Tänk.
Jag förstår hur frustrerande det måste vara för dig. Finns det någon du kan ta hjälp av som skulle kunna bryta igenom till henne? Syskon, förälder eller gammal/nära vän?
Kanske inte aggressiv på ett hotfullt sätt men absolut irriterad och aggressiv i tonen. Jag undvek konflikter bland andra för att det lätt eskalerade till otrevligt tonfall inför andra också. Och irritationen och aggressiviteten hade ingen koppling till vad jag gjorde-snarare blev det värre ju bättre jag gjorde saker. Han förklarar det nu som att han hade enorma skuldkänslor under denna tid.
Han hade dåligt tålamod med barnen och kunde också ha ett otrevligt tonfall mot äldste sonen.
Måste bara understryka att det är mkt ovanligt att ex en hjärntumör debuterar så här ( med tanke på exemplen ovan) men ett besök hos en vettig läkare är på sin plats.
Förstår dock din känsla av maktlöshet när hon inte tar till dig vad andra säger. Tror också det är klokt att involvera ex någon familjemedlem eller vän.
Och sen är det ju klart att du hjälper henne även om hon inte behandlar dig bra nu ( appropå ngt du skrev ovan) Om inte annat är hon dina barns mor och i denna situation måste du se till deras bästa -inom rimliga gränser förstås.
Jag minns det som att jag höll min fd make under armarna hela processen, hur ledsen jag än var, var det uppenbart att jag var den starka av oss. Jag var rädd att han skulle ta livet av sig och på det sättet förstöra barnens liv framöver. Så jag hjälpte honom trots att han behandlade mig illa.
2 gillningar
Oj, vad lika det här kändes. Ju lugnare jag är, desto argare blir hon. Hon blir provocerad av allt jag gör nästan… Är jag glad så är jag ”en jävla studsboll”, är jag lite nere så är det fel. Dessutom flyger det ur ”fula” ord jag aldrig hört under de här 11åren. Det går inte att vara på ett bra sätt mot henne.
Just nu är hon väldigt arg för att jag kollat på hus och skickat in skilsmässopappren. För då är det jag som vill skilja mig… Hon vill ju inte…
Stakkars deg! Du må få noen i familien eller venner til å hjelpe deg, alliere deg med noen som hun står nær. Kanskje hun hører på den personen. Dette kan du ikke ordne opp i alene.
Sender deg masse varme tanker 
Styrkeklemmer 
Jag tycker min fru fortfarande sjunker nedåt. Men jag har väldiga problem med att hon mot andra, t.ex när vi varit iväg på kalas eller andra tillställningar, kan bete sig helt normalt mer eller mindre. Hon bara switchar personlighet helt och därmed så syns det knappt att hon faktiskt mår dåligt. Sen när vi kommer hem och dörren stängs så switchas det tillbaka igen. Jag skulle också förstå mer om detta verkligen vore riktat mot mig och hon faktiskt ville dra eller skiljas, men det vägrar hon fortfarande uttrycka. Fortfarande är hon också helt känslokall mot barnen och på morgonen när hon åker så säger hion bara “hejdå” och sen pang smäller det i dörrren, inga kramar eller dylikt till barnen. Minns inte ens när hon senast spelade spel eller gjorde något med eller för dom. Jag har nattat barnen varenda kväll och hon kan plötsligt gå ut och gå eller bara ligga i soffan och bara låta allt ske runtom henne.
Jag dras med i den här skiten, hon kan verkligen inte bete sig mot mig. Även om hon har en depression, stressreaktion eller liknande måste man väl få ställa vissa krav?
Hon har även upprepat att hon har samma känslor mot mig som hon alltid haft, men nu tvekar hon på sig själv och på allt pga att hon varit otrogen.
Hon blir också väldigt irriterad när jag vill prata om oss. Jag känner att vi måste prata om om vårt förhållande, inte bara gå runt som två zombies och vänta på… ja vänta på vadå? Jag vet inte vad hon ska vänta på, förstår inte…
Någon som kan tolka allt detta? Det blir verkligen gift i själen när hon beter sig så extremt udda och säger så tvetydiga saker hela tiden.
Läker såna här grejer verkligen med “tid” bara? För mig känns det jävligt tveksamt, hon bara ältar runt saker och har gjort så i över 4månader, det går inte frammåt.
Även om jag dragit i alla trådar för skilsmässa och indikerat det till henne, så känns det helt sjukt att man inte kan ha ett ärligt samtal eller en fin diskussion ihop efter 11år och 2barn. Det känns som ett helt galet slut när ingen av oss vill skilja oss, men det ändå inte går att komma frammåt.
Nej, det kommer det med största sannolikhet inte göra.
Att din fru har problem är uppenbart baserat på din beskrivning. Om det handlar om en depression eller nåt annat spelar kanske inte så stor roll. Hon mår inte bra och hon behöver hjälp.
Vad tror du om detta: Du ger henne ett val. Antingen tar hon tag i sig själv. Rejält och över en längre period. Tar emot all den hjälp som finns att få inom vården. Läkare, mediciner, samtal både enskilt och tillsammans med dig i nån form av parterapi. Om hon inte går med på att göra det så går ni skilda vägar i livet nu.
Har du inte redan kommit fram till den slutsatsen själv? Att det inte går att fortsätta på den inslagna vägen.
4 gillningar
Ja, du har så rätt. Och visst har jag redan kommit fram till att situationen är ohållbar. Men jag vill ju så gärna inte ha det här avslutet, därför är det sista steget så svårt.
Och ja, det är ett jättebra ultimatum och det är också vad som är tvunget att göras.
Men jag vet vad hon kommer säga…
”åååhh fan vad du tjatar hål i huvudet på mig hela jävla tiden med psykologer och skit! Du har så jääävla bråttom!! Dra och bli lycklig du! Isåfall är det du som inte vill, skyll inte på att jag inte vill!”
Typ det svaret kommer jag få, och sen är det som det är… Det svaret fick jag tidigare på en liknande fråga/ultimatum.
Och det fungerar ju tydligen, vilket hon såklart vet och tyvärr inte varken drar sig för eller är sen att utnyttja 
@riktigt_forvirrad
Instämmer med Noomi. Eftersom du tidigare “belönat” henne med att inte det blev någon konsekvens kring ultimatumet så har hon lärt sig att den vägen funkar. Så om du ska göra detta igen så måste du också löpa linan ut. Är du verkligen beredd att göra det?
Jag lever med en kvinna med en historia av depression och otrohet. Vill du bolla tankar så får du gärna PMa mig.
Idag är vi skilda, jag flyttade tillslut.
Jag förstår fortfarande väldigt lite av det senaste året. Hon gick sönder helt verkligen efter hon blev “upptäckt” med otroheten.
Nu i efterhand har jag fått sms som delvis fortfarande är elaka/aggressiva, och sedan ibland kan det komma “jag tycker inte illa om dig, jag tycker illa om mig själv men det blir utåtriktat mot dig”. Det är lite varannan dag eller åtminstone varannan vecka. I ett sms erbjuder hon mig en skriftlig ursäkt för allt. Även “allt jag gjort senaste året har bara blivit fel”. Jag får nästan känslan att hon inte vill kännas vid att det är hennes egna beslut utan att hon mått så dåligt eller att något annat har styrt henne. Så märkligt är det verkligen.
Jag tycker det är rättså orättvist hela grejen då jag faktiskt har gjort allt för att läka och laga relationen. Har verkligen aldrig behandlat henne dåligt trots hennes totalt galna utspel mot mig. Jag går ifrån separationen utan att känna att jag ångrar något eller att kunde göra något bättre. Många hade nog lämnat mycket tidigare än mig.
Först är man otrogen, behåller personen man är otrogen med och riktar sin ilska mot mannen man är gift (sedan 2017) och har barn med…? Vägrar parterapi eller att ens gå till psykolog själv . Sover inte om nätterna, och flyr från både barn och hem.
Dessutom har jag fått utstå utfall som “Det finns inget bra med den här relationen förutom två barn!” och vilken idiot jag är som försöker “styra över henne” och “du ska skita i vad jag gör” när jag lugnt förklarar att man inte kan ha kvar den personen man varit otrogen med om man ska försöka laga något. Man måste välja.
Vi bestämde oss före sommaren att separera och när jag fick semester lämnade hon mig i huset med barnen själv. Vi hade en jättefin sommar, jag och barnen, medans hon försvann ur både mitt och barnens liv.
Jag får en känsla att hon förstört så mycket att ingenting i hennes liv spelar någon roll längre. Hon har förstört relationen med flera av våra gemensamma kompisar och även delvis med sin egen släkt.
Det känns fortfarande så overkligt allt som har hänt. Ingen runtomkring förstår riktigt och många av hennes bästa vänner upplever henne fortfarande som falsk och avslöjar henne med lögner om det ena och det andra. Dock har hon en extrem förmåga att vara tillmötesgående och slå på en “fasad” när hon möter andra. Blir ofta omtyckt snabbt av andra människor. Men efter att ha levt med henne i 12år vet jag att det bara är en fasad och ett spel, vilket har blivit ännu värre nu.
Jag vet inte vem hon är längre, och att ha barn ihop med en person man inte känner eller inte vet hur hon ska agera nästa dag eller nästa vecka är sjukt jobbigt. Jag har försökt kapa all kontakt med henne och nu kommunicerar vi bara via sms. Vi träffas aldrig i person när vi överlämnar barnen.
Hur hanterar man en person som är såhär oberäknelig? Summa summarum av allt jag upplevt så måste jag säga att det är här inte normalt. Det är verkligen så lång tid och så många felbeslut under vägen att man blir orolig vad det är som ligger till grund egentligen.
2 gillningar