Blir det svårare/lättare när man lämnat?

Hej
Är ny här. Inerst inne har jag fattat beslutet att lämna men kan ändå inte göra det på grund av olika anledningar. Jag är redan labil som det är och är konstant trött och minsta konflikt så gömmer jag mig i sängen.

Ni som kanske känner igen er, blev det bättre/sämre när ni lämnat?

Allt blev bättre sedan jag lämnade…

1 gillning

Var det tufft att gå från att alltid ha en person att gå hem till? Ifall du har barn, var det tufft att aldrig kunna komma hem till ett hem där din familj väntar på dig? Jag är rädd för att mötas av tystnad när jag kommer hem trots att jag verkligen gillar att vara ensam.

Jag känner igen mig. Lämnade för 3mån sen. På ett sätt känns det lättare. Lättare att vara ensam än att känna sig ensam i en parrelation. Dotterns pappa har precis hämtat henne (hon bor växelvis). Det är tomt. Men jag levde med ångest nästan dagligen i 3års tid och det släppte efter vi gick isär. Nu lever jag med sorg. Men mitt rationella jag vet att det är övergående. Och att vara ifrån sitt barn på halvtid är jättetungt men det är hanterbart. Jag tror det viktigaste är att inte pressa undan sina känslor. Våga vara ledsen, möta sina känslor. Ha sina dagar. Gråta när man behöver, vila osv. Det kommer hjälpa läkandet.

1 gillning

Mycket bättre.
Men.
Vi hade dåliga förusättningar från början och ett ytterst dysfunktionellt äktenskap.

Varje relation ser olika ut, anledningar till att lämna kan se olika ut, allt från misshandel, otrohet till att “pirret” saknas. Så det beror på omständigheterna.

2 gillningar

Jag tänker som så att om du redan är/kallar dig labil så kommer det att bli en konflikt (om inte motparten vill detsamma?) men det är EN konflikt.

Iof ganska stor om det vill sig illa… men därefter lever du själv och behöver inte konflikta alls med ditt ex :v:

Om ni inte har gemensamma barn att fortsätta att kommunicera/konflikta om förstås :see_no_evil:

1 gillning

Vi gifte oss hastigt och unga båda två. Jag upplever att min partner prioriterar sin ursprungsfamilj över mig och barnen. Upplever även att jag får skulden för mina känslor när partners förälder är elak mot mig varpå jag blir ledsen/arg och vänder mig till min partner men får som svar “du ska hålla tyst det är min familj och de fanns i mitt liv innan du kom”. Jag upplever att barnen har fått utstå samma sak när de upplever att partners ursprungsfamilj gör dumma saker. När barnen har sagt ifrån har de fått samma reespons som jag och att de borde skämmas för att de säger sånt om sin förälders mamma.

Jag upplever att jag blir tryckt åt sidan och min psykiska hälsa har blivit fruktansvärd och jag vill bara sova och vara där för mina barn. Orkar inget. Knappt laga mat o städa.

1 gillning

Min partner vet hur jag känner och att jag vill lämna och får då svaret “gå dit du kan hitta någon bättre”. Hen vill inte gå i parterapi. Jag har gått i egen terapi i ca 7 år nu.

Den tuffaste tiden är när man funderar och vill lämna, men vågar inte. Då tenderar man tänka svartvitt och matar hjärnan med katastroftankar.

Mitt liv blev så harmoniskt när jag flyttade in i min lägenhet! Jag använde all min egentid till att fixa och ordna mitt nya hem till en trivsam och skön plats, allt detta med knappt några pengar då jag köpte det mesta från marketplace el på rea på Rusta, Jysk osv. Jag är en supersocial person och därför var det jag som bjöd hem vänner och kollegor. Sjävklart hade jag allra helst velat komma hem till en kärleksfull familj men den där känslan av harmoni och lugn var värt mycket mer efter några år av mkt bråk, oro och ångest.

Det är fullt normalt och mänskligt att vara orolig och nervös inför ett stort beslut för vi har inga garantier av framtiden! Men garantier har vi aldrig med något, varken med ekonomi, hälsa, kärlek, vänskap…

Du vet vad du innerst inne behöver göra, så lita på dig själv!

4 gillningar

Alltså nu läser jag lite mellan raderna, för 7 års egen terapi indikerar psykiska svårigheter för mig.

Hur ser din levnadssituation ut i övrigt? Har du ett arbete med säker anställningsform så att du kan försörja dig och barnen?

Har du något socialt nätverk i närområdet, typ föräldrar, bekanta, vänner, syskon osv som kan supporta dig om det blir tufft?

Mm… jag började gå i terapi på grund av våra problem och behövde prata ut men har mest pratat om mig under samtalen och hur jag mår när hen säger vissa saker. Vi har varit gifta i cirka 15 år.

1 gillning

Jag har mitt nätverk som antyder att skilsmässa är nästa steg.

1 gillning

Jobbar du med tillsvidareanställning?

Jag gick också i terapi till och från i flera år pga mitt mående i relationen. Det är ett tydligt tecken på att relationen inte är bra för dig om du känner att du behöver bearbeta det på en sån nivå.

1 gillning

Jag har en tillsvidare men det är inte det som är hindret. Jag har bara hoppats på att vi skulle förstå varandra och mötas igen och kunna kommunicera men känner inte att det kommer hända. Är rädd för om jag kommer ångra mig.

1 gillning

Om du har en säker anställning så att du har de ekonomiska möjligheterna att försörja dig själv och barnen så är det GULD värt :v: :revolving_hearts:

Det här med att “förstå varandra”, “kunna kommunicera” och “ångra sig” är något annat, det hör ihop med svårigheten att bryta upp ett liv som är välbekant om än dysfunktionellt.

Men varför tror du ens att du skulle ångra dig?

1 gillning

Jag är den typen av person som försöker lösa så gott det gåe även om det innebär att jag blir sjuk av att försöka lösa det. När du säger det så så böir det en helt annan bild i mitt huvud där skilsmässa är den enda lösningen.

Tack för ditt svar…

Jag vet att ingen är perfekt ochjag håller fast i de små tillfällena vi har och har haft och det är dessa som fått mig att stanna kvar. Hen är en fin person när hen vill men kan ställa vissa krav på mig rent utseendemässigt och jämförmig med andra personer och hur den gör si och så för sin partner. Detta har dragit ner mig något enormt alla dessa åren. Såg att någon frågade innan ifall jag är rädd för min partner ochdet vill jag inte påstå. Min partner är en person som kan försvara sig från någon utan att ens blinka men nör jag gör det i liknande sammanhag är jag dum, känslig, destruktiv och speciell…

1 gillning

Ert inbördes största problem, som jag läser dig, är att ni inte alls förstår varandra.

Han vill inte gå till familjerådgivningen vilket nästan känns som ett måste för er två, att få en samtalsledare som kan lyssna på er båda och styra upp om det bär iväg.

Vill han skiljas???

Om inte, så säg att familjerådgivningen (alla kommuner har gratis sådan) är första kravet för att det inte ska bli en verklighet.

Boka tid… så du har den framför dig, vägrar han ändå och hellre skiljer sig, så gå dit själv :v: :revolving_hearts:

DÅ har du gjort ALLT du kan!

1 gillning

Min terapeut sa till mig att det brukar sluta med att man får en utmattningsdepression när man är som du beskriver (jag har samma beteende, glömmer bort mig själv/beskyller mig själv för saker som inte går som tänkt osv, försöker till absurdum). Men tillslut sa det stopp för mig. Jag började på symptom på utmattning, blev som ett skal. Kände mig helt tom. Orkade tillslut inte försöka göra min röst hörd i relationen för fick inget stöd. Det i kombo med att han la all skuld på mig för det som gick fel i relationen så bara tog jag beslutet. Första mån ångrade jag mig. Men en gnista i mig visste ändå att jag tagit rätt beslut. Du kommer sakna honom, du kommer nog känna att du kanske kunnat göra mer, kämpat mer osv. Men 7 års terapi för att försöka få ditt förhållande att “funka”… det är inte ett hälsosamt förhållande i mina ögon. Lägg de terapitimmarna på att förstå dig själv och dina behov och bearbeta en skilsmässa ist.

1 gillning