Du skriver att de har psykiska problem båda två. Vad gäller din fru, så menar du att hon har psykiska problem nu sedan oktober? Eller har hon visat på psykisk ohälsa på något sätt även längre tillbaka i tiden?
Om du inte redan gör det så vill jag råda dig att gå enskilt till en samtalsterapeut. Just att du inte förstår eller får svar kring varför kan vara ett gift för ditt sinne, och att ha en professionell person att få prata med och få input ifrån kan vara till hjälp. Har du pengarna för det så betala själv de 5-10 kkr som krävs för några sessioner för att få den bästa. Utan att skämta kan det vara den bästa investering du gör i ditt liv.
Hej! Hela situationen låter verkligen overklig och ogreppbar. Har hon sökt hjälp? Jag tänker på mer allvarlig psykiatrisk sjukdom eller faktiskt somatisk sjukdom.
När min man valde att lämna äktenskapet innehöll skilsmässan andra ingredienser ( ej otrohet men lögner, spelande mm) men mycket påminner om det du beskriver. Det ologiska, plötsliga, känslokallheten.
Han har nu 1,5 år senare ”vaknat upp” och är som tidigare. Han har haft en extrem stressreaktion och depression antagligen.
Det var jag som drev igenom skilsmässan ganska snart ( men han som ville skiljas) för att jag såg mig tvungen till det för att rädda ekonomi och boende åt mig och barnen.
Det tror jag du också måste göra-var strategisk och säkra upp ekonomin. Men så mycket har jag lärt mig att när något verkar helt galet och inte stämmer alls så är det nog så. Jag tror din fru behöver hjälp.
Nej inga uttalade problem sedan tidigare. När man analyserar åren som gått så kan jag se hennes glädje försvinna lite vartefter. Barnåren är ju jobbiga, och allt är inte perfekt hela tiden. Dessutom säger hon, även nu, att hon aldrig tvekat på oss två och hon förstår inte vad som hänt.
Med psykiska problem för min fru menar jag just det här med sova, äta, inte känna igen sig, inte känna igen sina egna tankar - som hon själv uttrycker. Hon går även hos terapeut men jag märker att det inte är så ofta.
Kanske är hon bara förälskad och jag försöker vrida det till någon sorts psykisk ohälsa. Man vill ju tro det bästa… Men även hon säger gång på gång att något inte fungerar “däruppe” och att hon har svårt att tänka.
Ja, jag ska boka tid för mig själv också. Det är precis som du säger otroligt svårt att förstå allt - och ibland möts jag av så dubbla budskap att jag vrids inombords.
Det du skriver att “helt otroligt att den här mänskan fanns inuti den jag gifte mig med” är en bra beskrivning.
Frågan är om hon alltid burit på henne. Eller om hon är utsatt för någon kraft utifrån, alltså att det enbart är “mannen som bor hos sin mamma” och hans energi som plötsligt fått denna kraftiga inverkan på henne.
Har hon något med sig från barndomen månne, ett tryck som måste ut på något sätt och nu börjar verka helt okontrollerat?
Har hon varit till doktorn? Att hon visar fram sämre sidor helt plötsligt är en sak - det är vi många som varit med om. Men din fru äter inte, sover inte, har problem med minnet, är totalt personlighetsförändrad. Det kan ju faktiskt vara en fysisk sjukdom.
Jag känner två personer som varit med om ungefär samma sak som du. Deras äkta makar visade sig ha hjärntumörer. Inte så himla sannolikt kanske, men din frus beteende är inte heller sannolikt.
Några av de sakerna skulle kunna förklaras med stressen från livskrisen hon befinner sig i. Men att hon säger att något inte fungerar däruppe borde nog utredas så det inte är nån fysisk åkomma.
Ja, det ologiska resonemanget stör mig absolut mest. Jag är Civilingenjör till yrket och sitter i möten med andra högutbildade personer varje dag på jobbet. När jag kommer hem så kan jag inte alls använda samma tankegångar eller logik längre när vi diskuterar, dessutom möter jag en väldigt aggressiv motpart. Blev din man även aggressiv under sin stressreaktion/depression?
Hon har varit hos doktorn, flertalet blodprover såg väldigt dåliga ut - så hon fick ta om. Andra gången var dom precis ovan gränserna. Hon blev dock erbjuden antidepressiva men såklart vägrar hon. Jag har köpt näringsdrycker åt henne som hon motvilligt dricker till lunch, och försöker få henne att skaffa sömnpiller men det vägrar hon.
Jag är maktlös när det kommer till att få henne till vården.
Jag känner ju också när jag skriver här hur bakvänt allting är - hon bedrar och är elak mot mig och jag köper näringsdrycker och är orolig för henne…
Den ene opererade bort sin tumör och blev sitt vanliga snälla jag igen, men tumören var elakartad och kom tillbaka. Han dog.
Den andra har en godartad tumör som sitter dåligt till. De vill inte operera. Hon fortsätter att bete sig helt galet och hennes man blev tvungen att ta ut skilsmässa till slut.
Jag förstår hur frustrerande det måste vara för dig. Finns det någon du kan ta hjälp av som skulle kunna bryta igenom till henne? Syskon, förälder eller gammal/nära vän?
Kanske inte aggressiv på ett hotfullt sätt men absolut irriterad och aggressiv i tonen. Jag undvek konflikter bland andra för att det lätt eskalerade till otrevligt tonfall inför andra också. Och irritationen och aggressiviteten hade ingen koppling till vad jag gjorde-snarare blev det värre ju bättre jag gjorde saker. Han förklarar det nu som att han hade enorma skuldkänslor under denna tid.
Han hade dåligt tålamod med barnen och kunde också ha ett otrevligt tonfall mot äldste sonen.
Måste bara understryka att det är mkt ovanligt att ex en hjärntumör debuterar så här ( med tanke på exemplen ovan) men ett besök hos en vettig läkare är på sin plats.
Förstår dock din känsla av maktlöshet när hon inte tar till dig vad andra säger. Tror också det är klokt att involvera ex någon familjemedlem eller vän.
Och sen är det ju klart att du hjälper henne även om hon inte behandlar dig bra nu ( appropå ngt du skrev ovan) Om inte annat är hon dina barns mor och i denna situation måste du se till deras bästa -inom rimliga gränser förstås.
Jag minns det som att jag höll min fd make under armarna hela processen, hur ledsen jag än var, var det uppenbart att jag var den starka av oss. Jag var rädd att han skulle ta livet av sig och på det sättet förstöra barnens liv framöver. Så jag hjälpte honom trots att han behandlade mig illa.
Oj, vad lika det här kändes. Ju lugnare jag är, desto argare blir hon. Hon blir provocerad av allt jag gör nästan… Är jag glad så är jag ”en jävla studsboll”, är jag lite nere så är det fel. Dessutom flyger det ur ”fula” ord jag aldrig hört under de här 11åren. Det går inte att vara på ett bra sätt mot henne.
Just nu är hon väldigt arg för att jag kollat på hus och skickat in skilsmässopappren. För då är det jag som vill skilja mig… Hon vill ju inte…
Stakkars deg! Du må få noen i familien eller venner til å hjelpe deg, alliere deg med noen som hun står nær. Kanskje hun hører på den personen. Dette kan du ikke ordne opp i alene.
Sender deg masse varme tanker
Jag tycker min fru fortfarande sjunker nedåt. Men jag har väldiga problem med att hon mot andra, t.ex när vi varit iväg på kalas eller andra tillställningar, kan bete sig helt normalt mer eller mindre. Hon bara switchar personlighet helt och därmed så syns det knappt att hon faktiskt mår dåligt. Sen när vi kommer hem och dörren stängs så switchas det tillbaka igen. Jag skulle också förstå mer om detta verkligen vore riktat mot mig och hon faktiskt ville dra eller skiljas, men det vägrar hon fortfarande uttrycka. Fortfarande är hon också helt känslokall mot barnen och på morgonen när hon åker så säger hion bara “hejdå” och sen pang smäller det i dörrren, inga kramar eller dylikt till barnen. Minns inte ens när hon senast spelade spel eller gjorde något med eller för dom. Jag har nattat barnen varenda kväll och hon kan plötsligt gå ut och gå eller bara ligga i soffan och bara låta allt ske runtom henne.
Jag dras med i den här skiten, hon kan verkligen inte bete sig mot mig. Även om hon har en depression, stressreaktion eller liknande måste man väl få ställa vissa krav?
Hon har även upprepat att hon har samma känslor mot mig som hon alltid haft, men nu tvekar hon på sig själv och på allt pga att hon varit otrogen.
Hon blir också väldigt irriterad när jag vill prata om oss. Jag känner att vi måste prata om om vårt förhållande, inte bara gå runt som två zombies och vänta på… ja vänta på vadå? Jag vet inte vad hon ska vänta på, förstår inte…
Någon som kan tolka allt detta? Det blir verkligen gift i själen när hon beter sig så extremt udda och säger så tvetydiga saker hela tiden.
Läker såna här grejer verkligen med “tid” bara? För mig känns det jävligt tveksamt, hon bara ältar runt saker och har gjort så i över 4månader, det går inte frammåt.
Även om jag dragit i alla trådar för skilsmässa och indikerat det till henne, så känns det helt sjukt att man inte kan ha ett ärligt samtal eller en fin diskussion ihop efter 11år och 2barn. Det känns som ett helt galet slut när ingen av oss vill skilja oss, men det ändå inte går att komma frammåt.
Nej, det kommer det med största sannolikhet inte göra.
Att din fru har problem är uppenbart baserat på din beskrivning. Om det handlar om en depression eller nåt annat spelar kanske inte så stor roll. Hon mår inte bra och hon behöver hjälp.
Vad tror du om detta: Du ger henne ett val. Antingen tar hon tag i sig själv. Rejält och över en längre period. Tar emot all den hjälp som finns att få inom vården. Läkare, mediciner, samtal både enskilt och tillsammans med dig i nån form av parterapi. Om hon inte går med på att göra det så går ni skilda vägar i livet nu.
Har du inte redan kommit fram till den slutsatsen själv? Att det inte går att fortsätta på den inslagna vägen.
Ja, du har så rätt. Och visst har jag redan kommit fram till att situationen är ohållbar. Men jag vill ju så gärna inte ha det här avslutet, därför är det sista steget så svårt.
Och ja, det är ett jättebra ultimatum och det är också vad som är tvunget att göras.
Men jag vet vad hon kommer säga…
”åååhh fan vad du tjatar hål i huvudet på mig hela jävla tiden med psykologer och skit! Du har så jääävla bråttom!! Dra och bli lycklig du! Isåfall är det du som inte vill, skyll inte på att jag inte vill!”
Typ det svaret kommer jag få, och sen är det som det är… Det svaret fick jag tidigare på en liknande fråga/ultimatum.
