Jag förstår. Du är värd att få gå vidare nu❤️
1 gillning
Kände precis så… Det tar tid, nästa man får man lära känna först ett tag och inte förhasta sig.
Det finns nån där ute… 
1 gillning
Jag blir så rörd av alla er och er omtanke om mig. Det visar att det finns värme därute i världen❤️
4 gillningar
Jag läste din trådstart och kände igen mig så, efter beskedet (han var orubblig) så fixade jag nytt boende, ordnade med värdering å försäljning av vårt hus osv osv, packade å grejjade på kvällarna. Nu är det två veckor till flytt och för nån vecka sen dök jag, har sån ångest, sover inte, kan inte äta, knappt ta mig ut sängen… som du sa att vore det inte för barnen finns tankar på att ge upp livet.
Läste sedan att ni kämpat fram och tillbaks, och jag lider med dig… jag hoppas du får ro på tu man hand nu, jag är livrädd för det ensamma fattiga livet med barnen varannan vecka… men ja det ska väl gå på nåt sätt. Stor kram från mig!
2 gillningar
Tack! Snart så är jag oxå själv. Måste släppa taget nu…
2 gillningar
Vi kanske mår bättre snart?
2 gillningar
Snart så. 2023 nu kommer vi
2 gillningar
Ja, måtte det bli något positivt med 2023. Jag hejar på oss!
3 gillningar
Januari 2023
Hej,
Jag har under en period inte skrivit något i min tråd. Efter tidpunkten för när skilsmässan gick igenom gick jag in i en ny fas i min krisbearbetning och jag har nog varit så pass famlande och prövande i detta att jag inte ens för mig själv har lyckats formulera vad det är jag gör och varthän jag vill. Sammanfattningsvis har jag åtminstone mått mycket bättre under den senare perioden av hösten 2022, men jag har långtifrån landat i hur jag ska ha det och hur det ska bli framåt. Jag har heller inte bara överlevt, jag har också testat på att leva lite vilket faktiskt ger hopp om framtiden.
Imorgon är det årsdagen sedan den sk bomben föll och jag blev lämnad. Jag märker hur denna årsdag påverkar mig och jag inser att det nog är sviterna av stresstraumat som sitter i. Så som jag mådde för ett år sedan och under mer än 10 månader fram är förknippad med sådan ångest, jag förstår knappt i efterhand hur jag överlevde alla faser med försäljning, bodelning, mista hus och trädgård, mista halva tiden med barnen och att mista en livskamrat. Jag har ju på något vis tagit mig igenom dessa svåra saker med livet och åtminstone en livsgnista i behåll. Jag inser att jag aldrig skulle ha gjort det utan hjälp från närmaste familjen, hjälp från vänner som jag vände mig till, från vården och Företagshälsan. Träning och ett jävlaranamma i att planera aktiviteter, stora som små har också hjälpt mig. Dessutom har min arbetsgivare och kollegor varit väldigt fantastiska och jag har kunnat hitta glädje och stöd i att kunna arbeta och få bekräftelse om mitt värde på jobbet. Detta även om jag har varit under min optimala förmåga att prestera. Jag har fått förlita mig på min kompetens och omdöme och köra efter good enough och det känns faktiskt skönt att veta att det fungerar.
Jag är i efterhand stolt över att jag har lyckats mobilisera det som jag har behövt för att först och främst överleva och för att skapa en grund för att leva.
Men hur är det nu då, hur långt har jag kommit och vad brottas jag med. Även om jag alltså är nöjd och tacksam över att jag faktiskt överlevt och att jag har upprätthållit en tillvaro som blivit mer och mer dräglig och kanske med lite hoppingivande, så har jag saker som jag behöver ta upp till ytan och hantera.
Det gäller fortfarande hantering av x. Jag får fortfarande ångestpåslag vid kommunikation med honom och inför risken att stöta på honom i något sammanhang. Detta är inte sunt och jag behöver komma vidare med detta. Jag har träffat honom en gång när jag hjälpt barnen med packningen och då gick han inte ur bilen och sa ingenting. I sms har han en mästrande och kall ton och allt handlar om vad jag ska betala i gemensamma räkningar. Jag känner fortfarande en stor mur inför att ha någon personlig kontakt och jag känner mer och mer vrede inför hur jag blivit behandlad och hur jag tillät mig själv att vara kvar i ett förhållande där jag inte respekterades. Det innebär att jag behöver fortsatt kunna härbärgera att han inte finns och aldrig kommer att finnas som en människa i mitt liv igen. Detta gör fortfarande ont och jag känner mig både stark och svag som är så envis med nollkontakten. En del vänner säger att vi nog kommer att kunna mötas och förhålla oss till varandra i framtiden. Det känns avlägset för mig och min integritet och stolthet skriker ” över min döda kropp”. Min plan är ändå att inte undvika avslutningar och annat som rör barnen och jag behöver sluta att vara rädd att stöta på honom i närområdet. Jag behöver gå med huvudet högt och sluta känna skam. Mina närmaste i familj och bland vänner har sedan i höstas sagt att jag nu har en annan gnista i ögonen och att jag inte längre ser knäckt ut och det är sant- jag är inte knäckt längre.
Andra delar är att känna större trygghet är i att orka vara ensam förälder. Det går bättre och bättre från att ha varit oerhört slitsamt under förra året med deras sorg, min sorg och deras möten med pubertet och allt vad det nerbär. Jag känner en enorm sentimentalitet i att de börjar bli så stora och att de kommer att lämna boet en dag. Jag känner också en sorg och vanmakt i att inte ha kunnat bibehålla deras kärnfamilj eller att jag har en sund relation med deras pappa. Det här är en sådan stor och tung akilleshäl för mig.
Ekonomin behöver jag också känna full kontroll och acceptans inför. Det kunde vara värre men är ju helt klart en utmaning i en storstad och med det allmänna ekonomiska läget på det.
Sist men inte minst. Vad vill jag med relationer framåt? Jag vill framförallt odla vänskap och gärna expandera möjlighet till möten med nya vänner. Jag vill kunna landa i mina vänskapsrelationer och få trygghet genom dem.
Också kärleksrelationer- ett enda stort töcken. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte om jag orkar ge mig in i något där jag kan bli sårad och besviken och för jag riskerar att bli sviken igen. Det tycks som att jag kan träffa män om jag vill men jag vet inte vilka jag bör träffa och inte. Det här området är en soppa för mig och jag behöver få den lite mer klar. Jag vill gärna träffa personer som jag blir attraherad av, men jag vågar inte. Och jag vågar inte lära känna vettiga män heller för jag litar varken på dem eller mitt eget omdöme. Hur gör jag med detta? Kan inte stoppa huvudet i sanden med det här längre. Jag behöver inte ha bråttom alls, men jag vill känna någon slags tillförsikt att det kommer att gå bra och att jag inte är inkompetent i sådana relationer.
9 gillningar
Det har sagts förr och det kommer sägas igen: ett år är inte lång tid för att komma över ett stort trauma! Ju längre tid en levat ihop, desto längre tid att komma över och vidare. Du har gjort stora framsteg och du är modig som känner dig för och tar för dig av livet. Och vågar pausa/backa när stegen känns för stora!
Tre år har jag kämpat nu efter kraschen, dippar fortfarande när mitt X och hans nya drar iväg med våra barn till fjälls. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli 100 procent likgiltig för honom. Mina föräldrar är skilda sedan mer än 30 år (liknande story som min) och de är fortfarande inte likgiltiga för varandra så jag gissar att jag har svaret där nånstans… Och då är jag ändå i en ny relation som känns riktigt bra och där det finns framtidsplaner. Och det är lätt, jag trodde aldrig att det skulle kunna vara så här lätt att leva med en man (bonusbarnen undantagna från “lätt”)!
Ingen annan kan berätta för en hur tidtabellen ska se ut. Ingen annan kan veta hur lång tid DU behöver för att fullständigt glömma ditt X, eller hur lång tid du behöver på dig för att ändå kunna “gå vidare”, med dina ärr och skador, in i en ny relation. Men några saker vet jag, bland annat att det inte är bråttom. Träffa nya män, ha rimliga förväntningar, var kräsen. Du behöver ju inte gifta dig med allihop! Jag vet också att du KAN lita på ditt eget omdöme. Låt inte en enda taskig erfarenhet (låt vara att den är jäkligt taskig) sänka din tro på dig själv, eller på kärleken. 
6 gillningar
Vad insiktsfullt och klokt du skriver. Jag tycker inte att ett år är lång tid utan imponeras snarare över hur långt du kommit, och då tänker jag på att du också intellektualiserar, inte bara ”känner”. Du lyckas lyfta dina tankar och fundera kring dem och vilka utmaningar och vilka val du har framför dig. Bra jobbat tycker jag!
För mig har det gått fyra år och jag tror inte att jag framstår som nedstämd längre. Däremot bär jag min separation (otrohet, ny kvinna för X, lögner osv) som en sorg. En stor sorg, en av flera i mitt fall. Jag tror att det kommer vara så och att jag istöllet får tänka mer i banorna ”vad gör mitt liv och min dotters liv så bra som möjligt?. Så jag hittar på saker, har nya vänskapsrelationer (flera gamla svek) och ett varierande liv. Däremot har jag inte träffat någon ny man, men jag tycker faktiskt att goda vänner är viktigare än en man. Och att vi lite till mans är lite för fixerade vid tvåsamhet. Jag vill dessutom bespara min dotter från att behöva anpassa sig mer än hon redan gör.
Jag håller med Caro om flera saker men kanske mest om att du inte har bråttom. Ta en dag i taget och fortsätt på den väg där du börjar vandra. Och ditt X har ju gjort största förlusten .
6 gillningar
Åh @Nina77 ett år, ETT år! Önskar att du såg det jag ser, att du är stark och går framåt i mycket god takt. (Vad säger annars det om mig, och andra? 
)
Jag tycker inte att du ska lyssna på någon som säger att er relation kan normaliseras. De vet helt enkelt inte vad de talar om, men vi, dina vänner här, har i alla fall viss insikt. Och för mig låter det som fullständigt sunt att fortsätta eftersträva så lite kontakt som möjligt. Visst kan man gå på samma skolavslutningar ändå! Trevligt kallprat, bah!
Får jag dela med mig av mitt möte med mitt ex idag? Min dotter har en pågående vårdkontakt och idag var det dags för avstämningsmöte. Cirka ett halvår sedan sist. Där skulle vi tre mötas… Så hur långt har jag kommit på 3,5 år? Tja, helt klart har jag känt av ångest, men mindre än tidigare, och jag lyckades genomföra det hela. Good enough! Efter möte med sköterska skulle dottern vara själv på en undersökning och vi föräldrar vänta i väntrummet. Ca 40 min i tystnad. Exet försökte två ggr säga ngt, båda gångerna lyckades han insinuera tråkigheter i mitt liv, med den minimala info han har om det. Därför är jag tyst, jag säger inget, det blir bara negativt. Så cirka 38 minuter spenderades i fullständig tystnad. Ha! En seger för mig. Tar inte ansvar för att det ska verka normalt på nån slags yta, till priset av att han ska dissa mitt liv. Knäpptyst är betydligt bättre än oförskämdheter. Men jag förstår att människor från mer normala uppbrott tror att det där är tillfälligt, något man ska komma över, sluta med. Men det bygger ju på att exet skulle börja bete sig respektfullt, artigt, trevligt. Om det händer, så… visst! Men ditt ex har väl inte visat några sådana tendenser? Nej. Och då ska du förstås fortsätta att behandla honom med distans! En hund som bits, och så fortsätter man att försöka klappa den? Knappast!
Tycker att det är en superbra prioritering att först bygga vänskapsrelationer. Personligen känner jag att min tillit ha övats även där, och till sist vågade jag också pröva kärleksrelation. Du behöver inte skynda! När du är redo så kommer det där att ordna sig. Du har varit med om något förfärligt jobbigt och sårande, men klart att du kan läka och framför allt fungera väl i relation!
6 gillningar
Känner igen alltihop du skriver. Tycker du kommit väldigt långt. Önskar dig fortsatt kraft och mod att ta sig framåt och igenom dipparna. 
Keep the eyes on the price!
Har läst och begrundat era svar @Caro, @Ullebulle , @Uppochner och @TabulaRasa.
Tack för ert fina bemötande och för era reflektioner att ett år inte är en sådan lång tid att komma någorlunda på banan efter en ofrivillig separation. Också detta om att jag inte är en knäppskalle som inte förmår att ens försöka försonas med X och hur han har behandlat mig. Det kräver mycket energi att fixa det.
Jag känner mig ganska liten och trött så här i januari och i årsdagarna av separationens faktum. Också något sliten pga av intensivt jobb och så förkylningskänningar på det gör mig extra mottaglig för att känna mig låg.
Jag tror att jag kanske behöver ha en lugn period där jag får ro att inte hålla på med så mycket saker och där jag blir tvungen att ta det lugnt och reflektera över vad jag vill nu i livet. Jag är lite trött och stressad över situationen att bara tänka en vecka eller kanske månad i taget. Jag saknar liksom riktning och orkar ( vågar ?) inte sätta upp mål för mig själv och jag tror att det är för att jag inte orkar ( vågar?) utsätta mig för besvikelse.
Samtidigt går åren och jag vill framåt och försöker gasa och våga och samtidigt tvärbromsar jag inför väldigt mycket. Hur gör ni andra för att sätta upp mål/ intentioner för er själva? Jag tror att jag vet att jag inte vill vara/ leva ensam men jag vill heller inte göra mig beroende av en man igen. Jag blir skrämd av de som verkar superseriösa, jag vill ha tid för mig själv och att utforska mer vad jag vill och också umgås mycket med vänner. Jag blir lika skrämd av de många män som inte söker något seriöst. Finns det kanske mellanting, och vågar jag utforska vad jag vill när jag lär känna någon ny utan att behöva binda upp mig för snabbt? Hur gör man? Det är kaos i mitt huvud. Kanske är jag faktiskt för skadad av sveket och vad gör jag med detta. Jag vill inte låta den skit som drabbat mig förstöra för mig framåt! Tankarna mal runt och stressar mig- det är som en popcorn maskin i huvudet .Jag behöver bara veta att det ordnar sig och att jag kommer att veta vad jag vill och att jag får vara lugn och trygg😌
6 gillningar
Jag vart singel lite mer än 1 1/2 år. Vill inte ha kontakt , inte ens säga hej . Det gjorde inte x sist.
Bron gick sönder så det blev längre avstånd.
Tills nu ska på dejt, känner mig beredd att träffa nån nu.
Men nä, vill vara självständig och inte vara beroende av någon. Saknar någon , det gör jag. Frågan är , tilliten /respekten hos manen. Hur långt vågar jag?
Tänker ”testa mig själv”, alla män är inte idioter. Finns bra män där ute.
Jag har bara tagit det lugnt , aktiv i förening, jobbat… har inte gjort nåt speciellt. Så dålig på att träna 
.
Den dagen kommer ska du se… kanske inte ska tänka för mycket på sånt vad man kan göra. - bara ta det som kommer…?? Du verkar göra mycket ändå. Alla bearbetar på olika sätt och tiden varierar hos alla.
3 gillningar
På din fråga svarar jag att jag fortfarande bara tänker framåt i korta perspektiv. Trots dryga 4 år är jag inte alls sugen på att träffa någon. Vill ha det jag hade och nu vill jag nog inte mer. Du är nog yngre och har fler möjligheter men de svar jag fått från. De appar jag varit på är så nedslående att jag hellre är ensam. Jag orkar inte träffa 1000 män för att träffa en det klickar med. Sån är jag och därför är jag fel person att fråga om just synen på framtida relationer.
4 gillningar
Deras pappa har ljugit och bedragit och förstört ditt liv. På vilket sätt skulle det vara sunt att umgås med honom mer än nödvändigt? Det sunda är att hålla dig långt borta från människor som inte vill dig väl, så du gör helt rätt som kör med nollkontakt.
Angående framtida relationer, så går det inte att förutsäga hur du tänker och känner om ett år eller två. Kanske du mår fint och längtar efter en ny kärlek i ditt liv, eller så kanske du är helt säker på att du mår bäst som singel.
Jag var helt säker redan två år efter skilsmässan, och jag saknar inte att ha en man i mitt liv. För mig räckte det med en man. Aldrig mer!
4 gillningar
Om jag ska leka amatörpsykolog så tror jag faktiskt ibland att mitt val av ny partner med tre barn (5-18 år) är ett undermedvetet sätt för mig att säkra att jag inte förväntas fatta snabba beslut om att tex bo ihop med någon ännu på några år. (Eller många år, om en ska vänta ut femåringen). Ingen ifrågasätter det, vi får ju inte ens plats allihop samtidigt i ett normalstort hus!
Normen om tvåsamhet är så oerhört stark! Ja, det är ofta tungt med särboliv och växelvis boende ungar överallt hela tiden och jag värderar kärleken högt - men det livet jag kämpat för att bygga upp efter skilsmässan värderar jag så oerhört mycket mer än att leva med en man på heltid. Mitt eget hus. Mitt eget hem. Min tid. Mina vänner. Mitt oberoende och min självständighet. Min trygghet. Är inte beredd att släppa allt det än. Kanske aldrig?
8 gillningar
Kanske aldrig, skriver du. Men det kan också ändras. Troligen gör du rätt i att vara sörbo för din egen skull, och kanske för alla barnens och ungdomarnas skull också? Och när alla mår så bra de kan öppnas ju möjligheter för framtiden tänker jag. Njut av din kärlek säger jag och försök att inte tänka alldeles för långt framåt.
1 gillning
Ja det är det bästa ett tag framöver, att vara särbo om man hittar någon trevlig person att umgås med när man har fria veckor när det finns unga i familjen.
Jag vill ha nollkontakt med x och mår bättre av det, lite svårare när man har småbarn o måste tvunget ha någon sorts kontakt.
Njut så gott det går ett tag och bara vara för var dag som går, rätt som det är upptäcker man att det gått en tid och det känns bättre och mår bättre. Som andra säger, tänk inte för mycket…
Ta dagen som den kommer.
2 gillningar