Bipolär X har flyttat nu

Min historia
142

Hej mitt bollplank.
Och någon som kanske läser hur det går vidare för mig, även om det inte svaras så mycket.
Vilken resa jag gjort, allt från att inte ens kunna sova på nätterna till att bli kär igen för 2 år sedan och sen åka neråt för att någon känsla av meningslöshet har kommit på mig.

Kan ju berätta lite. De första åren såg jag en stor bitterhet/aggresivitet, åren 2015-2018, och var ändå rätt pådrivande att jag och barnen skulle ha det bra. Den ilskan har faktiskt försvunnit helt gentemot barnens mamma.
2018 började jag tycka andra tjejer var söta och gulliga, och som jag då trodde att jag hade hoppat av känslor för mitt x. Så länge jag hade en ilska mot barnens mamma så förstår jag nu att det berodde på att jag önskade att hon kunde förlåta för det hon gjort och att vi skulle bli en hel familj igen.
Även ilska är en form av känslor till en annan person som man har band emot, om ni förstår.
Så länge jag var arg sa jag att jag aldrig skulle tillbaka till henne igen, för ilskans skull, inte känslornas skull. Då hade jag varit tillbaka i familjeförhållandet.
Så nu i vintras har jag och barnens mamma och barnen varit ute på en sväng och haft jättekul. Det tyckte barnen också. Och efter det så förstod jag att mina känslor för henne inte finns kvar på något mer sätt än att vara mina barns mamma. Jag vet att min dotter har försökt att få oss bli glada tillsammans igen och bli ett par, hon säger det emellanåt. Och nu kommer det aldrig mer hända, jag kommer kunna göra snälla saker mot mina barns mamma såklart, hjälpa till mm. men aldrig att vi blir ett par igen. Och det är det som tynger mig väldigt mycket. Mina barn har varit de högst älskade, tom över mig själv, och att säga nej till den önskan de hade högst, att vara en familj, det gör mig så sorgsen ikväll :sob:

God Natt. Så kanske jag skriver vidare en annan gång om tjejer, hundar och grannar, och isbitar i kalsongerna.

2 gillningar
143

Jättebra @skildkille81, jag får ta och läsa din story nu

1 gillning
144

Fortell hvem som la isbiter i kalsongerna :laughing:

145

Nja, isbit var det bara… men den karamellen suger jag på lite till tror jag, likaså det med tjejer… Fast de hör ju ihop. :smile:

Idag känns det ändå som en bättre kväll, bortsett från att jag är grymt trött efter många dagars arbete (24 dagar arbete av 26). Jag planerar att jobba in en del helgarbeten med att kunna vara ledig mer på loven tillsammans med barnen, så har inte hunnit med så mycket mer än jobba, äta, sova, hjälp med läxor.

Det som fortfarande tynger en hel del är familjen, grannen, som flyttat 5 mil bort. Och de hade jag så stor kontakt med att jag hade egen nyckel till dem. Hämtade deras hund många gånger och vi var ute hon och jag. Lånat verktyg, hjälpt varandra med barnpassning och husrenoveringar. Så jag hade en supergod familj där barnen sprang mellan våra hus också.

Det jag nu tänker på att jag saknar, och vad jag vill ha i mitt liv igen, är att känna mig behövd och att känna att någon ger mig tid med, att mina behov blir sedda. Och därav tänker jag att jag inte behöver leta efter en tvåsamhet (tjej) bara för detta. För hur många har inte sagt att de känner sig ensamma även om de är gifta, eller vissa singlar som känner sig glada och i ett sammanhang?

Jag fick så mycket tillbaka av denna familj, och emellanåt kunde det gå någon vecka innan vi hördes igen eller sågs mer än att jag vinkade genom fönstret när jag åkte förbi.

Så det känns så svårt att sörja över den lyckan de känner, att huset gick fort till försäljning, att flytten och byte av jobb blev lätt.

Det behöver ju inte vara slutträffat nu heller, men den spontana känslan att man kan komma mitt i vardagen in i deras familj kändes så skönt. Inget tillgjort heller och det kommer jag sakna mycket.

Hoppas ni alla har en god natt.

146

Skildkille81
Jag skulle vilja komma i kontakt med dig… Känns som jag precis genomgått en upprepning av der du gjort tidigare. Skulle bara vara skönt att dela den med någon. :heart:

1 gillning
147

Tack. Jag är glad om jag kan förmedla något också, för vet att jag inte är ensam.
Det är en lång resa jag har fått utstå och fortfarande finns det kvar rädslor som jag inte kan bli av med…

148

Bollplanket igen…

Får se hur det kommer gå för mig i framtiden.
Coronatider också. Inget kul alls. Men jag lovade ju att ta upp det med isbit i kalsongerna, och tjej.

Ja, det börjar väl med att jag har världens bästa vän :heart: som jag diskuterade lite med isbit och vad man hade gjort för bus. Jag skulle lagt den i hennes säng och fick en kommentar över att jag då skulle få den i kalsongerna. Så, då ville jag bara testa på en annan tjej som jag träffat sedan November och haft jättekul med. Vi har inte varit så mycket ensamma utan mest tillsammans med andra. Så när hon förstod att det var bus jag ville ha, efter jag stoppat den innanför tröjan fick jag den i byxorna :smile:

Jag har även en sorg kvar över att grannen och hunden flyttat. Men har ändå varit och hälsat på i deras nya hus. Åh, vad kul det var. Och, jag överlevde det med även om jag varit ledsen ibland.

Men den största sorgen och frågan jag har inom mig är om jag gjort rätt eller fel i ett annat ställe. Denna tjejen jag pratat om lyckades smälta mitt hjärta och jag blev kär. Vad som hände för att jag blev sådan var hur mycket hon bryr sig om mina barn. Hon tycker om att ha barn omkring sig och mina barn tycker om henne. Samtidigt så är hon så förstående och tänker på andra mycket med.
I tisdags var hon lite irriterad för hon inte kunde förstå mig. Ungefär att jag både vill dejta och leva själv. Jag sa att jag ville leva själv, så fick som svar “okej då vet jag”. Jag känner mig så hemsk att säga det till henne, hon som ändå varit så snäll.

Ibland så tror jag att hon var intresserad av mig med, för vissa saker, kramar smink och beröringen. Men ändå var hon aldrig över gränsen till vad jag kan göra mot andra vänner. Fast vi sågs i fredags igen och då var hon osminkad och inte alls gav mig samma kram som de förra gångerna.

Men mest tror jag att det bara är inbillning att någon har varit intresserad av mig. För vad har jag att ge? Ingenting! Inget att ha förhållande med i varje fall. På det sättet är jag förbrukad. Och i varje fall inte hon, som skulle kunna välja någon annan.

Så innerst kanske jag inte vill leva själv, men tror jag gör det för att inte såra/bli sårad längre. Jag liksom puttar undan folk för att inte riskera att såra dem.

Jaja, jag är själv ett bra tag till tror jag. God Natt.

1 gillning
149

Min tråd. Min historia. Ett halvår sedan jag skrev och mycket händer. De flesta dagar är bra och vanliga dagar, en del mindre bra, och min resa till att släppa taget helt om mitt förra förhållande har inte helt tagit slut ännu.
Stora kliv framåt, något bakåt. Från i Söndags när vi träffades i Göteborg på forumträff så tänker man ändå hur lång tid allt tagit. Det jag berättade om, första träffen med psykolog/terapeut var år 2008. Skilsmässan var ett faktum 2015. Så i 5 år har jag hållit på att bygga upp mig själv och veta vem jag själv är, och vad jag vill.
Den sista stora saken som jag kände var “vi” och som var riktigt jobbigt, var när jag gjorde om min dubbelsäng i somras. Nu har jag den som jag vill, och inte något “vi” med den. Allt jag äger känns som mitt och barnens nu som först.
Men ändå finns det en sak jag saknar så hemskt mycket. Dalarna. Så mycket vi var där, tom så mycket att jag inte följde med alla gånger, och nu är det många år sedan. Är det 6 år? Minns inte, men något sådant.

Det är så många som säger att det tar tid att komma över, och undrar efter ett halvår varför de inte gjort det. Det tar tid. Har märkt att man får kommentaren att “jag har kommit över” men är fortfarande arg på personen som sårat i själen. Det är ju en sak att man är irriterad över sitt x om hen inte hjälper till med barnen, men att fortfarande tycka det är jobbigt inombords att träffas och ha agg så tror inte jag man kommit över förra förhållandet. Man kan dämpa smärtan genom att hoppa in i nya förhållanden. Så jag har aldrig velat hoppa in i ett nytt förhållande innan jag känner att jag är över mitt gamla och det är jag inte helt ännu, men nästan.

Dalarna… Undra hur jag ska komma dit? Cykel hade varit roligt, men beror ju på. Skulle vilja till Falun igen. Springa uppför hoppbacken igen. Hosjöstrand där vi var hos vänner, Gymnasiet, gruvan. Vidare mot Rättvik och bryggan. Läsa namnen som är ingraverade i plankorna och se vilka vi känner igen, Ta in på Frick´s konditori. Leksand-Dala Järna-Vansbro, vidare till Låpskog, (haha, det fanns inget som heter så mer än där) Låpskog… Fäboden som hade gått i generationer. Äppelbo, Malung, Mora.

Får nog åka själv någon gång nästa sommar. Men det är verkligen det sista vi:et som finns kvar. Tänk när jag började för flera år sedan med att tänka: Första gången jag badade badkar som skild. Första gången jag satt vid bordet själv och åt middag osv. Allt har varit Första gången…

Är det någon som känner till Dalarna mycket så får ni gärna pm:a mig.

Jag går tillbaka lite vad jag har varit med om och hittade @Luckepucke s kommentar. Nu är jag faktiskt inte rädd längre på samma sätt som förr. Men det finns kvar att ibland i diskussioner som jag har en stark åsikt i, hamnar jag i någon sorts rädsla att berätta den, och då ställer jag motfrågor till en fråga jag får. Hoppas att, som du skrev, om man har en ny kan förstå att det händer utan att jag menar något. Brukar släppa rätt fort också när jag vet att tryggheten finns.

Och, kanske även jag hittar kärleken igen. Har du?

1 gillning
150

Åh vad sorgsen och ledsen jag blev nu. :cry:

3 gillningar
151

Ja du @skildkille, här är en till som hänger kvar på forumet även om jag inte skriver så mycket längre. Är nästan lite rädd för att skrämma upp de nya som undrar över när sorgen går över redan efter några månader, då jag kanske signalerar att man är lika trasig flera år efter. Vilket jag inte är, jag är bara annorlunda än innan jag drabbades av den utsatthet som min separation ledde till. Ser mig idag som en ganska stark kvinna, men med en liten trasig del som gör mig svag men också samtidigt bidrar till min styrka.

Själv har jag sedan ganska lång tid tillbaka nått stadiet att jag accepterar att min sorg över hur det blev kommer vara en livslång, om än en lågmäld, del av mig. Mitt liv är tillräckligt bra såhär 5 år efter det mycket hastiga uppbrottet från ett nästan 30-årigt förhållande med barn i tonåren. Skilsmässan har bidragit till att jag kommit mycket närmare andra viktiga personer i mitt liv som jag högst troligt inte skulle gjort annars. Jag lider inte längre, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänker på exet. Men jag tänker på honom och hans agerande på ett annat sätt.

Jag och mina (numer vuxna) barn har under dessa 5 år drabbats av andra svårigheter som inneburit att jag ensam fått kämpa med att hantera vardagen. Jag har också fått tänka över mina prioriteringar i livet, vilket inneburit att ett nytt förhållande hamnat långt ner på listan. Jag hade nog i och för sig mått ganska bra av att få lite uppmärksamhet och omtänksamhet från en man, men har insett att vägen för mig att träffa en riktigt bra man skulle ta alltför mycket av min psykiska ork och faktiska tid. En tid och ork jag ännu inte har.

Mitt ex är omgift med kvinnan han var otrogen med och som funnits med i våra liv sedan ännu längre tid tillbaka. Han verkar ha ett fritt och ganska obekymrat vuxenliv. Jag och exet har minimal kontakt via mail och någon enstaka gång har vi setts på gemensamma tillställningar. Läste här på forumet för länge sedan om begreppet ”kognitiv dissonans” och det är ett intressant beteende som jag till stor del använt som förklaringsmodell för att förstå mitt ex agerande.

Kan känna igen det där med din längtan efter ett ”gemensamt Dalarna”. Det sista gemensamma jag släppte psykologiskt var vår sommarstuga (som exet fick vid bodelningen). Tror det var för att det låg så mycket framtidsdrömmar i den. Kan sedan något år tillbaka tänka på sommarstugan utan bli ledsen, även om nya framtidsdrömmar ännu inte riktigt tagit form.

Jag skulle vilja säga att jag gått vidare med mitt liv, även om jag ännu inte uppnått någon lycka :wink:. Har accepterat skilsmässan sedan längre tid tillbaka och tanken på otroheten gör inte ont längre, så mycket vatten har runnit under broarna efter den. Men vad exet utsatt/utsätter våra gemensamma barn för är en process som pågår och fortfarande gör ont även om de är vuxna, för han beter sig så klantigt ibland så det hamnar i mitt knä. Kommer nog inte kunna acceptera det, men det är inget hinder för mig att leva mitt liv med mina prioriteringar, värderingar och relationer.

4 gillningar
152

Ha, ha jag har blivit introvertare än någonsin och trivs jättebra med det.
Jag saknar inte någon ännu, känner ro kring det.
Jag lägger fortfarande väldigt mycket tid med min son - det är sorgligare - han har varit hemmasittare sedan 6:an, blev det i och med skilsmässan
Nu skulle han ha börjat gymnasiet men har inte betygen. Nu har vi en praktikplats på gång som jag lägger allt hopp kring. I detta är det tungt att vara ensamstående, här saknar jag någon att dela detta med
X är totalt ointresserad av sonens problem så jag drar hela lasset själv, det tar på kropp och själ hos mig
Det x bidragit med i detta är att ringa och boka av mina och sonens besök på BUP för att ställa till det för mig, så de utredningar som görs där har blivit oerhört försenade
Nu har äntligen BUP förstått att de inte ska boka av när han ringer och försöker göra det
Så hela delen med sonen är tung men i övrigt passar det mig väldigt bra att vara singel

1 gillning
153

Åh,
Känner för att skriva av mig.
Och undrar ibland hur saker hänger ihop.
Har haft ett bra julfirande ändå, men ikväll, efter arbetshelgen som varit, så känns det sorgligt.
Finns kärlek fortfarande i världen, eller är det bara en dragning utav makt/pengar som gör andra lyckliga?

På julafton så satt jag hos barnens mamma tsm med barnen. Och så hade jag mina undringar om varför allt blivit som det blev. Jag vet en stor orsak då jag såg julklappen som hennes pappa (fd svärfar) till mig gav henne. “God Jul, du får en större summa pengar som är insatta på ditt konto” löd orden. Vet inte hur mycket och kommer inte fråga, för det är inte relevant.

Det jag minns är väl att jag aldrig lyckades vara den som de önskade. Att ha mycket pengar. För vet att de såg ner på mina föräldrar eftersom maten inte var tillräckligt fin. Hade kommentarer om min bil, en Astra 1.6 liters motor, då det var viktigt att ha MINST 2,0 liters motor. Att jag jobbade på posten. Då det var bättre att vara arbetslös än att gå ner så lågt…

Ja, jag undrar ibland om folk är sådana öht? Finns ingen kärlek? Att man är mån om varandra?

Jag kommer alltid ha mat till barnen, de kommer klara sig bra, få kärlek, Finnas för dem när de behöver, men kanske inte dyra leksaker till julafton. Vi var nere vid ån och körde lite barkbåtar den 24:e december.

2 gillningar
154

Jeg gråt da min sønn ble kjempeglad for en stygg, rosa plastgitar til jul da han var 3 år. Grunnen ar at min venninnes jevngamle datter hadde fått en gitar hun også, i tre, tro kopi av en ordentlig gitar. Det var så sårt å se min sønn glede seg over så “lite” og å tenke på datteren til venninnen som fikk en “ordentlig” gitar.
Venninnens datter brukte ikke gitaren mer enn min sønn, hadde mindre glede av den da den bare ble slengt i et hjørne blant alle de andre lekene. Og hun ble ikke et lykkeligere barn, til tross for rikdommen hun hadde og som jeg ikke kunne tilby min sønn. Hun hadde alt materielt, men så lite tid med foreldrene.
Jeg har i dag et svært nært og sterkt forhold til begge sønnene mine. Jeg valgte å investere i tid med dem da de var små, det får jeg igjen for i dag.
Så fortsett som du gjør, med å bruke tid på dem, la dem oppdage de nære tingene, naturen og verdien av å være sammen. Det kan ikke kjøpes for penger!

3 gillningar
155

Tack för berättelsen.
Jag vet att det är rätt tänkt. Så länge man följer att barnen har det bra, mat, kläder, värme, hem, och nyktra föräldrar som tar hand om dem, så betyder ju inte pengar mer än något man kan ha lite roligt för.
Mina funderingar handlar inte alls om de som har misär, utan helt “vanliga” vuxna personer, som har lägenhet/hus.

Det är mest att jag tycker flera personer som inte förstår att människans värde är personligheten och inte pengarna/status, och tyvärr måste klanka ner på andra för att de har det sämre. Varför är det så?

Och att man inte ser sitt egna beteende ändå är väldigt likt det man själv har. Tänkte på stad-land svensk-invandrare mm. Tänkte på en video som någon lade upp på fb och visade en kyrka från utlandet där de delade nattvardsvin och alla drack från samma. Många klagade på hur ohygieniskt och hur dumma de var. Jag har väl inte gjort så precis, men det har hänt att jag har varit med en fredagskväll och delat en flaska vin med andra direkt från flaskan när vi inte hade med muggar, mest för att smaka, testa en ny sort.
Så vad är skillnad?

Eller som @nuggen berättade i en annan tråd, “Fall inte ner i tröstsex nu bara när allt svänger.” Sådant har jag lyckats med också, att ha tröstsex, och det byggde inte upp mig ett skit, men i det långa loppet så gjorde det inget heller. Jag kan inte skylla på någon, inte ens mig själv.

Eller de som skriver att de varit otrogna, och skyller allt på deras respektive.

Jag blev ju själv förälskad för ett år sedan, men avbröt närmanden då det inte kändes rätt. Hon ÄR världens finaste mamma till sina barn, vacker mm. men kändes inte rätt inom mig. Och det kommer aldrig bli vi två, liksom det aldrig blir jag och barnens mamma heller igen.
Har faktiskt sagt förlåt till båda, för även om barnens mamma gjort mycket elakt mot mig, så finns det saker inom mig som jag också behövt bygga upp.

Men varför kommer min svärfar aldrig förstå det? Att komma på samma plan som mig?

Ps. I höstas så vände mitt liv inom mig, från att jag aldrig trott att jag någonsin skulle kunna älska någon person igen som jag en gång gjort, till att se hoppfullt på framtiden. Och vet att jag tycker om en person mycket. Så någon gång händer det för alla er andra, för mig tog det 5 år.
Och det intressantaste av allt! Vilka livsberättelser jag fått under fikapauser med mängder av människor, på jobbet och privat!

156

Skriver bara för att reagera av mig.
Fick ett meddelande “årsdag” att jag varit här i 4 år nu.

Så, visst, för fyra år sedan så såg livet helt annorlunda ut än den gör nu.
Samtidigt har jag tappat fotfästet väldigt mycket ibland. Mitt liv, som jag trodde det skulle vara, att ha barn och liksom släkten/mig själv lever vidare efter jag dör.
Sådant har nog format mig sen barnsben. Min farfar sa alltid att allt du har är ett lån av dina barn. Och min far säger det, och jag lever för det.

Nu håller jag på att plocka ner barnens saker i lådor för framtiden, de saker de vill spara. Och känns så halvt att bara få dela livet till hälften med barnen nu.
Hälften är hos henne, hälften hos mig. Vi borde gett saker tillsammans till barnen…

Jaja, jag gråter när jag ser minnen av vad barnen gjort för 10 år sedan. :cry:

Snart så är allt i lådorna och under sängen.

God Natt.

3 gillningar
157

Hej
Har läst hela din berättelse och den berör väldigt mycket på djupet.
Hur har det gått sedan ditt senaste inlägg?
Hur har det gått för ditt x?
Skulle du med all din erfarenhet avråda för att öht träffa någon som är bipolär?
Kalle

1 gillning
158

Hej.
Nu väckte du liv i min gamla tråd. Jag är mestadels kvar här efter allt som man varit med om, inte att jag mår på samma sätt längre. Så jag behövde själv läsa lite vad jag skrivit.
Jag delar upp dina frågor i olika kolumner, och innerst inne undrar jag vad som gör att du tänker i dessa banor? Har du träffat någon som du blivit kär i och är bipolär?

Hur har det gått sedan ditt senaste inlägg?
De sista inläggen jag gjort har handlat om min sorg över familjelivet. Jag värdesatte det som det viktigaste i livet med att ge mina barn en bättre uppväxt än jag själv fått. Lite som att man ärver inte från sina föräldrar utan lånar av sina barn. Så själva den hemska tid jag hade år 2015-2019 är över där jag ibland var rädd att åka hem. just för stunden är jag sjukskriven men det beror på andra omständigheter och inte pga detta, förutom det svåraste att hitta ett arbete som jag kan ha samtidigt som jag har 100% ansvar för barnen.

Hur har det gått för ditt x?
Det har gått relativt bra. Vi har en god kontakt och det händer att vi stannar över natt ibland (då i skilda sovrum, och för barnens skull). Hon började med litium och har gått på blodkontroller i jämna mellanrum och det har gjort en hel del, så inga självmordstankar eller extremt maniska perioder har funnits. Eftersom hon är ekonomisk i sitt levende har det aldrig för henne varit problem med ekonomin, som det kan vara för andra. Det jag tycker kan vara lite jobbigt är att det är så stökigt hemma hos henne, men inget som någon egentligen tar skada av.

Skulle du med all din erfarenhet avråda för att öht träffa någon som är bipolär?
Nej, inte enbart för personen är bipolär. Jag har de senaste åren träffat flera anhöriga som har en bipolär i sitt liv. Både föräldrar/barn/makar till bipolära personer, och även varit på föreläsningar och seminarium av bipolära personer och det jag kommit fram till har mer att göra med personligheter utöver sjukdomen och hur medvetna personen är av att vara bipolär.
Det jag mer kan avråda över är att ha barn tillsammans med en bipolär. Det är ett extremt stort ansvarstagande av den friska personen, då måendet kan svänga fort. Det svåraste för mig var när jag var bjuden av vänner en kväll och x skulle ta hand om barnen de 3-4 timmarna, så visste jag ju inte vad jag skulle komma hem till. För (val 1) åker jag inte, blir det fel för då känner hon sig dålig som inte kan ta hand om ett barn, skulle jag (val 2)åka och hon hamnar i en depression under tiden jag är borta så skulle jag varit hemma. Vilket val jag än gör så är det fel. Så länge vi inte hade barn så gjorde det ju inget att hon låg i sängen deppig när man kom hem.

Om jag skulle träffa en ny i framtiden och hon säger att hon har bipolär sjukdom, så skulle jag mer se över hur det utvecklas, och hur duktig hon är på att hantera sitt liv. Skulle denna bipolära person ha svårt med ekonomin, då hon under maniska tillstånd handlar hej vilt, så får den andra personen strypa tillgången på pengar. En bipolär kanske bara har ett betalkort med maxbelopp som inte gör något om det skulle försvinna från kontot, och inget kreditkort, så får den andra sköta ekonomin. MEN! den stora skillnaden är att den bipolära inte använder sig av häskarteknik med allt vad det innebär. Det var det som var det svåraste i min relation.
När X är manisk ser hon oftast ner på mig och blir elak på mig som inte hade samma driv, och svårt var det då hennes vänner runtomkring tyckte hon var duktig som tog intiativ. Hade vi kunnat diskutera sakligt utan att hon får utbrott så skulle inte den bipolära delen vara ett problem. Nu för tiden kan hon få sitta i sin lägenhet och jag går hem till mitt. Förr gick inte det.

2 gillningar
159

Jag hade en väninna som jag kände mig tvungen att bryta med. Hon är borderline. Håller så mycket med dig om att en person aldrig bara är sin diagnos. Personligheten är nog större än diagnosen i många fall. Det var också manipulationen som jag var rädd för. Hade nog av det med mitt ex.

Kan också tänka mig att man inte ska trassla in sig för mycket beroende på hur ‘sjuk’ personen är, exempelvis skaffa barn och liknande.

Men visst var det en viktig livs-lärdom? Så mycket man har lärt sig på relativt kort tid ändå. Om man lever i 80 år så är ju dessa åren inte så stor del av det hela egentligen, även om det känns som en evighet ibland. Och att det har satt sina spår på de mest oväntade sätt.

1 gillning
160

Hej tack för att du svarar säkert många som undrar hur det går och har gått. Då en bipolär person verkar kräva mer energi i förhållandet tror du att det på något vis svetsar en samman mycket hårdare? Tror du då även att det kan vara svårare att träffa någon som är “normal”?
Jag har träffat en kvinna som är bipolär men inte fått känna av hela registret ännu. Utan att brännmärka den relationen du hade skulle du kunna berätta vilka egenheter som uppkommer även då alkohol är inblandat?
Hälsningar
Kalle

161

Detta är absolut även min åsikt, i synnerhet om den relativt vanliga samsjukligheten mellan bipoläritet och olika NPF-varianter existerar.

2 gillningar