Tack för berättelsen.
Jag vet att det är rätt tänkt. Så länge man följer att barnen har det bra, mat, kläder, värme, hem, och nyktra föräldrar som tar hand om dem, så betyder ju inte pengar mer än något man kan ha lite roligt för.
Mina funderingar handlar inte alls om de som har misär, utan helt “vanliga” vuxna personer, som har lägenhet/hus.
Det är mest att jag tycker flera personer som inte förstår att människans värde är personligheten och inte pengarna/status, och tyvärr måste klanka ner på andra för att de har det sämre. Varför är det så?
Och att man inte ser sitt egna beteende ändå är väldigt likt det man själv har. Tänkte på stad-land svensk-invandrare mm. Tänkte på en video som någon lade upp på fb och visade en kyrka från utlandet där de delade nattvardsvin och alla drack från samma. Många klagade på hur ohygieniskt och hur dumma de var. Jag har väl inte gjort så precis, men det har hänt att jag har varit med en fredagskväll och delat en flaska vin med andra direkt från flaskan när vi inte hade med muggar, mest för att smaka, testa en ny sort.
Så vad är skillnad?
Eller som @nuggen berättade i en annan tråd, “Fall inte ner i tröstsex nu bara när allt svänger.” Sådant har jag lyckats med också, att ha tröstsex, och det byggde inte upp mig ett skit, men i det långa loppet så gjorde det inget heller. Jag kan inte skylla på någon, inte ens mig själv.
Eller de som skriver att de varit otrogna, och skyller allt på deras respektive.
Jag blev ju själv förälskad för ett år sedan, men avbröt närmanden då det inte kändes rätt. Hon ÄR världens finaste mamma till sina barn, vacker mm. men kändes inte rätt inom mig. Och det kommer aldrig bli vi två, liksom det aldrig blir jag och barnens mamma heller igen.
Har faktiskt sagt förlåt till båda, för även om barnens mamma gjort mycket elakt mot mig, så finns det saker inom mig som jag också behövt bygga upp.
Men varför kommer min svärfar aldrig förstå det? Att komma på samma plan som mig?
Ps. I höstas så vände mitt liv inom mig, från att jag aldrig trott att jag någonsin skulle kunna älska någon person igen som jag en gång gjort, till att se hoppfullt på framtiden. Och vet att jag tycker om en person mycket. Så någon gång händer det för alla er andra, för mig tog det 5 år.
Och det intressantaste av allt! Vilka livsberättelser jag fått under fikapauser med mängder av människor, på jobbet och privat!