Bedragen och lämnad till ett liv jag inte vill ha

Min historia
62

Broder.
Om du ska vara uppriktig och ärlig mot dig själv, försöka se så objektivt som möjligt på saken, hur närvarande har hon varit i er relation?

Kan det möjligtvis vara så att yngsta dottern sätter ord på den krassa verkligheten? Har du månne idealiserat erat förhållande? Är det du som har gett mest, kämpat mest, investerat mest i relationen och ditt x gått omkring och varit nöjd med att få?

Har du någon aning om varför och hur hennes förra förhållande tog slut? Är det så att det är nyhetens behag för henne, tar hon vad hon kan få och drar sedan vidare till nästa utan ånger och utan att se dig om?

Se henne som hon är, inte som du trodde, hoppades eller vill som hon ska vara. Finns det några tecken i er relation att hon inte var fullt engagerad eller slutade vara det efter en tid?

1 gillning
63

Det var det jag menade, för att vara bara 13 så är hon otroligt skarpsynt och har sagt flera sådana saker om sin Mamma som fått mig att vakna till.
Exempelvis så när hon först drog och lämnade mig ensam med barnen så hade jag missat att tvätta några kläder hon ville ha så jag bad om ursäkt att sa att det var så svårt när jag var tvungen att göra allt hemma varpå hon direkt säger “Vadå Pappa? Det är ju alltid du som har gjort allt hemma” och hon sa även “Jag är i alla fall glad stt det är du som är här med oss och inte Mamma”.

Det är nu när man börjar få avstånd som man inser vad man har levt med och hur man har levt och hur otroligt oinvolverad hon varit i förhållandet.

Från början var allt sjukt nice men efter våran dotter föddes så försvann hennes engagemang, hon slutade laga mat, det fick jag alltid göra, hon slutade vilja överraska med presenter hon tyckte det kändes onödigt, hon diskade aldrig, hon var ständigt nere, ville inte göra ärenden, tyckte det var jobbigt att vara hemma med barnen osv, och hur man än försökte hjälpa eller prata med henne så “lyssnade” man inte hon försökte man föreslå att hon skulle söka hjälp så fick man alltid höra att det inte hjälper och att sånt inte fungerar etc.

Så jag är övertygad om att jag blivit och låtit mig bli utnyttjad som person, jag har gett så otroligt mycket och fått så otroligt lite tillbaka. Jag har ju dock börjat förstå varför jag tilllät det. När vi första gången träffades gick jag i årskurs 7. Jag föll pladask för henne, det blev aldrig något då och några år senare när det blev vi var det ju som en dröm som slog i uppfyllelse och vi var så otroligt kära, så jag längtade ju ständigt tillbaka till det, till personen hon var då, hon som uppvaktade mig och tog med filmer hon ville se med mig och vi mös och var vaken hela nätterna och bara pratade om allt.

Tyvärr så är det nog den svåra delen, att erkänns för en själv att den personen hon var då, antigen aldrig var den hon igentligen var, eller att den personen slutade existera längst vägen. I vilket fall så sörjer jag saknaden av den tjejen, hon jag drömde om att spendera resten av mitt liv med.

4 gillningar
64

Det är jul, jag har alla barnen hos mig, vi sitter en lägenhet i min hemby.
Den yngsta sover, dom äldre är fortfarande vakna och sitter brevid varandra och skrattar, spelar och lyssnar på musik.

Jag har alltid älskat julen, men inom mig får jag acceptera sanningen. Julkänslan är död, ännu en sak att tacka min exfru för.

Barnen for iväg till exfrun den 22:a. Dom kommer hem och man märker dom är ganska besvikna. Sakta berättar dom att dom trodde dom skulle få åka till deras Mormor och morfar och träffa deras kusiner. Istället fick dom åka till hennes tomma lägenhet som dom inte ville.
Lät dom prata av sig, frågade tillslut om dom iaf fått nått av det dom önskade sig. Inte det svarade dom.

När dom hade gått och lagt sig kikade jag i deras påse med julklappar. Mjukisdjur och brädspel för mindre barn. Dom är 13 och 15 år gamla.
För varje dag känns det bara som att det verkligen slagit slint i huvudet på henne.

Själv har jag försökt ge barnen det dom önskade sig. Var inga extravaganta önskningar. Men man känner sig ändå så otillräcklig.

Är det såhär livet kommer vara föröver?
Allt är fortfarande som en dimma av smärta som ständigt hänger över en.

Ifrågasätter allt, varför tvingas man ha med en otrogen partner att göra? Känns som att man tvingar ett brottsoffer att vara civil och ha och göra med sin förövare. Känns bara sjukt.

Klarar fortfarande inte av att ha med henne att göra och barnen har gjort det klart att dom inte vill ha med henne att göra vilket bara gör mig mer beskyddande av dom.
Känns så frustrerande att man inte blir av med henne.

Är alltid något som irriterar extra, hon hade lillgrabben fram tills jag skulle ha han och resa iväg. Men då har hon “råkat” glömma hans handskar på förskolan. Hon tror det är jag som gjort att barnen inte vill träffa henne så hon försöker straffa mig genom barnen.
Riktigt skit samma om dom får lida.

Har bokat tid för sammarbetssamtal, vill få fram ett avtal dom gör att jag aldrig behöver ha med henne att göra.
Hur hittar andra styrkan och kontrollen att behöva ha och göra med sina otrogna ex? Speciellt när barnen inte vill ha med den personen att göra, vill sluta uppleva att hon tvingar sig på dom.

6 gillningar
66

@Tailor hur kom du till den insikten, att släppa ilskan. Fick du någonsin reda på detaljer om den långa otroheten eller har du valt att helt enkelt släppa det?

Frågar för jag fått samma tips från andra men jag ser inte hur jag ska komma förbi ilskan eller var/när/hur/hur länge frågorna som mal i huvudet.

1 gillning
68

Om du läser inlägg på inlägg så inser du att Tailor inte har gjort det. Bitterheten brinner över i inlägg efter inlägg.

2 gillningar
69

Jag gillar verkligen att Tailor blev bedragen “på riktigt”.
Tur att man smärta bara är fejk då.

Fick veta idag att exfrun flyttat ihop med en 6år yngre kille som hon drägglat över medans vi var tillsammans, snubben är desutom känd knarkare.

Hur fan ska man göra när jag vet att lagen tvingar mig att skicka han dit på måndag, men man vet att det knarkas där?
Att försöka bevisa något bakom lykta dörrar liksom.
Stoppar jag det är jag den fel i lagens ögon, låter jag det ske så är jag dålig.

70

Vid misstanke anmäl socialtjänsten.

1 gillning
71

Orosanmälan helt klart, ring akutnummer om det är brådis. Säg vad du tror att du vet, är han “känd” knarkare kanske där även finns domar. Titta på lexbase gärna innan du orosanmäler så du kan rådfråga jouren hur och vad du ska göra. Om det verkligen vrider sig i magen testa att dra en vit lögn om magsjuka säger inte att det är rätt att göra så men i väntan på soc, kanske köper dig några extra dagar i alla fall!

Edit: Ratsit för fullständigt personnummer → Lexbase → Ring Socialjouren.

2 gillningar
72

Har orosanmält och pratat med olika instanser säger olika saker till mig om hur och vad jag ska göra.

Det sjukaste är att alla är överens om att skydd går före rätten till umgänge, men väljer jag att hålla honom hos mig så är det större risk att jag förlorar vårdnaden om honom då det är tydligen så mycke värre än vad so händer hos henne.
Så för att kunna göra det säkert måste jag kunna hårt bevisa vad som händer och det kan jag ju inte så istället måste jag med god min skicka en 4 årig glad grabb iväg till ett hem vars han blir dåligt behandlad och mest troligt misshandlad.
Stod med han i nästan 30 minuter på förskolan då han vägrade släppa mig då han inte ville fara till Mamma.

Pratade med en vän till mig som är soc tant som tyvärr bekräftar att så är fallet, vi behöver verkligen nya Lex Tintin.
Det är helt sjukt, vi gapar vitt och brett om hur vi bryr oss om barnen och sätter dom först. Men vi gör inte det, vi bryr oss mer om sjuka, störda, och egoistiska föräldrar. Barnen är offren.

3 gillningar
73

Om förskolan kan orosanmäla också slår det åtminstone håradare.

Sedan har du ju en uppförsbacke i det att om ditt x utmålar sig som offer och du är förövaren ska det mycket till att inte hon blir trodd. (Nu förutsätter jag att du inte är det). Det är åt helvete åt båda håll, både folk som är utsatta och inte blir trodda och de som ljuger om att vara utsatta, både om de blir trodda eller inte.

1 gillning
74

skickar styrkekramar…
jag trodde jag hade det jobbigt… tills… jag läste din historia…
oj, måste ta en paus…
Det känns hårt att säga men försök inte elda på ilskan mot x:et.
som någon sa…det hjälper inte…det hjälper inte…
försök se på andra sidan…tänk framåt!
för en dag kommer ditt X vakna upp. var har hon barnen då??De komme alla vara emot henne!!..man kan inte ljuga för barnen (som hon gör)
jag råkade ut för samma sak , men när mitt x ville berätta vem det var…slängde jag ut henne,…
Soc , som du beskriver, går efter 1000 år gamla lagar, du är dessutom pappa, så i deras ögon är du lägst på skalan, en knarkande mamma , (spelar ingen roll), står högre,…(välkommen till sverige)
jag själv kontaktade soc eftersom jag har skyhöga elräkningar (45000) på ett halvår.
Skickade in alla kvitton o rubbet.- Svaret?
jag var olämplig som pappa och anmodades sälja allting (måste ha bil till jobbet) och kunde tom vara farlig för mina barn…(välkommen till sverige) ingenstans ingenstans togs det upp att mina elpriser i vissa dagar hade ökat med 800%…
så mitt tips …prata med förskolan…de kan göra orosanmälan…men var på din vakt, soc tolkar allt till mammans fördel…
håller tummarna för dig!

1 gillning
75

Blev uppringd av Soc igår och som förväntat så tror dom inte ett ord man säger.

Har sedan många månader tillbaka upplevt att hon inte sköter hans hygien, när han kommer till mig har hon satt på honom trasiga eller smutsiga kläder, han har oklippta naglar, smutsigt hår etc.
Då försöker hon dumförklara en att ja men hur hinner han få långa naglar på en vecka? Då måste han ha det hos dig också.
Fick förklara att eftersom han är så ovårdad så fixar jag ju honom måndag kväll när jag hämtat han från förskolan och då har han ju rimligtvis ovårdade naglar igen efter två veckor men det kunde hon “absolut inte tro på”.

När vi pratade om den här knarkaren så frågar dom om bevis och nä, det kan jag ju inte bevisa då det sker bakom stängda dörrar. Då svarar hon med att man ska inte tro på löst snack, men när jag förklarar att jag har två bekanta som kan vittna om det så var det ändå inga bevis tycker hon.
Men hur mycke ska det krävas för att man ska lyfta ett finger?
Förstår absolut det inte är tillräckligt för att rycka barnet men det borde väll ändå vara nog för att göra hembesök och faktiskt kolla hur det står stilla?

Sen hävdade hon att dom inte bara kan agera mot en förälder utan bara om båda misslyckas i sin föräldraroll, vilket måste varit det dummaste jag hört på ett tag.
Utan jag skulle kompensera för hennes brister. Var påväg att säga i ett förhållande absolut, då gör man så men inte för någon som svikit och skiter i sina barn. Jag gör ju vad jag kan för honom när han är hos mig men bara för att han har det bra då skall man väll inte skita i att han har misär andra veckor?

Ju djupare och djupare man kommer i det här desto sämre märker man hur systemet och människorna som arbetar med det är.

1 gillning
76

Det var ju några anmärkningsvärda uttalanden där. Har du funderat på att lyfta det en nivå?

77

Jag har funderat på det, absolut.
Samtidigt måste jag erkänna att jag är rädd för att bråka med dom, att dom skulle retaliera och börja köpa exfruns lögner så att jag skulle förlora barnen.

Desutom är detta den andra socialsekreteraren jag pratar med nu som säger samma sak så det verkar vara något dom satt i praxis i den här komunen.

1 gillning
78

Säg “Lilla hjärtat” och Tintin till dem.

1 gillning
79

Framför allt Lilla Hjärtat. Mammor är inte alltid goda eller har inte alltid möjlighet att skydda barnet.

80

Du skulle ju kunna hålla en öppen diskussion här t.ex. för att få veta vad som faktiskt gäller:
https://soctanter.malmo.se/

Edit: nu läste jag runt lite där och blir nästan ännu mer beklämd. Så mycket regler vårt samhälle har, och myndighetspersoner mm, som ändå är så tandlöst och lotteriartat om vård, boende mm för barn.

Finns det något annat sätt att angripa problemet?