Känner mig utsatt, ensam och ledsen idag. När poletten verkligen trillar ner. Det är jag som ska genomföra skilsmässan även om det inte är jag som initierat den. Hur är det ens möjligt att hamna i den situationen. Jag har lämnat hus och familj och ska också vara den som formellt ser till att jag inte är gift med mannen som ställt mig inför detta…
Är det för mycket att begära att han hör av sig till mig och meddelar att han nu vill genomföra skilsmässan. Det här känns för mig ovärdigt. Som att vårt äktenskap aldrig har funnits. Men givet denna situation, att inte själv skicka in till tingsrätten om fullföljd skilsmässa är ju inte heller något alternativ- så jag får ju skicka in för att åtminstone skydda min integritet.
Detta tillsammans med höjda boendekostnader pga av allmänna ekonomiska turbulensen etc gör att jag känner mig så känslig och ledsen idag.
Ska på middag sedan hos barndomskompis som jag inte har jättemycket kontakt med samt andra gamla skolkamrater och ytterligare människor. Är orolig för att jag är i fulgråtsrisk idag…
Tillägg till ovan är också att jag blir så här ledsen när jag är med mitt barn idag. Kärleken till barnen är så oändligt stor att den gör ont. Det faktum att ju barnen blir drabbade socialt och ekonomiskt gör att mina skyddsbarriärer försvinner tillfälligt. Inser att jag måste pysa ibland för att få tillbaka balansen.
En sak till. När jag skickar in bekräftelse på skilsmässan- har jag då någon moralisk skyldighet att berätta att jag gjort det. Jag tycker egentligen inte att jag har det med tanke på att han tycks nonchalera frågan helt.
Tack för support i frågan. Ja jag inser också att jag ibland famlar efter halmstrån som att han kanske inte vill skicka in detta papper. I verkligheten är det inte så det inser jag ju. Och efter allt som hänt eller snarare då som inte har hänt så finns det krasst ingen vilja till återvändo från min sida, hur ont det än gör. Önskar dig en så bra lördag som möjligt! Har börjat lugna ner mig från den senaste känslostormen här.
En sak som jag också skapar en sådan ledsamhet hos mig är att han med öppna ögon tycks bränna exakt allt bakom sig, att han också måste inse att det inte finns någon återvändo till någon som helst ömsesidig respekt.
Sicken jävla Karl du varit gift med, jag tar mig för pannan.
.
Att han inte är Karl nog att stå för sina handlingar utan vältrar över det till dig, oj oj…
.
Trots denna skit så får du nu svart på vitt att han inte pallar när det blåser, Du kommer att fixa detta
Spontant svar, NEJ ! Det är ju han som vill skiljas eller ?
Och du, dom här tunga dagarna kommer. Världen är dessutom en stormigare plats än på länge i vårt närområde, det är inte konstigt att oro för ekonomi och annat blir ännu en börda som gör att man inte orkar stå stadigt.
Hoppas du får en fin middag iaf.
Kram
Ursäkta trådkap
När det är dags att fullfölja, hur gör man? Jag läste att man ska beställa personbevis - går det inte göra detta digitalt helt och hållet? Och räcker det med mitt personbevis och min ansökan om fullföljan eller måste hans vara med också?
Inte heller min fd man har tagit ansvar och skickat in fullföljan och jag var den som fick ta tag i ansökan när han bara flyttade för att han ville skiljas. Så trött och ledsen över hans totala oförmåga att ta ansvar och driva fram det han ändå har beslutat.
Man behöver ett nytt personbevis ( högst tre månader gammalt) och en blankett som heter Begäran av att fullfölja skilsmässa efter betänketid. Endast en av parterna kan skicka in och det går inte att göra digitalt. Du hittar blanketten på Tingsrättens hemsida.
Begäran om fullföljande kan du göra till Tingsrätten 6 månader efter att din begäran om skilsmässa skickades in. Du har förmodligen fått Mail från din Tingsrätt med beslut om att de tagit emot din begäran om skilsmässa. Där anges också exakt datum för när fullföljandet kan ske. Du ska också ange ärendenumret från detta beslut i din begäran om fullföljandet. Kontakta din Tingsrätt om du inte hittar beslutet om begäran av skilsmässa.
Tack snälla ni som svarat. Det hjälper verkligen att få stöttning och synpunkter från kloka medmänniskor här. Jag får gå igenom denna sista del av skilsmässoskärselden nu och sedan är allt det formella till sist äntligen över. Har jag klarat mig så här långt så gör jag nu det sista. Har personbeviset och har skrivit ut blanketten. Sedan börjar ett nytt kapitel i mitt liv och jag tänker se till att det blir bra! Det här forumet har verkligen betytt mer än vad jag någonsin hade kunnat tro.
Jag har nu ikväll postat bekräftelsen av skilsmässan till Tingsrätten. Hade inget alternativ. Har också meddelat x om att jag inte hört något från honom om att betänketiden löpt ut och att jag nu lämnat in handlingarna.
Känns ödesdigert. Men vad skulle jag annat göra. Nu gäller det att gå framåt och också vara snäll mot mig själv när det gör ont. Trots att det varit tungt och tar lång tid att gå igenom denna kris, så är jag stolt över mig själv när det gäller vad jag har klarat av. Ett orosmoln just nu är ekonomin och det allmänna dåliga läget, men jag får rida ut den stormen nu.
Bra att du tog kommandot, även om detta inte var vad du ville. Onödigt snällt att varna honom kanske, men du visar hur du vill att er framtida relation ska se ut och går före som ett gott exempel. Bra där!
Jag tog på mig att vara den större människan. Jag tänker att jag i det långa loppet kommer att vara stolt över det. Tror att detta, att höja mig över min egentliga förmåga, gör det lättare att kunna gå vidare med huvudet högt.
Han hann visst före. Fick Mail från tingsrätten idag. Trots att han fick besked från mig att jag skickat in så meddelade han mig inte. Det gjorde ont. Jag känner mig liten idag. Det här är nog en puckel till att passera. Jag längtar tills jag slipper känna annat än distans och acceptans för situationen. Tills dagen då jag kan känna mig fri från dålig behandling.
Det kommer. Även de mest hopplösa fallen blir bättre till slut. För mig tog det ungefär 6 år innan jag kunde rycka på axlarna åt hans galenskaper. När exet tittat förbi här för att hämta någon av sina ägodelar och blivit skitsur över att den inte ligger kvar där han lämnade den, då skrattar jag och sonen efteråt och drar dåliga skämt. Eller när jag hör att exet ljugit i hop historier om vilken hemsk människa jag är; det rör mig inte i ryggen längre.
Hoppas att det känns bättre idag! Nu är det där jobbiga steget gjort och passerat. Och: det går att tolka det där slutet på olika sätt. Igår gjorde det ont och du kände dig liten, illa behandlad. Men tänk om man kan tolka situationen utifrån en annan känsla: Återigen var du den som agerade klokt och stod över dina känslor. Du meddelade honom. Återigen var han den mindre, svagare, som skickade in papper men inte klarade ens ett normalt artigt beteende att meddela dig om saken. Vem är den större, klokare, stabilare av er?? Du har känslor, du erkänner dem men låter dem inte styra ditt agerande. Du väljer hur du vill agera. Han - uppenbarligen inte så oberörd, uppenbarligen styrd av känslor, ett oreflekterat agerande där du väger varje ord och åtgärd på guldvåg. Liten? Ja, inte är han större än dig i alla fall. Så futtigt av honom, men inte oväntat.
Tack fina @Uppochner för din reflektion och dina stöttande ord till mig. Jag tar till mig och arbetar nu med den inriktningen och intentionen att a) det här gjorde/gör svinont att återigen bli behandlad på det här sättet och det är normalt och ok att jag känner så, MEN b) situationen är som den är och jag valde hur jag ville behandla min exman och jag är stolt och tänker gå med rak rygg i att jag hade styrka/ fortsatt kommer att ha styrka att agera efter min moraliska kompass. På sikt kommer det att gynna mig och mina befintliga och kommande relationer.
Fick dom från Tingsrätten nu. Att skilsmässan är genomförd. Trots att det bara är ett formellt beslut på ngt som i praktiken är genomfört sedan januari så gör det ont. Nu är det verkligen över. Det här uppbrottet har ju haft brytpunkter i olika faser och nu kom alltså tidpunkten för det slutgiltiga slutet. Som flera gånger i den här processen så känns det som att nå den totala botten, även om jag egentligen vet att jag gjort framsteg och att den mest avgrundsdjupa bottnen redan är passerad och att jag har överlevt.
Har varit hemma med min yngsta dotter som varit i ett känsligt läge kombinerat med förkylning. Missade övernattningsvistelse med jobbet. Ingen tvekan om att banens välbefinnande går först, men känner mig just nu känslomässigt sliten. Det är verkligen jag ensam med barnen nu. Det ska jag vara stark att fixa nu. De är mitt allt. Min kärlek är så stor att det gör ont. Den är dubbelbottnad kärleken till dem och vad det för med sig; dels gör den mig stark så att jag ser till att fixa vad som helst och dels gör den mig så sårbar jag kan bli.
Jag klarar mig genom veckorna och ibland kan jag nu känna mig lite tillfreds. Särskilt när jag är med barnen eller med människor som jag tycker om. Jag har fortfarande en bit kvar när det gäller acceptans och med det sinnesro. Jag mår fortfarande dåligt av precis all kontakt med x , men vet ju att jag behöver ha kontakten med anledning av barnen. Små steg framåt nu med konstruktiva val och vanor så får jag ha tillit att det som fortfarande gör ont bleknar mer och mer och att jag kommer ur den här krisen/ svektraumats tunnel snart Första dagen som skild…
