Idag träffade vi henne i affären. Min man förvarnade mig att han trodde att han sett henne men att han var osäker då hon hade glasögon, vilket hon inte tidigare haft. Han gick och höll mig i handen efter det. Plötsligt sprang vi på henne mellan hyllorna. Hon svor till o vände ryggen mot oss o vände sedan ryggen till från andra hållet när vi skulle ta en sak från hyllan där hon stod. Jag tänkte efteråt på ödets ironi. Hon hade skrivit i flera mail att jag skulle märka att det var nåt mellan dem om hon skulle stöta på oss o att han inte skulle kunna låta bli att tafsa på henne fastän familjen var med. Och nu får hon bita i det sura äpplet. Svära då hon ser oss o helst vilja sjunka genom jorden. När jag stötte på henne första gången sa jag hennes namn o började prata med henne. Utan ilska. Men hon är förbannad på mig. Karma, eller att allt ont man gör biter en i rumpan. Så är det. Nu får de skämmas över vad de gjort. Vår vänskapskrets, vår familj o några på min mans jobb känner till det o min man får leva med skammen. Hon är rädd att hennes fd man ska få veta vad som verkligen hände o att hon varit otrogen flera gånger mot honom. Det är deras ok som de får leva med för det de gjorde. Med tiden kommer det att blekna liksom min sorg. Tiden läker alla sår?
Förstår inte varför du är på henne så himla mycket, mer än din egna man? Inte är det väl hon som sagt att hon ska älska dig och vara dig trogen under alla dessa år? Inte är det väl hon som vänt dig ryggen och bedragit dig?
Ursäkta om jag låter hård men verkar som att du vill ha bekräftelse av att HON inte betyder något för honom mer, utan endast du. Varför vill du ens vara med en man som rört en annan kvinna på det sättet? Varför vill du vara med en man som
Riskerade er familj för den här kvinnan?
När man går tillbaka till någon som varit otrogen så finns det ingen som förlorar på det mer än du själv.
Nope som jag sa så får de båda skämmas. Och jag är väl inte på henne? När jag träffade henne i våras så pratade jag med henne o sa att det inte var hennes fel utan min man som bedragit mig. Trots att hon aldrig bad om ursäkt eller sa förlåt. Jag vägrar bli bitter. Jag försöker förstå vad som hänt och jag försöker bearbeta min sorg. Det är ju synd om det provocerar dig. Alla bearbetar vi saker på olika sätt. Jag sa åt min man ikväll att allt man gör som är fel biter en rumpan. Smygandet, sexet, mailandet, sex chattandet, allt var spännande så länge de höll på. Nu kan de inte ens se på varann o hon är förbannad på honom. Jag vet inte hur jag ska förklara men det är ju inget vackert med en otrohetsaffär längre när de rosa glasögonen faller av för båda parter utan då lämnar sveket kvar. Klart hon är förbannad på honom. Han visade mig alla hennes mail o bilder. I hennes ögon svek han henne. I mina ögon var det mig han svek. De visste båda vad de gav sig in i. De var båda gifta. Jag och hennes man var oskyldiga. Min man svek både mig o barnen. Och det har vi ältat, jag har gråtit, varit arg o velat ta livet av mig. Alla de som varit med om otrohet vet vilket helvete det är. Alla känner till den förhatade kolgruvan. Det jag vill dela med mig av mina inlägg är hopp för försökarna. Om båda vill, om den som svikit berättar allt o är ärlig och orkar bemöta sorgen, ilskan, ältandet, sina egna skuldkänslor och kärleken finns kvar så ska man inte ge upp. Det går att gå vidare. Och om det inte går så vill jag kunna skiljas på ett bra sätt. För vi har barn tillsammans. Han är pappa till mina barn. Den enda som känner våra barn lika bra som jag. Vi delar minnen från 17 år tillsammans. Varför skulle jag vilja låta bitterhet ta över mitt liv? Det finns de i vår närhet som levt i bitterhet i över 30 år efter otrohet o skilsmässa, som inte pratar med varann, som låter bitterheten kasta en skugga över deras liv. Sådan vill jag inte bli. Jag vill försöka leva livet så positivt som möjligt och acceptera att jag inte kan förändra det förgångna. Jag har accepterat otroheten.
Handlar inte om att vara bitter, handlar om att släppa taget om någon som inte bryr sig.
Din man har bollat med två damer och kommit undan så fint.
Läste dina inlägg du skrev i februari. Du skrev om rädslan av att vara ensam. Kan det vara därför du aldrig släppte taget? Vad fick dig att förlåta honom och ge det en chans?
Jag förstår inte varför du är så negativ @Brokenhearted? Jag tycker de verkar hantera det på ett jättebra sätt. Båda jobbar för att bygga upp den rasade tilliten och @77-an verkar inte lägga sig platt eller vara blåögd!
Jag hoppas att det går bra för er!
Tycker också ni gör rätt som försöker återuppbygga förtroendet. Det kanske visar sig att sveket är för stort för er att komma vidare. Men då har ni i varje fall försökt. Istället för att skilja er med buller o bång. Sen tror jag att du behöver fråga dig själv många gånger om du kan gå vidare med honom efter detta, att ni reder ut det ordentligt så att detta inte ligger och skaver och kommer tillbaka senare. jag tror det är möjligt om man är ärlig med varann o inte sopar det under mattan och bara vill glömma. Hoppas ni lyckas @77-an
Otrohetspodden? Jag hittar inget när jag söker i podcaster, var hittar du den?
Jag håller med dig fullständigt. Livet har inga svart eller vitt regler. Det är i förståelsen och gråzoner man blir lycklig. Detta gör ert äktenskap och kärlek så mycket starkare även om det låter konstigt. Människor är inte felfria, även underbara människor kan göra fruktansvärda misstag. Ditt sätt att hantera sveket är enligt mig det bästa. Din man har valt dig igen efter 17 år pga. ren kärlek. Otrolig känsla och mycket stark kärlek. Vet att livet kommer att le mot er även i svåra stunder.
Tack, det var fint skrivet. 
️
Så fint att ni hittat tillbaka! Glad för er skull! Önskar verkligen mitt ex hade velat kämpa för oss som din man verkar ha gjort.
Jag hittade den här på skilsmässa.se under en grupp, “försökarna”.
Xx
Hur har ni det nu? Känns det som att ni lagt det hela bakom er?
Känslorna fortsätter gå upp o ner. Ibland är jag arg över att han aktivt valde att åter ta kontakt med henne efter festen i nyktert tillstånd. Ibland tänker jag att vi är för olika och att det är därför vi är olyckliga. Jag är en känslomänniska, han är tystlåten. Ibland har vi det riktigt bra, är nära varann o har roligt tillsammans. Ibland undrar jag om det egentligen var meningen att han skulle vara med henne, om han då skulle vara lyckligare än med mig. Jag har alltid analyserat känslor o aldrig haft ett pokerface utan känslorna är på ytan. Han håller inme sina känslor och jag får dra dem ur honom. De hade redan 2014 suttit länge o pratat på en fest o sedan 2016 fick de ihop det. Flera ggr hade de paus men fick ihop det på nytt. Tänk om det är de två som skulle vara ett par enligt ödet, tänk om de skulle passa bättre ihop än vi gör. Kanske skulle hon vara lättare att leva med än jag är? Kanske ingen kan leva med mig? Jag trivs att vara själv så ensamheten är jag inte rädd för. Men tänk om man ångrar sig efteråt. Om jag ändå kunde sluta tänka så mycket. 
Kanske skulle han vara lyckligare med henne.
Men troligt är också att det finns andra män som du skulle vara lyckligare med!
Jag och mitt x hade personligheter som inte passade ihop. Både han och jag har träffat nya som vi är lyckligare med.
Det har gått 2 år o 3 månade sedan jag fick veta att min man haft ett förhållande på sidan om. Många känslor har kommit och gått. Vi fick en nytändning men nu när nyförälskelsen gått över har jag så småningom börjat tappa mina känslor för min man. Jag känner ingen respekt för honom längre efter vad han gjorde. Ibland älskar jag honom och ibland inte. Många gånger har jag funderat på att jag skulle må mycket bättre utan honom och när han varit på arbetsresor har jag kännt mig fri, helhjärtat kunnat tänka på annat än hans svek. Då han är med mig så finns tankarna på sveket mestadels där. Men så emellanåt är vi lyckliga och har roligt tillsammans. Jag har ibland kännt att jag älskar honom men inte kan leva tillsammans med honom. Ibland tänker jag att vi lever tillsammans tills barnen flyttar hemifrån om ca 6 år. Idag kände jag för första gången mig helt säker på att jag vill skiljas. Och jag fick en så skön frihetskänsla inom mig. Jag kände att jag skulle kunna gå stolt och rakryggad för första gången efter att jag fick veta att han varit otrogen mot mig och haft ett förhållande med en annan i 1,5 år och nakenfotat en annan för att jag skulle vilja skilja mig från honom utan att han skulle behöva avslöja att han varit otrogen. Jag kände mig glad och fri över att äntligen vara säker på att jag vill skiljas. Samtidigt känner jag att jag borde stanna tills barnen är vuxna för att jag vill vara med dem hela tiden, inte bara varannan vecka. Dottern mår dessutom dåligt av mobbning och skär sig och jag vill inte förorsaka henne ännu mera smärta. Jag och min man bråkar inte och vi är vänner. Jag vet att vi skulle sköta skilsmässan snyggt men jag är så rädd hur barnen ska börja må. Samtidigt vet jag inte hur jag ska orka låtsas att allt är ok i 6 år till.
Började läsa din tråd och blev glad och hoppfull över hur du hanterade och upplevde hur ditt äktenskap sakta byggdes upp på nytt efter din mans otrohet. Jag befinner mig själv i ett ansträngt äktenskap efter att min man berättade om sin första otrohet juli 2019 (träffats regelbundet i 8 månader). Han hade redan gjort slut och hade stor ångest över vad han utsatt mig för. Vi gick i terapi och jobbade tillsammans med att reparera vårt äktenskap som så brutalt rasade. Sakta började jag tro på oss. Julafton 2019 upptäckte jag en ny otrohet (ny kvinna som han träffat bara några gånger under 3 veckor) och livet rasade ihop igen. Ännu en gång sviken och bedragen 
Trots 2 otrohetsaffärer så här jag valt att stanna. Tror och hoppas på att vi kan fortsätta leva ihop trots detta skitår. Vi har levt ihop i 20 år och har 3 barn ( 15, 13 och 4 år). Blev mer hoppfull av att läsa din historia. Tråkigt att dina känslor nu har vänt till att vilja skiljas. Har du kontakt med din terapeut? Kan du prata med din man om dina skänslor du känner nu? Jag håller tummarna för att du lyckas reda ut vad du innerst inne känner och kan agera utifrån det. Lycka till! Kram
Tack för ditt svar! Jag har gått o grubblat på detta för mig själv från o till sedan hösten och för första gången kände jag äntligen att jag nått ett beslut och att även barnen skulle klara det. För två dagar sedan öppnade jag äntligen upp för min man och vi pratade lugnt och sansat om hur vi skulle göra vid en separation. Jag har tidigare börjat gråta och inte velat missta kärnfamiljen eller ha barnen varannan vecka. Men den här gången kände jag bara ett lugn att allt kommer att bli bra. Samtidigt älskar jag honom. Just nu så har vi pratat om att vi tar en dag i taget som terapeuten sa. Man kan inte ge löften för hela livet utan man väljer varandra varje dag. Vi ska boka tid till terapeut. Jag känner mig ändå glad över att vi är vänner och kan diskutera även en separation med barnens bästa för ögonen. Men jag blir orolig över att du förlåter en andra otrohet. Jag minns att jag läste Laila Dahl - att bli hel igen, en bok om otrohet och om hur hon gav sig själv löftet att bryta om hennes man var otrogen igen, vilket han var, för att inte bli medberoende. Jag tror att vi så lätt offrar oss själva, men hur mår du av att han åter bedragit trots att han såg vad det första sveket gjorde med dig? Jag är tyvärr rädd för att jag själv oxå skulle kunna förlåta en till otrohet. Men jag brukar säga till min man att han såg hur det förstörde mig och om han skulle göra det pånytt skulle han inte ha nån ursäkt att han inte trodde att jag skulle bry mig eller ngt liknande. Han skulle bara vara hjärtlös.
Det kanske är en lång bearbetning du gjort när du jobbat för att reparera ert äktenskap. Att du känner ett lugn nu av tanken att skiljas kanske just är att du satsade på er och trodde på en framtid. Du ville inte bara lämna utan reda ut varför din man var otrogen och tro på hans ånger och vilja att återuppbygga din tillit och kärlek. Du vet nu att du har gjort allt som står i din makt. Om du nu inte känner dig nöjd i äktenskapet så här du inget att skämmas för. Därav lugnet du känner. Jag är ju rädd för att jag ska komma till samma insikt om något år eller två. Att dessa månader av terapi, kärleksförklaring och lyckliga stunder bara är en lång bearbetning inför en stundande skilsmässa. Jag vill inte skilja mig. Jag älskar min man och trivs i det liv vi lever tillsammans. Jag hoppas han ärligt känner samma sak för mig. Han säger det till mig och jag upplever att det är äkta. Precis som du beskriver tidigare i din tråd. Du får gärna skriva om din tillvaro om du orkar. Jag ska försöka läsa och skriva när jag har möjlighet. Vi försöker att umgås så mycket som möjligt utan att telefonerna tar vår uppmärksamhet.
Min dotter har äntligen öppnat sig och berättat hur dåligt hon mår, bl a är hon rädd att hennes pappa ska vara otrogen igen. Mina barn betyder allt för både mig och min man och jag är så ledsen över den smärta vi orsakat våra barn. Det fick mig också en tankeställare att det är dags att lämna det här bakom mig nu. Jag älskar min man och han har inte gett mig någon orsak att tvivla på honom efter att han avslöjade allt. Och jag minns hur lättad han var över att berätta hela sanningen och visa alla mail, att inte behöva bära den tunga hemligheten längre. T o m älskarinnan sade att han mått dåligt under tiden de var involverade och att hon aldrig trodde att han skulle göra det eftersom han inte var den otrogna typen. Jag vet inte hur det ser ut i framtiden men just nu väljer vi varann igen. Har din man kunnat ge en förklaring till varför han var otrogen igen? Det är fint att ni inte ger upp bara så där då ni älskar varandra. Vi som varit med om det här vet att livet inte är svart eller vitt. Jag hade en underbar terapeut som sa att jag inte behöver veta svaret idag utan det visar sig och då vet jag.