Min man berättade på juldagen att han träffade en arbetskollega sommaren 2016 5-6 gånger. Han säger att de inte hade sex utan träffades o pratade o kysstes. De avslutade eftersom de båda var gifta. Kollegan o hennes man bråkade men min man hade sagt att vi egentligen inte hade det dåligt men att vi glidit isär. Han ville inte skiljas. De fortsatte ha mailkontakt under hösten o våren - 17. Hennes man kom på ett mail min man skickade på hösten. Efter våren har de inte haft mailkontakt annat än när hon skrev på hösten - 17 att hon skulle skiljas. På julfesten i december började de prata igen o kysstes 2 ggr, enligt min man. Jag har kännt de senaste 2-3 åren att min man varit frånvarande o jag har många gånger kännt att vi kommer att skiljas. Jag har kännt mig olycklig o ensam i äktenskapet de senaste åren. Vi har varit tillsammans 16 år, gifta 10 år o har 2 barn 12 och 14 år. Min man jobbar även som fotograf o han tar porträtt, barn o bröllopsfoton men även sensuella avklädda bilder som inte avslöjar något. Jag har alltid haft svårt för det o det vet han om. Denna vecka är han på arbetsresa o igår läste jag hans messengermeddelanden. Han har raderat all mailkonversation mellan honom o kollegan o jag sökte några bevis. Då hittade jag att han skickat till en annan kollega i januari 2017 att han tycker att hon är vacker o vill ta avklädda bilder på henne. När min man avslöjade sin otrohet föll jag ner i ett mörkt hål. Jag gråter, känner mig deprimerad, sorgsen, maktlös. Jag anade inget. Kunde inte tro att han som själv upplevt föräldrarnas jobbiga skilsmässa skulle göra något sådant mot mig o sina egna barn. Jag har gått ner 8 kg. Har ingen matlust. Upplever en ständig ångest. Gör allt för att barnen inte ska märka nåt. Han ångrar sig enormt. I början sade han att han vill fortsätta med mig men att han inte kan glömma henne i en handvändning. Han skickade ett mail till henne efter 2 veckor där han avbröt all kontakt med henne o skrev att han älskar mig. Han besvarar öppet mina frågor o förra veckan försvann det rosa lullet ur hans ögon o han började äntligen uppriktigt säga att han varit en skitstövel o att han känner så dum som kunnat göra så här. Jag vet inte om jag kan lita på honom igen. Han har blivit en främling för mig. Kommer man nånsin ur den här förtvivlade sorgen? För barnens skull borde jag stanna. De är de viktigaste som finns. Vill inte låta dem växa upp i en splittrad familj. Men jag vet inte hur jag ska orka. Samtidigt är det i hans famn o röst jag finner tröst. På ett sätt har vi kommit varann närmare o vi kan inte hålla oss ifrån varann. Men hur ska jag nånsin kunna lita på honom igen?
Ja, sorgen kommer lätta och förmodligen, åtminstone ett tag, ersättas av vrede.
Jag är i ungefär samma sits fast det har gått längre tid för oss, jag tror jag vill stanna men känner som du, går det någonsin att lita på någon som betett sig så?
Jag var jättearg för ett par tre veckor sedan. Sa hur mycket jag hatar både honon o henne och sa att jag skulle vilja slå henne om o om igen. Ilskan satt i ungefär en vecka men nu känner jag bara sorg o tvivel igen. Igår då jag hittade meddelandet om att han ville fota en annan avklädd så kändes allt så hopplöst. Jag känner mig som en idiot som vill tro på honom då han säger att det aldrig kommer att hända igen. Har han ljugit om att de inte haft sex oxå? Jag skickade mail åt hans kollega igår o skrev att jag inte vill henne ngt illa men att jag vill veta sanningen. Tror dock inte att hon kommer att svara…
Det här är bara min egen erfarenhet. Vill inte strö salt i sår och det behöver inte stämma med er situation.
Men säger man att man endast kysst någon 2 ggr. Då ska du ta det ggr 10. Minst.
Man förskönar för att inte det ska låta så illa som det är.
Och säger man att man inte kan glömma en person i en handvändning, då skulle jag säga att man också haft sex och parbildningshormonet oxytocin har skjutit i höjden.
Samma slags hormon som knyter ihop mamman med barnet.
Stod just o grät tyst o ångestfyllt i duschen för att barnen inte ska höra. Skakar som ett asplöv. Har oxå svårt att tro att de inte har haft sex. Är så rädd för ensamheten. Hur ska jag nånsin kunna lita på nån igen?
Bluffade att jag hade fått kontakt med älskarinnan o att jag ville veta sanningen av honom innan hon avslöjade den. De träffades även förra sommaren o till slut fick jag ur honom att de har haft sex.
Ja, förstod att det var så.
Talar av egen erfarenhet.
Bra bluffat!
Usch, så trååkigt.
Blir så enormt trött på att folk inte begriper att uppföra sig.
Vilken skitnatt och helg du har framför dig…
Styrka!
️
Jag sa att jag tycker att han är äcklig o lade på. Sen ringde jag min bror om han kan komma o se på lägenhet med mig, att vi ska skiljas. Min bror som blev ursinnig när han fick veta om otroheten tidigare o varit arg varje gång jag pratat med honom o kännt sig kränkt å mina vägar sa att jag skulle ta ett djupt andetag. Att jag nu är på bottnen o vet allt. Att det nu bara finns en väg o det är uppåt. Att vi skulle ta det lugnt o se vart det leder. Jag ringde sen min man igen o vi pratade i 1,5 timme. Inga lögner längre. Vi pratade om var vi tappat bort varann på vägen. Jag vet inte när vi pratat så på många år. Det gör ont men samtidigt anade jag ju detta. Familjeterapeuten frågade vad han fick av den andra som han inte fick av mig. Och jag visste att det var sex. Men han ville inte berätta det för att han trodde att jag aldrig skulle kunna förlåta honom för det.
Visst är det skönt när man plötsligt kan ha en dialog som man inte haft förut?
Kan du det då?
Det hör sjukt ont att bli bedragen, lämnad & sviken. Lögnerna äter upp en! Kan se inte bara stå för vad de gjort och säga hela sanningen!!!
Sorg, ilska, förtvivlan,vanmakt… känner tyvärr till det alltihop.
Tänker att det viktigaste i hur ni ska gå vidare är du! Du måste fundera på vad som ska till för att du ska må bättre igen. Vad gör att du kan lite på honom igen? För kan du inte känna dig trygg & lita på honom går du en jobbig och svår framtid till mötes… Hur ska ett förhållande kunna funka med ständig oro och misstro? Å hur ska du kunnna må bra?
Sö jag tänker att det är oerhört viktigt i frågan om ni ska fortsätta tillsammans el inte.
Ta hjälp! Både som par och individuellt.
Lycka till❤️
Jag kan bara ta ett steg och en dag i taget. Vi går i terapi o vi ska båda gå i individuell terapi. Han för att han vill bearbeta sitt beteende o jag för att bearbeta sveket o kunna gå vidare ensam eller tillsammans med honom. Jag vet inte ännu. Det kan bara tiden utvisa. Igår efter att jag fått veta sanningen torkade jag tårarna, o gick upp o läste gonattsaga åt barnen. Jag är så stolt över mig själv att jag inte en gång har sagt ett ont ord om deras pappa.
Du ska vara stolt! Och fortsätt så mycket du bara kan att göra rätt. Dvs sånt som du om 10 år kan se tillbaka på med stolthet. Oavsett om ni fortsätter tillsammans eller inte så kommer du vara den som kan leva vidare utan skuld och skam. Han kommer alltid att få bära den bördan. Jag kämpade för oss. Gav allt. Vände ut och in på hela mig. Förlät. Blottade mig totalt. Han kunde inte släppa henne. Men jag vet att jag gjorde allt jag kunde och det gör att jag kan gå vidare med rak rygg. Vi är många som vet hur du har det just nu. Kramar i massor.
Ville han fortsätta med dig men kunde inte glömma henne? Kämpade han för att vara med dig? Det gör så ont att läsa allas historier här inne. Finns det någon som kommit närmare varann efter en otrohetsaffär eller har det slutat i skilsmässa för alla?
Min fru var otrogen. Vi är skilda och bor på varsitt håll nu. Båda önskar att vi kunde fortsätta tillsammans men jag litar inte på något hon säger när det gäller vad som händer med kollegan hon var otrogen med. Jag mår skit varje gång hon är på jobbet och så kan inte jag leva.
Så i vårat fall så slutade det med skilsmässa. Och det gör sjukt ont.
Vi kämpade i ett helt år. Jag ville förlåta och fortsätta som familj. Han kämpade med att sudda ut henne och komma tillbaka till mig. Vi kom väldigt nära varandra under den här tiden. Hade mer sex än någonsin. Öppnade oss för varandra och gick i terapi både som par och individuellt. Men det hade gått för långt för honom. Han hade hittat sitt livs kärlek i henne och han tog beslutet att skiljas efter ett år. I efterhand har jag förstått att han haft kontakt med henne parallellt även under det sista året och det har hjälpt mig att acceptera att han faktiskt inte älskar mig längre. Det gör ont men det är fakta och det är bättre att få veta sanningen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni finner en väg framåt tillsammans.
Just här är det nog vanligast att förhållandena spruckit (det ÄR trots allt skilsmässa.se och det drar ju till sig människor som har eller ska skiljas). Men för att svara på frågan så lever jag fortfarande med mannen som bedrog mig och vi är nog närmare nu än när det hände. Men som sagt, jag hänger ju också här av en anledning så det är långt ifrån säkert att vi stannar tillsammans.
Innan jag hunnit så långt i tråden att du hunnit berätta att han faktiskt gått hela vägen så tänkte jag att den mannen är inte nöjd i ert äktenskap. Blir det inte den här tjejen så blir det någon annan.
12 och 14 år är i alla fall en ganska mogen ålder. De kan bestämma var de själva vill bo. Det kan svida men försök hålla öppen kontakt så kan de ändra sig. Min son har i perioder bott bara hos mig men nu bor han bara hos sin far. Nu är det dottern som bor bara hos mig.
Gör ert allra bästa båda två att försöka lägga krav och skuldkänslor på barnen. De måste tillåtas att älska båda sina föräldrar utan att känna att de sviker den andre.
Vi gick vidare efter att min man haft en affär, för många många år sedan. Kom vi varandra närmare? Nej, för en stund hittade vi tillbaka till varandra, där vi en gång varit före äktenskap och barn. Så har hela vårt förhållande fungerat under alla dessa år, vi glider ifrån varandra, har nåt stormigt bråk pga olika omständigheter och sedan hittar vi tillbaka igen för en kort stund. Så ja, vi fann vägen igen men ska nu istället skiljas. Det går inte mer att fungera som vi gör. Egentligen, med facit i hand skulle vi gått isär då - för ca 15 år sedan. Istället har vi fortsatt trampa vatten år ut och år in. Nej det har inte varit dåligt hela tiden, det har funnits riktigt bra stunder men som människor hade vi kanske mått bättre utan varandra.
Oj @November läste den här nu. Efter min post i din tråd.
Säger som barnen sa när de var mindre: - Smurf! 