Hej.
Hade skrivit många rader med suddade ut dem. Om mitt X är här inne så vågade jag inte berätta min historia, hon kanske skulle få reda på att det var jag.
Mycket konstiga hot har man varit med om. Att “om du inte skjutsar mig dit så får du aldrig se mig igen” “om du inte köper det huset så flyttar jag till lägenhet” “om du inte tar och sjukskriver dig från ditt jobb och hämtar mig ska jag skiljas” “mina föräldrar vet hur elak du är mot mig” “Nu har jag fixat gäster, för det har vi aldrig ju så därför får du städa” “bara för du fixat gäster så får bara du städa”
En bipolär person är faktiskt värst när den är “uppåt” för då klarar den ju många uppgifter. Men det blir ju så fel uppgifter, hon tar massa övertidsjobb, sover bara 5 timmar/natt och ska ta hand om personallöner mm. och försummar familjen. Vi är bara ivägen.
När hon är neråt, deppig så kan man ta hand om henne också. Man får sköta hela hushållet själv. Men faktiskt är det lugnast när hon är i denna fasen.
Sedan kommer den normala tiden. Då kan man skämta mm. och hon är rolig. Men man får absolut inte berätta hur hon har varit under de andra tiderna då är jag elak. Vill ju diskutera detta med henne men går inte. Och hon själv är inte sjuk. Det är ju alla andra.
Nu när hon har skiljt sig så är hon ju i sin uppgång. Allt är ju såklart mitt fel mm.
Hur ska jag göra i augusti när hon kommer vara nerstämd igen? Om hon blir det?
Var sjukskriven för ett årsen av utbrändhet. Var jätteledsen och gick till värdens bästa kurator. Fick reda på att jag faktiskt då att man kunde sätta in detta i att jag var misshandlad psykiskt av henne. Fast jag själv hade förnekat det inom mig många gånger. Kunde ju inte ringa nånstans då jag var kille. Tur är att de som bor i trakten vet hur det är för mig och stöttar mig. Har fått ett jättestöd av anhöriga. De har nog sett mer än jag har visat, då man bygger upp en fasad utåt. Men hennes föräldrar är ju såklart på hennes sida och tror allt hon säger. Har fått höra MÅNGA gånger “Det är inte ens fel att två träter”.
Du måste ha haft en riktigt tuff period i ditt liv! Antar att det är en förvirrad blandning av kärlek och alla svårigheter som ni haft på grund av sjukdomen. Om jag förstår dig rätt så har ni redan fattat beslut om att skiljas. Även om det är med stor sorg för dig så kanske det kan vara en möjlighet för dig att hämta krafter och få leva ett stabilare liv.
Tack. Men det var inte VI som fattat beslut om skiljas, utan hon. Fast just nu så är jag hård mot henne att hon inte får komma tillbaka om hon inte vill acceptera sin sjukdom hon har, och börja lyssna på mig när jag säger att hon har blivit för uppåt. Hon är jättearg just nu för dessa saker, utan tycker att jag är elak om jag inte tillåter henne komma tillbaka när hon vill. känns fortfarande lite slitsamt då man ändå levt tillsammans i 16 år och önskar de sköna tiderna kommer tillbaka.
Tänk att ha ett förhållande där man kan diskutera om praktiska saker som tex vilken tapet man vill ha utan att bli rädd för hennes beteende.
I min teori så är ju ett förhållande mycket skönare. Enklare också på många sätt då man hjälper varandra.
Jag har fortfarande inte kommit över detta. utan förra året så visste jag att det inte skulle gå mer om hon inte accepterade sig själv. det var därför jag blev utbränd. Hon har ju inte flyttat förrän nyligen.och i julas kom slaget. Så än är vi inte helt skilda då vi ej har gjort färdigt bodelningen.
Det har jag också tänkt att kunna prata med någon om vardagliga saker utan att ta hänsyn till att det kommer sluta med att den man pratar med blir arg
Kommer kännas konstigt första gången det händer ( det förutsätter givetvis att man träffar en ny kärlek )
Hej Skildkille
Det måste kännas extra svårt att bli lämnad av en partner som faktiskt hade betett sig annorlunda om hon varit frisk. Men jag tror att det är väldigt svårt att få ett fungerande liv tillsammans med någon som förnekar att de har en psykiatrisk diagnos.
Fick du inget stöd förren du blev utbränd ?
Låter som att du blivit bortglömd av vården.
Det finns en anhörig-förening för människor som lever med eller har en nära relation till någon med bipolär diagnos Den heter IBIS.
Jag känner inte till den personligen nen jag tror den kan vara till nytta för dig så du får dela dina erfarenheter med andra i liknande situation.
Tror också att de har jour dit man kan ringa om det krisar.
Tror min man lider av detta… att ha höga och låga episoder. I slutet var han mest elak. Fattade inte själv hur nertryckt jag varit förrens jag och barnen hamnade själva…
Tack för kommentarerna kajkan. För 9 årsen så fick jag ingen hjälp över huvud taget av sjukvården. Överläkaren på psyk ställde sig framför mig och skrek att jag ska sluta upp med att vara elak mot min fru, ungefär:
Började med att jag inte visste hur jag skulle få mitt X att kunna prata med mig.
Hans kommentar var: Börja med dig själv, än att börja prata om vad hon gör.
Sa då. -Då kommer hon ju säga att jag är egoistisk som gör så, och inte vill prata/diskutera.
Han sa att jag skulle försöka då att få med henne, och fråga vad hon vill.
Sa då att jag kan inte det för då säger hon att jag är elak för att jag måste ha koll på henne (som polis).
Överläkaren ställde sig upp (vi satt emot varandra i var sin fåtölj). Stod och hängde över min stol och skrek att jag skulle sluta vara så här NU! Barnet som ni har är det mamman som ska ta hand om och inte du. Du ska bara ta hand om det praktiska runt omkring och släppa resten!
(Det var precis så jag gjorde INNAN hon blev inlagd, alltså att hon fick ta hand om vår dotter och jag fixade all mat mm. till vår familj.)
Knasig överläkare, men tror du jag ville tillbaka till sjukvården efter det?
Förra året, då jag började gå till min kurator (privatägd) så har jag faktiskt börjat släppa sådana här saker, och märkt vilken hjälp man faktiskt kan få av vänner/bekanta.
Har också märkt att jag vill gärna börja träffa andra som har skilt sig. Höra deras historier, så man är inte känner sig så ensam.
Har som först NU startat en grupp med hjälp genom kommunen (och en gammal vän) som ska börja med anhöriggrupp för psykiska sjukdommar, bipolärt.
Man upphör aldrig att förvånas över hur sjukvården fungerar !
Man får ju absolut inte ställa sig och skrika på en anhörig på det sättet. Fruktansvärt !
Bra att du äntligen får hjälp. Jag har viss erfarenhet av bipolär sjukdom eftersom jag haft två kollegor med den diagnosen. Jag jobbade tillsammans med dem i många år. Har även vänner med bipolär förälder så jag vet lite om den enorma kraft som finns i sjukdomen och hur svårt det kan vara att vara i närheten och försöka hålla ordning och samtidigt se hur personen försvinner in i mani eller depression.
Jag måste nog fixa så vi har delad ekonomi nu. Hon bor i en lägenhet med 5000 i hyra kallhyra och elvärme med 22 grader inomhus. Hon har handlat på Jysk/rusta/kappahl/a6 jönköping/H&M/Erikshjälpen, för 9 500:- på en månad. och mat för 2500:-. Hon har inkomst på ca 13000 efter skatt. Man kan ju undra hur länge detta går?!
Det kommer att gå som det brukari sådana lägen tror jag, stt hon drar på sig en massa skulder.
Har hon ingen läkar-kontakt ( som inte skriker )
som du kan prata med och förklara läget för ?
Funkar hennes mediciner om hon tar dem som hon ska ?
För din del är ju skilsmässa vägen ut men av känslomässiga skäl förstår jag att det verkligen inte är lätt att ta det beslutet. Vad vill hon nu ?
Jag vet inte än hur det kommer gå, och har ingen koll på hennes mediciner heller.
Överläkaren har ju gått i pension för ca 5 årsen så honom slipper jag se nu =). Hon har haft en annan läkare som jag var med och pratade med, för ca ½årsen, men, som läkaren säger så är det upp till X att göra som hon själv vill då det är öppenvården. Hon har tänkt att sluta helt med sina mediciner (trappa ner) eftersom hon ger mig skulden för allt ihop och nu när jag inte bor hos henne mer så är hon frisk enligt henne.
Världens konstigaste svar jag har fått idag av barnen:
Mamma säger att du bara är sur på henne så hon var tvungen att flytta här ifrån.
USCH, så hon vill tom ljuga för sina barn om varför hon flyttar. Det är bara hon som har velat det, och inget jag någonsin sagt. Hoppas barnen vet mer än vad dom blir itutade av X:et. I varje fall att de kommer veta det längre fram. Att det är jag som inte är välkommen till henne, att det är hon som vägrar hitta lösningar på problem mm.
Fattar verkligen inte hur det står till i vårt samhälle idag.
Ditt ex har ju faktiskt en sjukdom som måste behandlas med medicin för att hon inte ska fara illa Det ingår ju i sjukdomsbilden att man slutar sköta sin medicinering när man är på väg in i ett skov och ändå så ska hon på egen hand få avbryta sin behandling och gå till öppenvården om hon tycker hon behöver det…som bäddat för problem.
Dessutom vet var enda läkare att denna typ av bemötande av bipolära patienter inte fungerar.
Hon har svag ekonomi och har redan förköpt sig.
Klarar hon att ta hand om sina barn när det ser ut så här ?
Att hon hittar på och lägger skuld på dig hör väl ihop med hennes symptom i övrigt.
Psykiatrin är så försvagad då det verkligen gäller.
Du har ett väldigt tungt lass att dra på, ensam dessutom. Så typiskt.
Usch, Hur ska man göra?! Nu ringde hon ikväll och ville bara småprata för det var visst väldigt tomt i hennes lägenhet. Som jag trodde. Man har ju känslor kvar, delade, och innerst inne vill man ju ha en hel familj med allt…mådde bättre innan hon ringde.
Ja herre Gud vad jag lider med dig… känner igen så mycket… min slutade älska mig och har flytt in i religion och konventerat om… undrar hur allt detta ska sluta? Hon har varit väldigt snabb med precis allt…
Måste få skriva av mig om de konstiga sakerna som hänt. Vissligen är det för ett antal årsedan men ändå är det sådana saker som jag inte har kunnat göra skillnad på. Som jag inte har svar på vad jag skulle/borde gjort för annorlunda. Får se vad andra här på forumet tycker.
Har husvagn och bil. Var ute och åkte och jag frågar om hon vill köra med husvagnen och EN gång när vi var mitt på storgatan i Gränna skulle hon köra. Sa att just nu kan jag inte bara stanna och byta, det får bli efter jag kommit ur staden (fanns ju inga parkeringar just där och vi var på väg till jönköping) men det gick ju inte att vänta. Till andra säger hon att jag är elak och kör för jämnan och att hon inte får!
När jag hade min 30 årsdag så fick man utskällning av henne att “du ska minsann inte tro att du ska få något av mig. Du är så elak och bara vill ha saker”. utan att tom ha gjort eller sagt något om det.
Jag kan nog skriva en lång lista om konstiga saker jag varit med om. Varför man stannat? Ja, fråga någon som haft en missbrukare till man/kvinna. Första inlägget jag skrev om att man blivit misshandlad är väl kanske att ta i, men min syster säger att jag har levt i ett förhållande med missbrukarproblem. Hon är ju inte så här alltid utan ibland är det bra. Och vi har ju många likheter med hur hus-semester mm. så om hon bara hade varit normal på att diskutera, hennes mående hade vi haft ett jättebra förhållande.
Guuuuud vad jag känner igen mig!! Alla jäkla anklagelser om vilken egoist man är och elak bara letat problem m.m precis allt har varit mitt fel… jag trycker ner…
det roliga är att jag har varit den som fått slita med allt… allt för att behaga!
Och när hon valde bort mig så sa hon att hon kämpat sååå länge…
Alltså vi ska ju ta en fika du och jag… säg till om du ska till Nässjö så kan vi träffas och prata… detta är helt sjukt!
åh. nu skrev camilla7 inlägg som jag läste och tankarna började komma upp.
Hur stel man blev och rysningarna i ryggen upp i nacken när Sara Varga sjöng “spring för livet”.
Hur rädd och lite konstigt flinande man blir när andra drar till med tråkiga skämt som ordskämt. Det är förbjudet hemma, hon kan bli jätteelak av det.
och så vidare. Massa tankar, men kan och hinner inte skriva ner alla.
)