Jag mår betydligt mycket bättre idag är jag gjorde för några månader sedan. Det är sant att jag inte fick någon hjälp från någon. Vården var ingen större hjälp, pratade med 3 olika kuratorer, en var okay men kände aldrig att jag fick någon större hjälp än någon som lyssnade, det hade jag mina vänner till, den andra hotade att anmäla mer om jag nämnde att jag ibland inte kände för att leva, Den sista tjatade bara det blir bättre, det blir bättre. Jo jag vet det, men jag vill ha hjälp att ta mig dit.
Vilket jag är nu men det var inte bara vården som misslyckades att hjälpa.
När hon varit otrogen och vi hade försökt igen och det inte fungerade var jag såklart arg på henne, hon ansåg ju från början att hon inte alls varit otrogen så hon gick ju till någon kvinnojour och målade upp en bild av att jag var någon sorts hemskt elak psykisk misshandlare, aldrig nämnde hon vad hon hade gjort.
Alla trodde såklart på henne, jag var ju mannen, alltså var jag monstret.
Detta blev såklart oros anmält och socialen blev inblandad och jag fick vara på flera möten, det visade sig även där att hon aldrig hade nämnt ett ord om hennes otrohet, så socialen försökte prata med barnen, som berättade hur Pappa var, dom ringde till min familj och pratade med närstående ingenstans fick dom bekräftat hennes version av historien, bara min version gång på gång.
Jag pratade med dom flera gånger under den perioden, när hon körde rattfull, när hon attackerade mig så jag var tvungen att ringa polisen, när hon undanhöll våran son från mig och när barnen började undvika Mamma under den perioden, ingenstans reagerade socialen.
För dom hade redan bestämt sig, jag var mannen alltså var jag monstret.
När dom sedan lade ner utredningen och alla papper skickades hem var det sida, efter sida av information från henne om vad jag påstods ha sagt och gjort, allt utan någon kontext till hennes otrohet, vad jag hade anmält och pratat med dom om fanns ingenstans att finna i papprena, vi blev ombedda att lämna synpunkter på det som skrivits. Jag påpekade att all information jag lämnat och polisanmälningar jag gjort inte var med så valde dom bara att inte svara på det.
Dom ansåg väll att dom hade misslyckats, tre kvinnliga socialsekreterare som satt och stirrade ner mig hade inte lyckats fälla det hemska onda monstret framför dom.
Jag bryr mig inte om det nå mer idag, jag vill bara få leva mitt liv i fred med barnen och bygga en ny framtid för dom och ta hand om deras barndom, dom börjar skolan på onsdag och är väldigt spända och nervösa inför att få börja på en ny skola med nya människor.
Jag bråkar heller inte längre med henne för att “bråka” men jag kommer alltid göra vad jag tror är rätt och det bästa för barnen. Hon ville exempelvis skicka iväg dom ensamma på semester med hennes syster och hennes känt kriminella pojkvän jag vägrade såklart för deras säkerhet och återigen så fick jag veta att jag var den elaka, patetiska människan som såklart bara sa nej för att plåga henne.
Sen finns det dagar när jag saknar livet jag hade och relationen också, vi växte upp tillsammans och hon var min bästa vän, min värld, vi umgicks konstant varenda dag och gjorde allt tillsammans, vi grät när den andra skulle gå och duscha för vi ville inte växa ifrån varandra. Ändå var det nog tillslut det vi gjorde.
Jag har fortfarande svårt att somna på kvällarna och det händer att man ligger och grubblar. Men I slutändan så är jag mest arg på henne över det faktum att även om jag förlorade min fru, min partner och min tillit. Så förlorade barnen sin Mamma, sin barndom och sin trygghet.
