För 21 år sedan träffade jag världens mest underbara tjej på Lunarstorm.
Vi började prata mycket och detta ledde till att vi efter nått år träffades och jag insåg att jag var kär.
Hon ville inte erkänna det då och träffade så småningom en annan kille hon blev tillsammans med och dom fick en dotter tillsammans men gick tillslut skilda vägar.
Detta ledde till att vi började prata igen och den 4e Januari 2008 så åkte jag och hälsade på henne och hennes 9 månader gamla dotter, jag var 19år och jag åkte aldrig hem igen. Jag valde att vara den bästa partnern och pappan jag kunde vara, hon blev min dotter och jag har aldrig låtit någon säga nått annat.
Vi var så kär och hade så roligt tillsammans året därpå fick vi våran gemensamma dotter och livet flöt på. Jag är en romantiker i själen jag trodde vi var själsfränder och ödet var att vi skulle vara tillsammans. Jag var så otroligt lycklig och stolt. Det var vi mot världen.
Sommaren 2013 gifte vi oss och livet flöt på den 3 Januari 2018 fick vi våran son och jag var en stolt 3 barns pappa.
Men livet är tufft och vi började bråka mycket om skit saker. till slut bestämde hon sig resa bort och bo på hotell ett par dagar för att rensa huvudet och fundera hur hon ville göra, ja hade en dålig känsla över det hela och bad henne att inte fara ändå gjorde hon det. Hon var borta 5 dagar och när hon kommer hem har hon beslutat att hon vill skiljas.
Dagen efter ringer hon att jag måste komma hem hon mår så dåligt och håller på att svimma etc etc.
Väl hemma försöker jag krama henne men hon säger att hon inte förtjänar det och berättar att hon varit otrogen med en komplett främling som hon träffade på hotellet.
Jag vart förstörd. Jag reagerade i affekt och kastade ut henne, hur kunde man göra så mot mig? Mot våran familj!?
Några dagar senare när jag mår så dåligt att jag knappt orkar leva så bjuder jag hem henne för att prata om hur vi ska gå vidare.
Båda bryter ihop gråter i varandras famn och kommer på att vi älskar varandra jätte mycket och vill prova igen, hon är helt fantastisk säger fina saker, hur mycket hon älskar mig, att hon är glad hon har mig och att om vi tar oss igenom detta så ville hon förnya våra äktenskaps löften.
Det är den bästa tiden helt otroligt fint kändes det. En vecka senare kommer nästa bomb.
Nä hon vill skiljas iaf. Hon har inga känslor för mig säger hon.
Hur fan kan man krossa någon på det här sättet?
Idag har det gått ganska precis en månad och jag är ett skal av mitt forna jag. Inget känns roligt eller lockande. Känner konstant att varför ska jag fortsätta leva ett liv jag inte vill ha? Älskade mitt gamla liv. Alla säger att man ska göra allt för barnen och jag försöker men det gör ångesten bara ännu värre.
Vad ska man göra? Jag pendlar konstant mellan total ångest och hopplöshet till extrem ilska mot henne. Men att älska någon så mycket och samtidigt hata någon så mycket äter upp mig inifrån.
Jag vill inte gå vidare. Jag vill inte ha något annat liv. Vad fan ska man göra? Det blir inte bättre.
Nej, man vill ju inte det! Man har inte valt, man har blivit ställd inför faktum. Men jag garanterar att det kommer bli bättre. Det har bara gått en månad och det känns förstås som en evighet, men det är bara en grisblink i det här sammanhanget. Du befinner dig förmodligen i en förnekelsefas fortfarande.
En månad… Det var ungefär vid den tidpunkten som jag mådde som sämst. Fram till dess hade jag agerat på nån form av adrenalin eller vad som nu pumpas ut för att kroppen ska ta sig igenom den mest intensiva krisen. Men då började insikten landa ordentligt och det var fruktansvärt tungt.
Det är svårt att ge råd, men några grejer funkar på alla:
Ställ in dig på att det kommer ta tid. Tro inte att det är något fel på dig för att du mår skit efter en månad. Försök bara acceptera att du kommer må skit ett bra tag till innan det vänder.
Håll i dina rutiner med mat, sömn och träning. Har du slarvat på den fronten tidigare är det läge att skapa rutiner omedelbart. Det kommer hjälpa dig. Det behöver inte vara avancerat, utan det ska mest ge dig en känsla av att du har kontroll över ditt eget liv.
Skriv här. Oj vad många vi är som använt vår tråd som en terapidagbok! Vräk ur dig alla tankar så ofta du vill. Forumet är ett otroligt bra bollplank och en ovärderlig stödfunktion.
Tack för svar.
Jag letar verkligen med ljus och lykta efter människor som gått igenom samma sak som mig. Vänner jag pratar med förstår bara inte, dom försöker men få människor verkar veta den extreme smärta jag upplever.
Känner mig arg mycket nu vilket gör att jag säger riktigt elaka saker till henne vilket får mig att må ännu sämre. Känner så extremt att jag vill att hon ska uppleva en bråkdel av min smärta som att det ens skulle hjälpa något.
Just det att jag har varit där dygnet runt i alla dessa år och vad får jag för det? Jag blir sviken och bedragen och får mitt hjärta extremt krossade inte bara en gång utan två nästan direkt efter varandra. Jag är så förudmjukad, sårad och känner en sådan vanmakt.
Förut gick man upp på morgonen och gick och jobbade för familjens skull, men vad är poängen nu?
Hur kommer man över ilskan? Är det bara att vänta?
Vet inte hur man ska klara av det.
Saken är dessutom den att varken hon eller jag har någonstans att ta vägen utan är fast att bo i samma lägenhet. En lägenhet full med krossade drömmar och människor som att vandra genom dammet av det livet man hade.
Förstår inte hur hon står ut med sig själv heller, hur man som människa kan se sig själv i spegeln och inte tycka att man är världens svin.
Jag kan relatera till att reagera med ilska. Jag hade en lång sån period, jag gick runt och var rosenrasande. De flesta känner nog av det i någon mån.
Det brukar vara bra att kanalisera ilskans energi i något mer konstruktivt. Träna, t ex. Men utöver det är det tid som gäller.
Just acceptans är det som är svårast, tror jag. Att man bara måste acceptera den nya situationen. Det tar hårt, särskilt om man vanligtvis är en problemlösarperson som är van att allting går att ordna.
Jo jag har försökt men det är verkligen så svårt. Jag är problem läsare in i själen jag tror att allt går att ordna.
Det är så svårt att acceptera att den andra inte vill det. För jag är nog bara gammeldags men jag tror inte att känslor dör det går att jobba på, bara man vill.
Jag hatar verkligen att alla säger att det tar tid, jag orkar inte att det ska ta tid.
Livet är som en mardröm man bara vill vakna upp ifrån. På ett eller annat sätt.
Det har jag gjort för att älta , få ut ilskan o att x ska inse vad han gjort.
Jag är en av dem som fick chocken att plötsligt avsluta äktenskapet utan att ha bråkat efter 20 års förhållande.,
Det är väl lättare efteråt att inse - man har bråkat, grälat o det har inte funkat.
Då är det signal att dags att gå vidare med nytt liv.
I början är det såååå jobbigt men det lugnar ner sig efter ett tag. Det kommer att gå bra för dig till slut…
Ta den dagen som kommer, träna o träffa vänner , leta efter bostad, bästa är ju i närheten pga småbarnen.
Jag tappar kontrollen helt när jag ser henne och vill att hon ska känna och ta ansvar för den sorg och smärta jag känner, fast jag själv är osäker på vad jag vill med det.
Sen mår jag skit dåligt, kanske lyckas ta mig i kragen ett tag, be om ursäkt men sen är jag tillbaka där lika fort igen. Man skämmas över sig själv.
Hur lång tid tog det för dig att ta dig igenom det?
Vi är nog många som trodde att om man bara var snäll, bra och gjorde det mesta rätt skulle man få ett lyckat förhållande och ett lyckligt liv. Tyvärr är vi också många som längsmed vägen upptäcker hur lite sådant betydde, och att många andra istället ser schyssta människor som dörrmattor.
@Trassel är inne på något viktigt, nämligen att ta tillbaka lite kontroll över ditt liv. När man hamnar i den situation som du nu befinner dig i är det annars lätt att känna sig som en hjälplös passagerare i händerna på någon annans godtycke. Det kan vara svårt att känna att man kan påverka sitt liv alls, eftersom man lätt glömmer att man ens har ett liv utanför sitt partnerskap.
Det finns en nyckel till att börja läka och gå vidare, och det är att börja ta tillbaka lite känsla av kontroll och känsla av ett “jag”. Det kan vara vilka små eller obetydliga saker som helst i början, men börja göra små saker enbart för din egen skull och börja fokusera på de områden där du har lite makt att påverka.
Det kan vara en svår tröskel att ta sig över under den period då alla ens tankar och känslor kretsar kring den andra, men samtidigt är det en mental omställning som är nödvändig för att börja läka.
Fundera exempelvis på hur DU ska agera om hon plötsligt ändrar sig igen och vill hitta tillbaka? Vad blir bäst för DIG då? Eller hur DU ska agera om hon plötsligt flyttar till någon typ som suttit och lurat i kulisserna. Tanken med detta är alltså att ta bort fokuset på hennes agerande och önskemål och godtycke och istället fokusera på ditt eget agerande och önskemål.
Ilska är helt okej att ha, så länge som den inte förlamar dig eller riskerar att göra dig bitter. Jag kan fortfarande bli arg ibland när jag tänker på ett ex. Men det är en ilska som blir en påminnelse om att jag inte tänker låta någon behandla mig hur som helst, och därför är den positiv snarare än destruktiv
Det är individuellt.
April är det ett år sen jag fick veta det efter 20 års förhållande. Idag är det ff känsligt för min del men mår bättre idag. Än idag är jag inte redo för nån dejt…
Bitter kan jag vara en viss del så länge x gör en illa o gör fel. Kan se vissa saker fortfarande att x gör fel o tänker inte ett steg längre. Grrr….
Hur jag kommer att må nu framöver vet jag inte eftersom X flyttat tillbaka i området där vi bor nu o har den nya hos sig ibland. Promenadstråk, affärer - där kan vi mötas ofta .
Är så svårt att förstå hur man kan behandla någon så illa, speciellt någon man delat livet med.
I hennes mening är jag den onda som är arg på henne för vad hon gjort men även hennes beslut. Att så lättvindigt förstöra en barnfamilj för ens egen vinning.
Jag hade ju iaf gått med på par-terapi som att det ens hade hjälpt men då kan man iaf vara stolt över sig själv att man provat allt innan man förstörde barnens liv. Men hon ser ju såklart inte det på det sättet.
Jag försöker komma ut och träffa folk men jag känner mig så ensammen även bland människor. Ingen som förstår det sår man bär på, den tomhet och ilska. Samtidigt är jag glad för det för ingen, absolut ingen ska behöva må på det här sättet.
Allt känns så långt bort av det ni skriver och det jag vet det kommer bli bra, jag har planer för mitt liv ändå. Även om osäkerheten inför framtiden är konstant gnagande.
Önskar bara att det inte kändes som att jag ska bära korset medans hon bara glider undan utan minsta problem. Straffet borde rimligtvis vara för dom skyldiga inte dom oskyldiga.
Oja - så känner jag det också att x kunde ha sagt nåt tidigt o att känslorna började vackla o nu gör vi gör något åt det.
Denne som lämnat / gjort fel har redan bearbetat i tysthet/ hemlighet.
Den andra mår så dåligt o känner att denne skulle få straff för lidande som denne gett till den.”
Inte ens tack för de åren” plötsligt går iväg o lämnar - har en ny redan innan . Det känns så j-ligt”.
“En månad per år relationen varade tar det att komma över den” - gammal forumsanning!
När jag fick höra det första gången höll jag på att gå upp i atomer, för mig innebar det nämligen 22 månader av heartbreak, och det var för fasansfullt länge att ens försöka föreställa sig. Nu har det gått 24 månader och ja, the heartbreak is over! Tiden är din vän. I början får en kämpa sig genom varje timme, dag, vecka, månad men helt plötsligt blir det lättare att andas, och vips har alla de där månaderna gått.
Fokusera på dig och på att bara göra sådant som är bra för dig på lång sikt. Hur din fd partner tänkte, kände och trodde kommer du aldrig att få några riktigt bra svar på, men vi har allihop ältat det till förbannelse tills vi nådde acceptans - “det var det här som hände mig, och inte ett skit kunde jag gjort annorlunda!” Du behöver komma igenom det, och du är på god väg som hittat hit och skriver av dig.
Många kloka kommentarer här. Bra saker som lyfts fram är att den som lämnar faktiskt också har misslyckats och detta med att lämna är förmodligen aldrig kul det heller och så klart så ger det dig ingen tröst. Som sagts så har säkert denna bearbetat innan och ligger före i processen. Sedan vill förmodligen inte den som lämnar visa upp precis hur denna mår eftersom man inte vill bli påverkad i sitt beslut.
Hur lång tid det tar är högst individuellt. För egen del så kom jag i stort sett över efter 4 månader ett 14 år lång relation. Min fd fru var otrogen och flyttade direkt in till en ny man. Det var sjukt jobbigt att ta till mig den informationen där och då, men samtidigt så var det faktiskt bra att ngn släckte mitt hopp om att hon skulle komma tillbaka. Just osäkerhet vad den andra vill och inte veta om man kommer att ha kvar sitt ex eller förlora sitt ex tror jag är en väldigt jobbig del i det hela och när man är på det klara med vad som gäller hur hårt det än kan låta så är det i regel bättre än att leva på det där hoppet om att man ska kunna lappa ihop relationen igen och allt ska bli som förr. Det blir i regel aldrig som förr även om hon skulle komma tillbaka till dig. I mitt eget fall så hade jag förmodligen sannolikt insett en tid innan att det skulle gå åt pipan. Vi hade försökt få barn i 10 år men inte lyckats. Hon var tydlig med att hon måste få barn, annars så ansåg hon inte livet var värt att leva längre. Så jag var nog lite beredd på att hon antingen skulle lämna mig förr eller senare eller värst av allt ta sitt eget liv. DÅ valde hon att lämna mig. Idag är hon faktiskt en tvåbarnsmor så det gick bra med nya mannen tydligen.
Min egen räddning var att jag fyra månader senare träffade en ny kvinna. Nu höll det inte så singel igen 18 månader senare, men jag är ändå tacksam för den relationen för det fick mig att inse mitt eget värde. Lätt att man känner sig helt värdelös strax efter man har blivit lämnad. Lätt att man överdriver sina känslor och i regel är man bättre än vad man själv tror, iaf just då.
Just nu så saknar jag faktiskt ingen av mina ex så jag kan skriva under på att man med tiden kommer över sina ex. Min stora utmaning nu är i stället ensamheten som relationsuppbrott innebär. Jag tror det är väldigt vanligt och kan förväxlas med att man saknar sina ex eller kärleken.
Det som hjälpte mig var att träna, börja med nya saker. Jag t ex upptäckte kajakpaddling vilket jag idag älskar! När relationer tar slut kan man ibland förlora en del gemensamma vänner som man hade som från början var partnerns vänner. Här gäller det att försöka ta upp kontakten igen med gamla vänner samt bygga på med nya vänner om det är möjligt. Det sämsta man kan göra är att sitta hemma o tycka synd om sig själv. Lätt hänt att man då tar till alkoholen och det blir destruktivt. Själv så drack jag enorma mängder alkohol första veckorna och tränade som en galning. Det får vara OK att leva ut sina känslor i början, men förr eller senare måste man ta tag i sitt liv för att inte dras ner i det svarta hålet.
Som sagt är vi många här inne som upplevt helvetet, men ändå kommit ut rätt Ok på andra sidan!
Livet är inte slut här även om det känns så. Jag blir inte förvånad om du framöver träffar någon ny. Det är det många här inne som har gjort.
Jag läste ett flertal skilsmässoböcker när min relation tog slut och lyssnade på poddar. En bok som jag läste som gav mig mycket är boken “Att skiljas utan att förlora sig själv” Köp den, eller låna den. Läsvärd bok!
Jag tänker så här; det är positivt att du kan känna ilska och känna dig arg på henne. Nu bor ni visserligen fortfarande ihop och jag hoppas verkligen för din egen skull att du kan känna minst samma ilska även när ni flyttat isär, för då behöver du den ännu mycket mer isolerat för din egen skull. Annars är det lätt att begrava sig i sorg och självklander.
Däremot så tror jag att det vore “smart” (om det ens går att tala eller tänka i sådana termer i det stadie du är i nu) att inte visa den ilskan för henne så värst mycket/ofta, för ilska hos dig ger instinktivt sken av styrka och handlingskraft och det gör det förmodligen betydligt lättare för henne att ta avstånd och skaka av sig sin egen eventuella skuldkänsla
Motsatsen till ilska är mkt svårare/jobbigare att hantera för någon med ett iaf hyfsat intakt samvete…
Och när det gäller tiden så är det naturligtvis högst individuellt, hur snabbt man kan/vill skifta fokus och distrahera sig genom att kasta sig ut i/med något/någon annan… men för den som inte vill det tämligen direkt utan orkar med att leva och deala med sig själv på egen hand så kan det ta betydande tid, men man mår ju inte lika illa hela tiden utan tiden läker faktiskt om man ger den chansen, även om det låter som en klyscha.
Jag kanske är totalt iskall, men innan man själv förberett någonstans att bo och har bodelningen kvar så ska man ha lite is i magen och uppträda professionellt. Kan bli en dyr affär om ngn vill sälja bostaden i desperation (alltså snabbt till vilket pris som helst) bara för att man är arg, sur på sitt ex. Har man kommit till den här punkten i relationen så måste man lägga känslorna åt sidan och fokusera på pengarna innan bodelningen är över.
Är verkligen svårt när man tappar fotfästet.
Jag trodde verkligen på ödet, jag trodde på själsfränder och att hon verkligen var min rätta. Att hon aldrig skulle såra mig såhär.
Nu har jag ingen tro nå mera.
Vad säger ni andra tror ni på sådana saker fortfarande eller känner ni er också som naiva idioter?
Jag tror iaf jag var för blåögd, kanske valde jag att inte se varningsflaggorna i hennes beteende.
Jag trodde hon var en bra människa, nu vet jag att hon inte är det.
Idag är det exakt en månad sedan hon valde att vara otrogen, valde att krossa mig.
Brukade älska Januari, det var månaden vi blev tillsammans och månaden våran son föddes, nu är det också månaden hon valde att totalt krossa mig på.
Jag har börjat träna lite smått på kvällarna, försöker umgås med vänner.
Är arg på henne på dagarna då hon inte kan erkänna att hon svikit mig. Hon anser att jag är den onda, att ingen förtjänar att ha nån som är arg på dom. Hon verkar inte fatta eller bry sig vilket gör det hela värre.
Försöker hitta på saker med barnen, hon gör såklart inte det men det får stå för henne.
Men jag märker sorgen i deras ögon också dom verkar veta vad mamma har gjort fastän man gjort sitt bästa att hålla dom utanför. Dom äldsta blir 13 och 15 så dom är stora och kloka, älskar dom verkligen över allt annat.
Så livet går väll vidare, myr steg. Ser inte fram emot mina 15 månader av läketid men jag vet iaf en sak. När jag kommer igenom detta kommer jag känna mig skottsäkert, för ingen människa kommer någonsin att kunna såra mig lika grovt igen.
För mig är det snart 14 månader sedan mitt fotfäste försvann. Vårt 26 åriga förhållande hade han valt bort. Valt bort oss! mig! hur kan man bara göra så. Jag försökte för familjens skull i ett år. Men det går inte är fortfarande arg ledsen. Gråter dagligen. Så i en månad nu har vi bott isär. Men tyvärr är jag nog lika. Kanske måste acceptera att man aldrig kommer tillbaka till den gamla. Otrohet gör fruktansvärt ont! Den värsta tänkbara smärtan ingen verkligen ingen kan förstå som inte varit där. på onsdag denna vecka ska jag till psykolog igen. Vill bara komma på fötter igen. Kramar till dig!
Jag lider med dig. Den otroliga nivå av egoism man uppvisar när man väljer bort sin partner och familj.
En nära vän till mig citerade en låt lite tidigare idag som jag verkligen håller med om.
Han sa “Kärlek är som en vässad kniv, i onda händer tar den liv.”
