Januari 2023
Hej,
Jag har under en period inte skrivit något i min tråd. Efter tidpunkten för när skilsmässan gick igenom gick jag in i en ny fas i min krisbearbetning och jag har nog varit så pass famlande och prövande i detta att jag inte ens för mig själv har lyckats formulera vad det är jag gör och varthän jag vill. Sammanfattningsvis har jag åtminstone mått mycket bättre under den senare perioden av hösten 2022, men jag har långtifrån landat i hur jag ska ha det och hur det ska bli framåt. Jag har heller inte bara överlevt, jag har också testat på att leva lite vilket faktiskt ger hopp om framtiden.
Imorgon är det årsdagen sedan den sk bomben föll och jag blev lämnad. Jag märker hur denna årsdag påverkar mig och jag inser att det nog är sviterna av stresstraumat som sitter i. Så som jag mådde för ett år sedan och under mer än 10 månader fram är förknippad med sådan ångest, jag förstår knappt i efterhand hur jag överlevde alla faser med försäljning, bodelning, mista hus och trädgård, mista halva tiden med barnen och att mista en livskamrat. Jag har ju på något vis tagit mig igenom dessa svåra saker med livet och åtminstone en livsgnista i behåll. Jag inser att jag aldrig skulle ha gjort det utan hjälp från närmaste familjen, hjälp från vänner som jag vände mig till, från vården och Företagshälsan. Träning och ett jävlaranamma i att planera aktiviteter, stora som små har också hjälpt mig. Dessutom har min arbetsgivare och kollegor varit väldigt fantastiska och jag har kunnat hitta glädje och stöd i att kunna arbeta och få bekräftelse om mitt värde på jobbet. Detta även om jag har varit under min optimala förmåga att prestera. Jag har fått förlita mig på min kompetens och omdöme och köra efter good enough och det känns faktiskt skönt att veta att det fungerar.
Jag är i efterhand stolt över att jag har lyckats mobilisera det som jag har behövt för att först och främst överleva och för att skapa en grund för att leva.
Men hur är det nu då, hur långt har jag kommit och vad brottas jag med. Även om jag alltså är nöjd och tacksam över att jag faktiskt överlevt och att jag har upprätthållit en tillvaro som blivit mer och mer dräglig och kanske med lite hoppingivande, så har jag saker som jag behöver ta upp till ytan och hantera.
Det gäller fortfarande hantering av x. Jag får fortfarande ångestpåslag vid kommunikation med honom och inför risken att stöta på honom i något sammanhang. Detta är inte sunt och jag behöver komma vidare med detta. Jag har träffat honom en gång när jag hjälpt barnen med packningen och då gick han inte ur bilen och sa ingenting. I sms har han en mästrande och kall ton och allt handlar om vad jag ska betala i gemensamma räkningar. Jag känner fortfarande en stor mur inför att ha någon personlig kontakt och jag känner mer och mer vrede inför hur jag blivit behandlad och hur jag tillät mig själv att vara kvar i ett förhållande där jag inte respekterades. Det innebär att jag behöver fortsatt kunna härbärgera att han inte finns och aldrig kommer att finnas som en människa i mitt liv igen. Detta gör fortfarande ont och jag känner mig både stark och svag som är så envis med nollkontakten. En del vänner säger att vi nog kommer att kunna mötas och förhålla oss till varandra i framtiden. Det känns avlägset för mig och min integritet och stolthet skriker ” över min döda kropp”. Min plan är ändå att inte undvika avslutningar och annat som rör barnen och jag behöver sluta att vara rädd att stöta på honom i närområdet. Jag behöver gå med huvudet högt och sluta känna skam. Mina närmaste i familj och bland vänner har sedan i höstas sagt att jag nu har en annan gnista i ögonen och att jag inte längre ser knäckt ut och det är sant- jag är inte knäckt längre.
Andra delar är att känna större trygghet är i att orka vara ensam förälder. Det går bättre och bättre från att ha varit oerhört slitsamt under förra året med deras sorg, min sorg och deras möten med pubertet och allt vad det nerbär. Jag känner en enorm sentimentalitet i att de börjar bli så stora och att de kommer att lämna boet en dag. Jag känner också en sorg och vanmakt i att inte ha kunnat bibehålla deras kärnfamilj eller att jag har en sund relation med deras pappa. Det här är en sådan stor och tung akilleshäl för mig.
Ekonomin behöver jag också känna full kontroll och acceptans inför. Det kunde vara värre men är ju helt klart en utmaning i en storstad och med det allmänna ekonomiska läget på det.
Sist men inte minst. Vad vill jag med relationer framåt? Jag vill framförallt odla vänskap och gärna expandera möjlighet till möten med nya vänner. Jag vill kunna landa i mina vänskapsrelationer och få trygghet genom dem.
Också kärleksrelationer- ett enda stort töcken. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte om jag orkar ge mig in i något där jag kan bli sårad och besviken och för jag riskerar att bli sviken igen. Det tycks som att jag kan träffa män om jag vill men jag vet inte vilka jag bör träffa och inte. Det här området är en soppa för mig och jag behöver få den lite mer klar. Jag vill gärna träffa personer som jag blir attraherad av, men jag vågar inte. Och jag vågar inte lära känna vettiga män heller för jag litar varken på dem eller mitt eget omdöme. Hur gör jag med detta? Kan inte stoppa huvudet i sanden med det här längre. Jag behöver inte ha bråttom alls, men jag vill känna någon slags tillförsikt att det kommer att gå bra och att jag inte är inkompetent i sådana relationer.