Jag har gjort allt jag kunnat för att upprätthålla en relation med x. Han ville inte och har tvärtom underminerat möjligheten att ha en hälsosam relation. Dvs. Jag har gjort vad jag kan och det räckte ändå aldrig. Slutsats det räcker nu att tänka på och älta det som varit.2. Jag har trots skrikande magkänsla om att det inte är rätt, ändå framhärdat i att försöka upprätthålla en fungerande relation. Det lovar jag mig själv att det aldrig mer kommer att hända. 3. Jag har låtit denna emotionella stress göra mig mindre och svagare än vad jag egentligen är. Nu bygger jag mig stark för att vaccinera mig mot sådant i framtiden. 4. Jag har under hela det här krisåret gått runt med oro och ängslan över att jag gjort fel, och att det skadar barnen att jag inte vill ha kontakt med x. Jag vill få vila i att det är ok. Att jag inte kan göra våld på mig själv genom att underkasta mig någon som svikit och kränkt mig. Slutsats. Att jag får vara stark i min övertygelse och följa min moraliska kompass att det gör mer skada än nytta med kontakt. 5. Trots att jag blivit lämnad och trots att jag i och med detta har utmaningar ffa i form av ekonomisk oro och oro över barnens välbefinnande så har jag rätt i att få känna mig glad och lätt om hjärtat emellanåt. Jag har också både verktyg och resurser att klara ekonomisk turbulens och att skapa bra relationer med barnen. Jag behöver framförallt rida ut stormen med ekonomisk turbulens i form av höjda boräntor och allmän inflation liksom diverse räkningar som rör barnens fritidsaktiviteter som ska betalas. Andra har klarat det innan det gör jag med.
Jag reser mig ur askan nu och börjar ta för mig av livet. Jag tror att jag kan mer än vad jag hittills visat. Så nu blir det bättre.
I och med att skilsmässan nu är genomförd är det som att en del av puppan som jag levt i börjat ruckas. Jag har inte kunnat slappna av en enda vaken stund under de 10 månader som skilsmässan pågått. Nu är det som att jag äntligen kan slappna av lite. Det finns ingenting med den gamla relationen som jag längre kan göra någonting åt. Jag har nog i processens tidigare steg inte gett upp hoppet eller kampen om det gamla. Först nu är faktum glasklart för mig. Skilsmässan är genomförd och det är ingenting jag kan påverka längre så jag börjar acceptera det nya läget. Kapitel 2 i mitt liv. Det är märkligt hur ens mående visar sig. Blev mycket glad idag när min stränge men kloke yogalärare efter passet sa att han såg att jag gjorde framsteg idag. Han sa också att det viktigaste för mig nog är att slappna av så kommer framstegen att fortsätta i yogan. Jag blev så glad för jag märkte själv att det gick bättre idag och det med att slappna av gäller helt klart i alla delar av mitt liv. Att slappna av, att fokusera på det konstruktiva jag ska göra och att ha tålamod och tillit till att livet leder mig rätt.
Att skilsmässan ligger bakom mig får mig också att nu sakta retroaktivt kunna börja spela upp filmen om det här året och tiden strax därförinnan.
Jag ser kvinnan som känt sig som en sopa, som känt sig avvisad och inte respekterad och uppskattad.
Den där vardagskvällen i januari när han säger att han inte längre vill satsa på vår relation, att han märker att jag försöker arbeta för relationen men att han inte gör det. När jag frågar om han är intresserad av någon annan och han svarar att jag kränker hans integritet med min fråga. Hur jag känner att jag fullständigt går in i väggen med relationen, hur jag lämnar rummet i chock efter det kalla otillgängliga svaret som visar att min man är en total främling för mig. Hur han kommer efter mig och säger; jag är alltså inte intresserad av någon annan. Jag tror honom inte vid det tillfället eftersom han tidigare har ljugit och gått bakom min rygg om exakt samma sak. Hur han sen säger att han har varit attraherad av andra under ett år. Och hur han säger ”förlåt”, innan han lämnar huset och åker till sin bror. Jag som var kvar i huset kämpande, förödmjukad och chockad och där jag bokstavligen kämpade för mitt liv. Fick ensam säga till barnen att nu är det skilsmässa.Fick själv ordna med värdering av huset osv. Inte ett ord från x under tiden om hur jag mådde. Efter ett tag ville han att vi skulle prata så att han skulle få förklara sitt agerande. Min tillit var då så förstörd, jag kände mig så icke respekterad, bedragen och sårad att det inte gick. Därefter har han behandlat mig som något katten släpat in i varje konversation. Inte en enda gång har han kollat med mig hur jag mår. Det är som om han istället gång på gång har velat trycka till mig ordentligt.
Jag tänker inte vara den förödmjukade kvinnan längre. Jag tänker gå vidare och har på riktigt börjat min vandring upp ur källaren och ut i ljuset. Mitt förtroende för x är för alltid förbrukat och jag står hellre stark ensam än att utsätta mig för fler svek.
Livet känns som en berg och dalbana och det är som att jag just nu lever för dagen. Kanske bra just nu att vilja vara i det som händer just nu.
Den senaste månaden har varit händelserik med anställningsintervju, liten befordran på nuvarande jobbet, ny anställningsintervju på g. Har också träffat kompisar så mycket jag kunnat och försöker också vara öppen för att träffa nya vänner. Har haft en flirt med tillhörande affär som jag vet inte blir mer än så. Men det är bra så. För första gången på väldigt lång tid har jag varit verkligt attraherad av någon och det har faktiskt fått mig att inte bli lika berörd av och sakna x ( fast han fortsatt gör ofattbara saker som sårar mig djupt- som att rensa ut vinden och barnens kläder och saker från när de var små och själv bestämma att allt ska skänkas. Gissa vem som lagt omsorg i att barnen skulle ha bra och fina saker. Detta gör mig så illa, men jag orkar faktiskt inte ta upp det till ytan). Nåväl jag har på senaste tiden känt mig mer levande för första gången på minst 9 år. Därutöver har jag förhoppningsvis inom kort en träff med en man som visserligen ter sig lite som en hjälte/ prins i en disneyfilm ( snygg, artig, uppvaktande , ambitiös, söker varaktigt förhållande) så till och med jag i min nyfunna iver fattar att detta kanske är för bra för att vara sant. Jag känner iaf hopp om livet, men är också rädd att jag ska ta ut svängarna för mycket och jag är livrädd för att falla pladask med näsan i gruset igen. Jag vet att jag ska ta det lugnt och inser att jag har svårt att reglera min energi och mitt fokus. Det blir ofta allt eller inget liksom. Önskar att jag kunde vara nöjd med en vanlig, trygg person som uppvaktar mig. Jag är besvärlig, jag vet väl det och jag behöver nog gå till botten med vad det handlar om. Det är som att jag måste skapa mig en utmaning hela tiden. Jag vet inte helt om mina förväntningar på livet är rimliga eller om det är just precis höga förväntningar-som är rätt för mig- är vad jag ska ha Jag har varit grå så länge så jag vet inte vad som är sant om mig själv. Nu känns det som att jag har förminskat mig själv och gjort mig mer grå än vad som är sanningen om mig. Men jag är rädd för att få någon slags hybris också. Alltid detta- stark vilja samtidigt som jag blir orolig att jag tar ut svängarna för mycket. Dejtingscenen verkar för övrigt vara fullsmockad med män som tycks vilja hålla alla dörrar öppna och många tycks ha bilden av att en kvinna som är 40 plus nöjer sig med eller vill ha väldigt öppna relationer. Detta gör att det blir väldigt svårt att navigera men resultatet blir ju att många som verkar attraktiva och egentligen trevliga går bort direkt. Det blir ju som att kasta sig rakt in i en vargs käft annars och det är inget som intresserar mig: Hjälp mig att navigera- jag är vilse på den här resan….
Vilken spännande utveckling du tar dig igenom! Jag kunde inte låta bli att gå tillbaka och läsa lite, och för ca 6 veckor sedan så skrev du om slappna av, tålamod, tillit till att livet leder dig rätt. Kloka ord!
Jag tycker att det verkar som att livet leder dig för fullt! Härligt att passion och attraktion tagit plats i livet igen, motar bort en del av det där gråa. Jag tror att man kan försöka ganska konkret lära sig av sitt eget liv, att dra slutsatser av händelser, möten och känslor, och faktiskt bestämma sig för att dessa lärdomar ska få spela roll! Sen ör det nog som med all kunskap, att det krävs övning för att befästa den.
Det jag tänker är att dina höga förväntningar kanske ska vara fler?
Artig och uppvaktande är väl inte för mycket begärt?
Snygg - det handlar väl om att känna attraktion antar jag? Självklart kriterie i så fall.
Ambitiös - kan det ta sig olika uttryck? Kanske går att bryta ner till flera ord? Handlar det om driv, en riktning i livet, eller ör det uteslutande jobbkarriär? Eller att ha en viss energinivå och generellt ta sig an saker i livet med sikte på att det ska bli riktigt bra?
Och slutligen - varför skulle inte detta gå att kombinera med TRYGG? Och en hel massa annat. Och vill du inte ha en utmaning, så är ju det också ett kriterie, men dör kanske du behöver jobba bort vissa invanda spår i hjärnan/känslolivet.
Alltså, jag tror att du kan ha höga förväntningar på så vis att du vill ha många delar, inte nödvändigtvis snyggare, ännu mera ambitiös, ännu mer uppvaktande. Tycker att det verkar som att livet skickat ut dig på övning, ha tillit till att det så småningom leder dig rätt. Disneyprinsen låter spännande, kanske är han dessutom trygg och vanlig, Eller så är han inte rätt för dig, trots att han uppfyller dina (faktiskt ganska begränsade) krav, och då inser du att snygg osv inte räcker för dig, för du vill ha mer än så.och då HAR ju livet/mötet med Disneyprinsen faktiskt lett dig framåt.
Vad väldigt värdefullt det är med dina tankar @Uppochner. Du har rätt i att livet har tagit med mig ut på en resa och att det just nu är fullt av diverse övningar. Jag är så glad och tacksam att jag får göra dessa erfarenheter nu och också att jag, trots att jag fortfarande sörjer mitt tidigare förhållande, nu får chanser att skapa ett händelserikt liv. Du har också rätt i att jag ska våga ha förväntningar och att jag varsamt saka pröva vad jag egentligen vill och vad olika kriterier verkligen betyder för mig. Jag vet att snygg först och främst betyder hälsosam och ung i sinnet och att ambitiös betyder moralisk kompass och vilja och ambition att arbeta grundligt med sina relationer och att verkligen vilja gå på djupet med människor som är viktiga. Också att ha ett dagligt värv som känns meningsfullt och utvecklande. Dessa kriterier är nog faktiskt något som jag själv också försöket ha som ledstjörnor.
Jag tycker att det låter som fullt rimliga förväntningar och att det är absolut ingen hybris att vilja ha allt det! Jag hade själv lite bekymmer med att kalibrera vad som är rimligt och ej. Jag började ju dejta för drygt ett år sen, och minns hur jag berättade för en väninna om en man, nånting om hur fantastiskt det var med hans uppvaktning. Väninnan bara ruskade på huvudet och menade att det där, det är en slags rimlig grundnivå. Dessutom: du själv uppfyller väl mer eller mindre alla? Så varför skulle du ha lägre förväntningar på en man? Män är ju liksom inte ”sämre” än oss kvinnor
Skulle vara så spännande att höra hur det går för dig @Uppochner. Jag missade träffen senast och skulle gärna träffas inom inte alltför lång tid. Så värdefullt har det här forumet varit för mig under året
Åh, det går bra för mig! Träffade ju en man i somras och det känns jättebra. Han är fantastisk. Enkel, varm, klok, ömsint. Glad, aktiv, alldeles lagom gammal. Osv. Perfekt. Just den här helgen är lite kämpig, dock. När vi nu fördjupar relationen så märker jag hur stressad jag blir av att lyfta vad JAG känner, om det samtidigt innebär nåt slags förväntan eller krav på honom. Vi ska ses på tisdag och jag inser att jag måste säga något om en situation. Hur vi visar att vi vill involvera den andre i sitt liv. Jag har ingen anledning alls att tro annat än att han kommer kunna prata om detta på ett bra sätt, och att vi har goda förmågor för att hitta vägar framåt, hur vi vill gå vidare. Men jag är sjukt stressad, sover dåligt, ångesten är tillbaka. Och det handlar säkert om mina tidigare erfarenheter, jag fattar det. Så dels jobbigt att känna så här, dels ledsamt att ha sår som inte är läkta. Det kommer fram nu, när läkningen prövas på riktigt. Men. Nu blir en ny chans att läka dessa sår och få nya erfarenheter av hur samtal i en relation kan gestaltas. Tacksam för det. Livet, alltså! Det leder n framåt, om man bara tillåter det.
Snart genomlidit de två värsta åren i mitt liv. Vi har försökt, flyttat isär i 5 månader , försökt igen. Till att inse att det går mot skilsmässa. Jag mår inte bättre . Jag gråter i princip varje dag. Tänker på hur illa han gjort mig. Jag får inte det ur mitt huvud.
Men med rådande lågkonjunkturen känns det tufft. Men jag har bokat möte med banken.
Tycker det är orättvist mot våra barn men jag har nog inget val. Han vill bara vara med mig säger han o han är villig att göra vad som helst bara han får vara här. Men tanken. Han hade sex med någon n annan. Lurade mig. Vem är man?
Det känns så just nu, aldrig mer ett förhållande.
Allt ser mörkt i tunneln just nu. Men ljudet kommer o säkert kommer du att hitta en ny när du är redo o känner att du saknar nån.
Om jag minns rätt, är du ung, flera år framför dig.
Ta en dag i taget.,
Förstår att du haft en otrolig smärta under denna tid. Jag tänker att det vore sorgligt om du inte får ta del av kärlek igen. Det är ju inte du som agerat fel. Du är värd att få uppleva kärlek igen.
Jag läste din trådstart och kände igen mig så, efter beskedet (han var orubblig) så fixade jag nytt boende, ordnade med värdering å försäljning av vårt hus osv osv, packade å grejjade på kvällarna. Nu är det två veckor till flytt och för nån vecka sen dök jag, har sån ångest, sover inte, kan inte äta, knappt ta mig ut sängen… som du sa att vore det inte för barnen finns tankar på att ge upp livet.
Läste sedan att ni kämpat fram och tillbaks, och jag lider med dig… jag hoppas du får ro på tu man hand nu, jag är livrädd för det ensamma fattiga livet med barnen varannan vecka… men ja det ska väl gå på nåt sätt. Stor kram från mig!
Jag har varit grå så länge så jag vet inte vad som är sant om mig själv. Nu känns det som att jag har förminskat mig själv och gjort mig mer grå än vad som är sanningen om mig. Men jag är rädd för att få någon slags hybris också. Alltid detta- stark vilja samtidigt som jag blir orolig att jag tar ut svängarna för mycket. Dejtingscenen verkar för övrigt vara fullsmockad med män som tycks vilja hålla alla dörrar öppna och många tycks ha bilden av att en kvinna som är 40 plus nöjer sig med eller vill ha väldigt öppna relationer. Detta gör att det blir väldigt svårt att navigera men resultatet blir ju att många som verkar attraktiva och egentligen trevliga går bort direkt. Det blir ju som att kasta sig rakt in i en vargs käft annars och det är inget som intresserar mig: Hjälp mig att navigera- jag är vilse på den här resan….
Det leder n framåt, om man bara tillåter det.