ok att den ena har betydligt större ekonomisk makt och i princip styr hela familjen med järnhand, eller har nån form av behov att göra en poäng av att “jag delar med mig av mitt för att jag väljer att göra det, inte för att jag måste” o därmed söker nån form av beundran för sin storhet o givmildhet.
Jag får uppfattningen att du av någon anledning läser in mycket mer av dina egna personliga tolkningar/vinklingar/upplevelser och erfarenheter än det som skrivaren avser och sedan beskriver det du med dina glasögon läser med negativt värdeladdade uttryck och beskrivningar som “styr familjen med järnhand”, “söker beundran för sin storhet och givmildhet” etc.
Ni har kanske bara olika uppfattning om vad äktenskapet som fundament betraktat egentligen i grunden innebär både juridiskt, ekonomiskt, viljemässigt osv. Eller vad det borde innebära kanske…
Men håller du inte med om att det är ju precis den skillnaden det blir?
Alltså mellan att se allt som kommer in som “vårat” mot att “mitt är mitt o ditt är ditt, men jag delar gärna med mig av mitt av egen fria vilja”.
Alltså jag vet inte om vi talar förbi varandra här, för om jag inte missförstått det som ©50-taggare skriver så var det ju inte alls så det var i hennes fall;
Så jag vet inte var du får dina tolkningar ifrån. Men rent allmänt kan jag säga att jag skulle finna det orimligt att leva med en partner som levde loppan själv/ensam, medan resten av familjen fick vända på slantarna. Men det blir ju lika orimligt om man måste fråga sin partner om lov för allting, om man exv. vill köpa ditten eller datten eller ge en gåva till någon för sin egen lön så ska det MBL-förhandlas om varje minsta sak. Men till syvende och sist så blir det ju en annan fråga att ställa sig, för vem vill egentligen leva i ett äktenskap (eller ens en relation) där en part konsumerar upp allt överskott isolerat för sitt eget behov, men räknar kronor i förhållande till familjens behov. För gör man så, även om man kan, så tar ju förmodligen hela relationen stryk och antagligen föga förvånande en ände med förskräckelse.
På något sätt så är det väl inte minst i frågor som dessa som det blir tydligt hur lika eller olika man tänker i en relation. Det här är ju faktiskt en av de viktigaste saker som behöver checkas av innan man gifter sig och ffa. innan man skaffar barn med någon, för snålhet/egoism och snikenhet är ju väldigt oattraktivt både i det korta och långa loppet.
Generositet lönar sig alltid i längden, i synnerhet om man har åtagit sig det ömsesidiga och gemensamma livslånga ansvaret/bandet i form av gemensamma barn mellan sig och alltid kommer att måsta ha kontakt i någon (läs många) form.
Men det är ju faktiskt i just sådana här frågor/situationer som skilsmässa, delning av tillgångar, arv osv. som varje människa till sist tvingas bekänna färg på riktigt och visa vilken person hen innerst inne är 
Jag instämmer till fullo att det i @50-taggare fall delades, jag missade inte att hon skrev så.
Det jag istället tog fasta på var att det markerades så kraftigt att “Mitt är mitt! o det väljer jag att göra vad jag vill med”
Med den inställningen blir det otroligt lätt en maktobalans i förhållandet, den ekonomiskt svaga parten blir helt utelämnad till den andres goda vilja att dela med sig…
Detta låter inte på något sätt som en sund och jämställd relation enligt mig.
Dela på boende o matkostnader gör man med inneboende kompisar, inte ens livspartner.
In med rubbet på samma konto o se varandra som jämlikar istället.
@VemGavHenneMakten Men vilken lustig kommentar, styra med järnhand? Vad fick du det ifrån? Vi har alltid lagt alla pengar i samma pott, men det ska vara ett fritt val att göra så. Ingen ska tvingas till det.
Jag har högre lön, har även fortfarande. Kanske 5.000 mer netto, mer skillnad än så är det inte, vi är båda höginkomsttagare. Jag har ett dyrt fritidsintresse, och jag hade även en dyr fritidsstuga med mig in i boet. Detta ska vara mitt fria val att lägga pengar på, om jag så önskar.
Ingen ska tvingas till något bara för att man väljer att leva som gifta.
Jag håller absolut inte med dig att det där visar på ett sunt o jämställt förhållande.
Hade ni en överenskommelse där exet fick ta motsvarande summa vad ditt fritidsintresse och driftskostnaderna för stugan kostade o spendera efter eget huvud?
Hade du resonerat annorlunda om det skiljt avsevärt mer mellan era inkomster?
Lek med tanken att du hade 40.000 in netto månadsvis o din partner 5000. Hade du då ansett det rättvist att familjen tvingas leva i ett billigt boende, leva på vatten o bröd o köpa allting på second hand för att du ska ha råd med ditt dyra fritidsintresse?
Det är du hela tiden mycket tydlig med.
Det som förbryllar mig är hur du samtidigt kan vara fullt till freds med tvånget att dela allting lika vid skilsmässan, då är det inga problem att du tvingas dela med dig mot din vilja.
Jag får det inte att gå ihop.