Bipolär X har flyttat nu

Tack för omtanken.
Jo, jag är nog som du där med, lever för mina barn och har svårt att komma ut varje helg. Har varit på puben i somras men sedan inte mer.
Trivs med jobbet men hade gärna jobbat lite mindre om jag kunde för att träffa vänner/barnen.

Jag tycker det är tråkigt att man inte kan vara vänner även om man är olika där.

Men på vilket sätt blev du övergiven? Jag tycker det är svårt att veta hur jag ska förhålla mig till vissa vänner som säger sig vilja träffas men inte gör något åt det. Även om jag kommer med förslag. Jag hade helst velat att de sa det rakt ut att de inte vill träffas mer än själva tystnaden som blir.

Jag har ju fler vänner, och några som jag vet alltid finns hos mig. En kommer jag inte träffa förrän i maj, vi sågs i helgen som var, så där känner jag mig trygg och han med att vi finns för varandra.

Åh. Vad jobbigt!
Jag är glad och tacksam över min familj/syskon då vi har en väldigt stark relation. Ibland kan det ta några månader innan man träffas men vi finns alltid för varandra om vi behöver det.

Vad är en själsfrände? Vi syskon är varandras olikheter något väldigt, bortsett ironin och sarkasmen vi har, men älskar varandra ändå. Just det att man själv kan förlåta snedsteg som min bror gör, och jag vet han förlåter mina.

Min vän har varit med sedan början för tre år sedan, lyssnat, stöttat osv
Hon vet och har sett hur jag ensam kämpade med husrenovering, bodelning, sonens utredning (BUP och BUMM), skolmöten, socmöten, att jag jobbat mycket

I början kom det gliringar om än det ena än det andra ”du jobbat för mycket”, ”vad tråkig du är, varför dricker du inte?”, ”du lägger för mycket tid på barnen” etc
Nästa steg är att hon blir sur så fort jag inte hänger med på något som hon ska göra eller planerat - gå på krogen, kryssningar för det mesta
Nu slutade det med att hon på juldagen lägger upp en bild på Instagram där hon partajar med mitt X och hans ungdomsgäng

Måhända att jag är grinig och trångsynt men hon tillhör en av de som sett hela sanningen om hur mitt x betett sig mot mig och barnen
Självklart får hon umgås med vem hon vill och jag förstår att jag inte kommit över allt ännu. Men i min värld har det bara gått ett år sedan jag blev ”fri” (då var allting kring skilsmässan klart) även om det är tre år sedan det hände.

Det är inte lätt att ta sig ur ett 30-årigt förhållande med en bipolär/narcissistisk man. Det är fortfarande mycket som uppdagas
Jag mår fortfarande ibland mindre bra över att jag låtit mina barn växa upp i detta (att jag inte lämnade för länge sedan)
Jag behöver fortfarande vara ensam mycket, tänka och fundera
Samtidigt är jag lyckligare nu än vad jag någonsin varit
Jag har också dessvärre fått en del hälsoproblem som en effekt av de senaste årens situation som gör att jag måste ta det lite lugnt

Den här vännen accepterade inte det och det är sorgligt att inse att vänskapen inte var så djup som jag trodde

Nu blev det långt, men det var skönt att få sätta ord på saker jag går och tänker på :relieved:

2 gillningar

Usch vilket SVEK från en som du trodde var en sann vän.
Tycker INTE att du är lättstörd och bitter på hur hon gör.
Vi båda kom in här ungefär samtidigt vi hade levt många år med våra ex.
Dom bägge valde att ta mycket yngre tjejer. Dom kunde vara Pappor åt sina nya.

Men det tar tid att bearbeta detta hur man egentligen levde l sitt förhållande.
Jag har också dåligt samvete emot mina barn

Mitt ex hade inte bipolär men någon fel var det. Blev arg skrek över “skitsaker” tyckte jag.
Skrek även på barnen har jag hört nu. Det har jag dåligt samvete för.

Men min kurator jag gick hos i början för 3 år sedan. Sa att när man träffas väldigt unga så har man inget att jämföra med.
Och man vill hålla ihop familjen.

Jag tycker att du har gjort ett FANTASTISKT jobb med att ordna bostad och ett liv till dig och dina barn.

Så synd att det är så långt till dig annars skulle vi kunna vara nära vänner :heart:.

STOR KRAM

3 gillningar

[quote=“Luckepucke, post:124, topic:5347”]
betett
[/
Jag har också just blivit övergiven av min bästa vän av samma anledning som du. Den här vännen har dessutom själv gått igenom en skilsmässa som knäckte henne totalt för några år sedan så hon om någon borde veta vad man går igenom.

3 gillningar

Förlåt @skildkille81 för trådkapning :relieved:

Ja, @gittan6308 det skulle vara så kul att träffas någon gång :grinning::heart:

1 gillning

Lustigt, min fd vän skilde sig också under buller och bång samtidigt som mig = borde också veta bättre

Tack så jättemycket!
Jag har nog gått ner mig mycket i julas här för att jag känner att jag tappat vänner, och kan nog bero på att jag inte orkar heller hålla igång så mycket som man kunde och gjorde i 20 års åldern.
Jag behöver också vara ensam och tänka mycket. Ensam i skogen ibland för att orka med.

Jag tror också att vänner som har en “vanlig” skilsmässa (vanlig inom citationstecken för alla är ju speciella på sitt sätt men utan bipolärt sammanhang) inte riktigt förstår hur jobbigt det är när det är andra saker än enbart att känna sig oälskad. Där båda faktiskt jobbar för en lösning angående barnen, bodelningen mm, och inte bara tänker på sig själva. Kanske därför du och jag inte kommit längre med.

Samtidigt känns det ibland svårt, för jag ställer så många konstiga frågor nu för tiden till andra skilda. “älskade du honom” “på vilket sätt” “hur var er relation” “kunde du säga precis vad du tyckte” “kunde du åka iväg till en kompis”. För ju längre tid, och desto mer frågor märker jag att mitt äktenskap var väldigt konstigt.

1 gillning

Ytterligare likheter med min historia. Galet!

1 gillning

Jag vart utskälld av Soc att jag var en usel mamma och en usel fd fru som inte tillät X att vara pappa på sitt sätt = inte alls
Till honom sa dom (när jag var i rummet) ”Du kan behandla dina barn hur du vill, de kommer alltid att vara lojala så du behöver inte oroa dig, skicka dom ett sms ibland bara”
Vilket nys!
Nej, jag tror det är svårt för utomstående att förstå min/din skilsmässa vs ”en vanlig”.
Jag har ändå förmånen att inta ha någon som helst kontakt med mitt x (1 1/2 år sedan senast)
Det gick att genomföra både bodelning och husförsäljning via ombud och en fantastisk mäklare
Och sonen är 15 så där behöver vi inte ha någon kontakt alls - läkarbesök, skola etc går information via ombud men även de har fattat att de får 0 respons

Vi får kämpa på men samtidigt tillåta oss att ha perioder av sorg och nedstämdhet, det är ok :grinning::sparkling_heart:

2 gillningar

Jag blev inte utskälld av soc, utan av läkarkåren, de på psyk.
Riktigt utskälld, han ställde sig över min fåtölj i ett sjukhusrum som vi satt i och hängde över armstödet och skrek att det var mitt fel allt.

Något tag efter så satt vi på soc, han jag och hon från soc. Han tom började säga emot henne med på soc hur dålig förälder jag var, så hon på soc började ryta tillbaka…

Just nu undrar jag om jag gjorde rätt. De jag älskar högst och lever för, hade det varit bättre för dem utan mig? Borde soc ha ett nytt boende?

Samtidigt känns det svårt, jag skulle behöva och vilja ha tröst innerst inne, men känner det bara jobbigt att ta kontakt med någon. Jag tror ingen orkar lyssna längre, eller ingen förstår.

Låter jättekonstigt, men vill blocka alla vänner, för att slippa göra dem ledsna också när jag tappat gnistan.

Fast vi behöver alla någon tror jag. Jag tror inte du gör dem ledsna, alla tappar gnistan ibland och det vet riktiga vänner och accepterar en som man är.
Jag tar bara bort vänner som dränerar mig, där jag måste vara någon jag inte är. Jag är en riktig tråkmåns och trivs med det
Vi måste lära oss att tycka om oss som vi är! :sparkling_heart:

2 gillningar

Jo, jag har brottats med de tankarna många gånger. Att jag inte är den personen som orkar allt, kan hjälpa till överallt, och alltid visa glädje. Att inte ha en manlighet som samhället satt upp. Sådant tycker jag är svårt.
Samtidigt så märker jag att när jag älskar mig själv så är det lättare att få fler personer runt sig än om man ser ner på sig själv som något otillräckligt. Bara så svårt att komma dit. För jag känner mig otillräcklig många gånger, allt jag borde orka, städa, diska, läxor, fixa huset, jobba mm.

Och i den meningen undrar jag om vänner skulle sticka iväg om de lärde känna mig. För det gjorde ju barnens mamma.

Hur många skulle en lördagskväll vilja sitta och spela sällskapsspel och sen gå och lägga sig vid 22 och småprata lite i sängen tills man släckte? Jag känner mig också grymt tråkig.

1 gillning

Vet du, jeg tror faktisk det er mange som vil det. Ikke alle må ha et jet set-liv med hurra meg rundt og full party hver helg. (Ei heller full mazurka i sengehalmen hver kveld, men jevnlig, ja!)
Trygghet og det å ha det godt med en annen, uten å måtte "prestere’’ er det mange som ønsker seg. Flere enn deg tenker på alt man burde, hele tiden, iallefall altfor ofte, “hva vil folk tro når jeg ikke vasker, rydder, fikser, ordner”, etc. De fleste av oss kjenner oss utilstrekkelige, du er langt fra alene om den følelsen.
Som Luckepucke skriver; vi må lære å like oss selv som vi er. Senke skuldrene og tenke at jeg er god nok som meg selv.
Sender med en lenke til en sangtekst av Ingebjørg Bratlang; “Ingen som du”. Vil du, så søk opp sangen, den er nydelig. Les iallefall teksten, og tenk at du er god nok :hugs:
Ha en fin søndag :sunglasses::sunny:

https://ingebjorgbratland.no/?lyrics=ingen-som-du

1 gillning

Ville uppdatera och undra vad jag är för en person. Vad älska är för mig. Kanske någon mer kan förstå/känna den känslan jag har och märka att man inte är ensam.

Skrev till en vän vad jag kände att jag vill ha i en tvåsamhet:

Jag känner att folk i allmänhet bara suktar efter lycka i form utav en kemisk substans i kroppen. För tex en del mediciner, som ger samma lycka som fysisk träning, serotonin.
Och likaså alkohol, sex och förälskelse, att man vill känna ruset utav det, och då blir ju kärleken som ett hinder om man ska ha rus utav det, och en form av egen tillfredsställelse och inget du egentligen ger den andra personen. Alltså, man kan ge bra saker till den andra för att få känna ruset i sig själv.

Så för mig, jag som inte får de rusen på samma sätt (förälskelse och sex, jag får rus i alkohol och fysträning) vill då ha en kärlek som inkluderar HELA den andra personen, allt vad den tänker på, även de värsta tänkbara saker. Vad som är skillnad för mig i en tvåsamhet gentemot vänner är att hon visste allt om mig, och jag fick reda på mycket konstiga saker. Ungefär vad man tänker på när man har sex. vad man gör när man är själv. känslan i kroppen när man byter jobb. Eller T O M att jag inte blev svartsjuk den gången hon berättade om en snygg kille.
Nu kan det låta att man inte har sin frihet kvar. Men det är precis tvärt om. För om jag VET att hon säger allt till mig behöver jag aldrig vara svartsjuk om hon är borta i en vecka med någon annan. Eller att vi inte syns på ett tag. Och skillnaden är väl att man har mycket att prata om när man sen träffas igen.
Alla människor förändras, och därför skulle det ju aldrig bli tråkigt tyst. Och man får fler nyanser av den andra.

Tyvärr har jag märkt att det inte är många som orkar med att säga allt. Och det gör att jag räknar med att vara ensam resten av livet. För många säger “du behöver inte säga allt” och även vara i tvåsamhet, men då kan det lika gärna kvitta. Då räcker de vänner jag har och jag kan bo själv.

Det konstiga är, att även om jag inte tänker så mycket på sex som andra, var även jag drivande i det emellanåt. Ungefär varannan vecka. Oftast efter att vi kunnat småprata i timmar så ville även jag. Jag har kommit fram till att det fanns två personer jag har haft dragning till, så inte många men de finns.

Nu ska jag snart sova. God Natt.

1 gillning

Interessante tanker :thinking:

1 gillning

Blev ledsen att läsa att du inte mår bra. Och orolig när jag läste dina tankar om att avstå relationer för att de skulle må bättre utan dessa, om jag förstod dig rätt. För mig signalerar det tydliga tecken på depression. Finns det någon som du kan prata med? Kan du tänka dig att söka hjälp?
Jag vill minnas att vi hamnade här på forumet ungefär samtidigt. Och om det är någon tröst kan jag också berätta att jag inte heller är över skilsmässan på långa vägar. Hela livet delas in i innan och efter. Då, när jag var lycklig och hade en inre kompass i livet och nu, då jag lever som ett tomt skal. Det känns fortfarande som ett oläkt sår. Och jag misstänker att omgivningen utgår från att man är över detta nu.
Jag tänker att det kan ta olika lång tid. Man är olika som personer. Utifrån vad jag kunnat utläsa av dina trådar är du en lojal och vänfast person. Jag tror att det gör ett uppbrott ännu svårare. Men jag är säker på att tiden hjälper till. Var rädd om dig!

3 gillningar

tack
Ja, depression, det beror på hur långt ner du menar, men visst har jag lite lägre energi än vanligt.

Fast det är nog några aspekter det hänger på. Först så beror det på barnens mamma hur hon mår. Mår hon bra, som nu, så får jag känna känslor och behöver inte vara den som alltid ställer upp. För jag har ett stort krav på mig och det är att vara tryggheten för mina barn. Och den känslan är jättetung att dra själv, därav att jag har några som hjälper mig när det behövs.

Att jag är en lojal och vänfast person. Jo det är jag extremt, samtidigt så vet jag mitt egna värde och brukar berätta hur jag skulle vilja ha saker och ting, jag är inte blyg för det.

I framtiden så drömmer jag om en egen hund. För de är också lojala och vänfasta samtidigt som de har egna viljor och man måste vara med dem.

Får man också sakna en tvåsamhet?! Då gör jag det med ibland, men söker inte efter det. Det känns alldeles för svårt.

Jag har själv fina insikter i att vara inblandad i en röra med personlighetsstörning.

Problemet att ha en fungerande relation är ju i princip hopplös då den ena parten helt ur det blå skapar kaos som ni tillsammans inte kan hantera.

Du kan likna det vid att bo med någon som gillar att sätta eld på era möbler, men ni har tyvärr ingen brandsläckare.

Man kan förlåta, starta om och vara hur envis som helst, men problemet beror inte på att man lagt för lite tid eller envisats tillräckligt.

Personlighetsstörningar av typen borderline för med sig att funktion helt enkelt inte går att uppnå.

Det finns många fallgropar både om man beslutar sig för att fortsätta förhållandet, men även många fallgropar i ett avslutat eller distanserat förhållande.

Att bara dela ett hem och några ägodelar är tillräckligt för att du ska drabbas av motpartens manipulation.

Att manipulationen har orkaners styrka beror på att personen med störningar i princip har “nära döden upplevelser” och stark existentiell ångest. Det tillståndet kan personen ha befunnit sig sedan spädbarnsåldern och den teknik de använder “för att må bra” är inte så medveten som man kan tro.

Det är bara små praktiska trick som gör att livet går vidare med minsta möjliga smärta.

Min erfarenhet är att Borderline har en del släktskap med Schizofreni och det förekommer en hel del vanföreställningar.

När man har en instabil upplevelse av vem man är blir det också svårt att känna trygghet. De har svårt att tolka andra människors handlingar och misstolkar dem ofta till det negativa.

De har svårt att ha stadigvarande relationer och byter ofta jobb eller gör slut med vänner. Ofta drastiska ett eller noll- beslut eller att de utmanar. De vill ha besked omedelbart och använder din tvekan för att visa att du är ilojal.

De har en fantastisk förmåga att hitta det du gillar eller någon dygd du har och de lyckas visa dig att just det du gillar bäst eller kan bra är värdelöst. Därför bör du koppla av och inte gå i krig när de förolämpar dig. Är du minsta stolt är det en enorm svaghet som de kan använda. Ja allt du värderar är användbart för att ha en konflikt.

Konfliktens syfte är deras välbefinnande så du får jobba på att de laddar ur sin frustration och skapar självkänsla med något annat än dig som förbrukningsvara.

De har enormt svårt att trösta sig själva eller omforma en motgång eller en plötslig händelse till något positivt.

Friska personer kan tappa in favoritkamera i marken så den går sönder och efter tio minuter kommit på en trösterik lösning. Har man röra i systemet så skyller man på sig själv, fattar något drastiskt, ytterligare förvärrande beslut, straffar sig själv eller någon annan med barnsliga omogna handlingar.

Ett kännetecken för Borderline är att de inte gömmer sig under täcket eller drar ned rullgardinen i första taget. Visst kan de vara antisociala och försvinna ett par dagar i någon självdestruktiv orgie, men ofta begår de alltid mycket effektiv egenhändigt ihopsnickrad terapi.

Att tex dricka två vinare vid efter någon motgång på jobbet eller ladda ur hjärnan med något äventyrligt eller farligt.

Även starta ett gräl är uppfriskande och avleder för stunden fokus från egna beklämmande känslor. Att trycka ned sin sambo i skorna och hata någon höjer den egna självkänslan.

Som partner kan man utgå från att nästan allt som händer och speciellt som du upplever som kränkande, destruktivt, hotfullt och ytterligt förbannat baklänges - så är det bara ren terapi som pågår.

När man en gång fattat att man är indragen i en terpeutisk situation där man själv är woodo-dockan som de använder för att må bra, blir det enklare att hantera situationen.

Men. Som vanlig lekman utan samma mentala “brådska” och “viktighet” kan du aldrig mäta dig med deras intensitet. Medan du reder ut vart ni ska åka på semestern kör de ett livräddande drama för att må aningen lite mindre skitdåligt eller undanröja något obehag av förvirring.

Bäst mår de när de sover eller precis haft ett utbrott.

Det underliga är att med lite mer kunskap om besvärets ursprung så kan man assistera sin partner bättre i att må bra och man behöver inte bli indragen i svåra fejder eller lägga ned tankemöda på något som är framlagt bara för att distrahera dig.

Utgå från att du alltid är i fara och i underläge för de mentala krafterna. Positionera dig så att du inte är sårbar för manipulation.

Lova absolut inte mer än du kan hålla och uppträd rakt och tydligt.

Om du är en omsorgsfull person kan de även hota med att ta livet av sig. De hittar alltid ett sätt att nå dig. Du måste vara uppmärksam på dina känslor för det är den mätare du har för att detektera vad som pågår mellan er. Hur du mår i samtalet är mycket intressant för motparten och du puffas hit och dit med olika trick. I bland vänder vinden och de blir blida och visar nästan självinsikt - du får oproportionerligt beröm. Den höga nivån brukar dock inte gå att bebhålla. Strax gör du dem ännu mer besviken.

Instabilt kan det vara. Du kan lätt bli nervös.

Det är vanligt att mesiga och diplomatiska personer har blivit utvalda just på grund av sitt tålamod och benägenhet att assistera för att stilla vreden.

Vet man med sig att man själv är korrupt genom att fjäska när folk uppträder ohövligt måste man stänga av detta avsiktligt och sluta springa på bollarna.

Att sätta gränser och säga nej eller ja är faktiskt en mycket bra service till personer som far lite hit och dit.

De behöver tydliga betongväggar som man inte kan gå igenom och tydligt markerade dörrar. Fladdrande gardiner och vaga möjligheter gör bara att de får ångest.

Det har man nytta av i nästa relation. Att vara tydlig med vem man är redan från början och inte vara rädd för att inte duga. Att vara till lags får sig verkligen en törn när man lever med gränslösa relationer.

Man ska inte sätta diagnos på folk för att vara elak, men man behöver inte heller vänta med att ta hand om sig själv.

Tycker man att diagnosen stämmer så kan man göra något åt sin egen situation. Att ge sig på känsliga själar med pekpinnar och nedlåtande inställning gör bara saken värre.

Förnuftiga människor som inte måste jävlas hela livet bör undvika personlighetsstörningar eller manipulativa relationer. Blir man tvingad till fortsatt kontakt på grund av tex barn finns massor av saker att göra. Med dem behöver man inte göra något alls.

Det mesta handlar om vad man gör med sig själv.

Slå på sensorerna och kör…

1 gillning

Tack att du skriver, men samtidigt undrar jag vem du kan vara? Kille/tjej? vad som hänt dig? Och därav skulle komma på vad jag ska skriva tillbaka.
För, jag har inte skrivit något om borderline, och hon har inte den diagnosen heller ifrån sjukvården, men fått diagnosen bipolär istället.

Och visst kan det vara jobbigt ibland, och att jag måste leva med det ända tills barnen har blivit stora, men en dag önskar jag att jag är fri.