Jag har levt med min man i 15 år. Han är en väldigt fin och engagerad pappa och han är en trygg person att leva med. Jag var ensamstående med två små barn när han och jag blev ett par. Efter 2 år flyttade vi ihop och allt har gått väldigt bra med barnen och förhållandet överlag. Vi fick efter 7 år två gemensamma barn. Totalt fyra barn och hus på landet, lyckan var total. Men sen hände något.
Min pojke som då var 12 år visade tecken på koncentrationssvårigheter. Min man blev mer och mer frustrerad över att han inte kunde kommunicera med han lika bra längre. Mitt barn drog sig undan och deras relation blev sämre. Min man har en tendens att hacka på honom och ifrågasätta det mesta. Nu är mitt barn 15 år och har fått diagnoserna ADHD och autism. Han har gjort dumma saker som vilken 15 åring som helst. Rökat, stulit sprit. Men jag fick även veta att han rökat hasch. Detta gjorde han när han väntade på att få medicin för sin ADHD. Han märkte att han blev lugnare och kunde koncentrera sig. Han stal även alkohol från oss och drack den med några vänner i skolan. Detta var så klart en chock för oss alla men det var även då som relationen mellan min man och mitt barn blev katastrofal. Min man reagerade med att han inte längre skulle få bo hos oss och han fick flytta hem till sin pappa tillfälligt. I min värld mår mitt barn inte bra när han gör så här och jag vill då hjälpa och ställa upp för honom. Ser det som en självklarhet. Min man däremot tycker att det skulle varit skönt för hela familjens skull om min son fick komma till något boende som kunde hjälpa han. Jag vill absolut inte skicka iväg han på något sånt utan jag vill att han ska känna att han har en familj som älskar och bryr sig om han. Nu har hans pappa bett mig att ha vår son varannan helg för att avlasta han men även för att jag och min son ska träffas. Min man vill absolut inte detta, han vill inte behöva låsa in sin alkohol, sina pengar eller ha han i huset. Han vill inte att han ska ha sitt rum tillbaka utan ska sova i gästrummet. Han kallar honom pundare, lögnare och tjuv inför mig. Jag har sagt till han att det sårar mig väldigt mycket när han säger så om min son. Det känns inte tryggt att ta hem min son till oss när min man resonerar såhär. Därför har jag sagt till min man att jag får träffa min son utanför hemmet och sova bort den helgen. Min man har tagit upp skilsmässa för han tycker att min son skadar hela familjen men jag menar att det är hans beteende som förvärrar situationen. Jag vill inte skiljas men att ha det såhär är ohållbart! Jag vill inte få dåligt samvete för att jag väljer någon före den andre men det funkar inte så. Hur ska jag göra?
Dumpa idioten till karl.
Han klarar inte av det som rubbar hans cirklar, värld och föreställning om den perfekta, lyckliga familjen. Tvingar han dig att välja mellan honom och din son är det din partner som ska sparkas ut med huvudet före. Med den inställningen har han diskvalicerat sig själv vad anständighet, empati och mänsklighet beträffar så det borde inte finnas någon tvekan.
Skulle det kunna vara en lösning att ni är särbo ett tag och känner efter, skulle ju ge dig oxå en större möjlighet att ha din son hos dig och mitt vad det är så funkar det mycket bättre nu när han börjat med mediciner vilket kanske kan bli uppenbart även för den nuvarande maken?!
Dessutom skulle du och sonens pappa kunna dela lite mer på ansträngningarna så att ni båda orkar med framöver… bara en tanke.
.
PS: Vad är det för typ av “boende” som din man har i åtanke… finns det ens sådana boenden för minderåriga barn som är så pass högfungerande att de klarar vanlig skola osv.
Hur illa är det här egentligen? Att tala om att sätta sonen på ett ”boende” låter drastiskt? Är sonen så icke-fungerande?
Att prova saker o t o m stjäla sprit är väl inte helt ovanligt för tonåringar, och ett visst mått av skam är oftast bra att få den skyldige att känna. Men här låter det nästan som att sonen enligt din man i princip ska ”förskjutas” fr familjen och att han i princip inte ”går att ha möblerade rum”… dvs att det inte går att få ordning på honom utan han ska sättas på ett boende….
Tycker du det? Eller vad tycker du ni borde göra för att få tillbaks harmonin i familjen? Förmodligen behöver ju sonen stöd, men även ni som familj. Det finns ju samtalsstöd även för familjerelationer.
Vilket stöd har ni fått som par och som familj under tiden? Kommunen brukar ha mkt bra familjeteam/samtalsteam där man som par och separat får prata, även ta med sig barnet och därmed hitta olika typer av samtalstillfällen.
Det är ju sonen som har det tuffast, även om hans mående även påverkar andra. Men han är ung, känner säkert stress och press från alla håll och är verkligen i behov av kärlek, förståelse och stöd. Jag kan inte ens tänka mig hur det känns för honom att inte vara välkommen att bo hos sin mamma…
Det här beteenden som din sambo visar, det kommer han även kunna visa i andra sammanhang och med era gemensamma barn. Du behöver få distans i det hela för att verkligen fundera över vad som är viktigt i livet! Jag tror att du innerst inne redan uppfattar hans beteende som ett svek och att den där känslan i mammahjärtat svider. Kommer du kunna leva med det här? Är du okej med att säga nej till ett av barnen för att din sambo inte orkar gömma alkohol och pengar?
Jag tror att även du är väldigt trött och sliten av allt som händer. Men ändå, det är viktigt att fråga, hur vill du leva? Vad tycker du är ett jämlikt förhållande? Anser du att din sambo har gett dig och er förutsättningar att hantera det här på bästa vis? Vågar du ställa krav? Och framförallt, får du stöd? 
Barnet före mannen? Svar Ja.
Barnet kommer alltid före mannen och särskilt när mannen beter sig som ett barn.
Men jag lider med dig och särskilt i och med att det finns 3 barn till i ekvationen.
Alltid barnet före!
Din man skulle behöva utbildning i hur ungdomar med autism och adhd fungerar. Autismcenter och adhdcenter har bra sådana. (Jag fattar att han kanske inte är intresserad då sonen inte är hans egen, men likväl viktigt om han -mannen- ska leva i familjen) Kommuner brukar ha mindre bra utblidningar.
När diagnosen ställdes fick ni med stor sannolikhet erbjudande av bup/diagnosställaren.
Det är vanligt med självmedicinering (inte så bra dock) och de som fått diagnos med tillhörande medicinsk behandlung (adhd medicin) brukar dels må bättre dels ”komma till insikt” med sitt bteende mönster.
Boende likt SiS (ja, där kan man bli placerad på eget beteende utan brott) är inte att rekommendera och förvärrar många gånger situationen.
Vad har sonen för stöd genom skola? Finns resursskola i er närhet. Om det finns ta hjälp därifrån!
Du och sonens pappa behöver komma överens om gemensamma strategier för att ni båda som föräldrar till sonen ska orka och ta er igenom den tuffa tiden.
Slutligen kan man ställa frågan ” vilken ungdom har inte gjort sina föräldrar galna tex genom att sno sprit eller annat?”
Du ska stå på din sons sida, vem ska annars göra det?
Instämmer helt. Blir endå lite förvånad över att det ens kommer på tal?
Jag tänker på sonen som måste känna sig väldigt åsidosatt och inte vara välkommen i sitt eget hem. Det är kränkande ord som har yttrats mot en 15-åring.
Lite undringar från sidan… Det är givetvis frivilligt att beskriva…
Men hur ser er vardag ut? I hela familjen? De andra barnen? Aktiviteter? Hur ser vardagen ut för 15-åringen? Tänker på skolgång, närvaro, frånvaro, stöd, kompisar, andra aktiviteter, ”stök och bök” i allmänhet? Hur ser relationer ut mellan alla barn…?
Hur ser ditt och din makes liv ut? Jobb? ”Stress”? Relationen…? Hur funkar ”Familjen AB” generellt sätt, skulle du säga…?
Ok. Bonusfamilj. Två barn som är i ”tonåren”, dina biologiska. Två barn till, dina och din makes. Kring ”10-års ålder” om jag försöker se tidslinjen lite…
En 15-åring som, till slut (efter 3 år), får diagnoser. Som får medicinering.
Att vara förälder är tufft (!), det mest kravfyllda arbetet som finns, och det viktigaste (!).
Var tid i barnens ålder har sina utmaningar. Småbarnstiden, tonårstiden, ”ung-vuxen-tiden”. Men det är ens barn. Ett ansvar.
Jag skall direkt säga att jag har inga egna, hands-on, erfarenheter av egna barn med diagnoser. Eller, jo, i viss mån. Min äldsta har (mild?!) dyslexi, fastställd efter lång tid, men som i sak inte hindrat han från att ta studenten med fullgoda betyg, erhålla och kunna behålla jobb/anställningar, som nyligen ”ung-vuxen”. Men som ibland kunde vara en prövning, både som förälder, och som individ, men med anpassningar, stöd och förståelse (!). Fått det fungera. Så, peppar, peppar.
Utan att veta, givetvis, men det låter som att din make agerar i affekt. Vilket man kan göra, ibland, tufft att vara förälder som sagt. Men det låter också, från sidlinjen, att han skulle behöva göra lite av en ”reality-check”… kring detta med föräldraskap, tonårsperiod. Känns som att han spelar ett ”högt spel” här…
Jag undrar också lite hur pass illa är det egentligen. Du ger lite ”axplock” på några händelser. Man kan tycka att alla är givetvis inte ok (alkohol, tobak, stjäla från hemmet… hasch…mmm, inte bra!). Men det finns grader i helvetet… Och dessa grader måste man kunna förhålla sig till som förälder, och sätta in rätt resurser på rätt ställen, föra rätt sorts samtal kring köksbordet. Noll tolerans, regler, ”bestraffningar”. Absolut. Men att bli förvisad från hemmet, satt på boende… Really??
Men din make skriker och domderar om ”boende”, ”bästa för familjen”, om inte… ”skilsmässa”.
Om inte du (och din ex-make) står upp för er son… vem gör då det…?
Slår också ett slag för att söka hjälp… som förälder, föräldrar (du och din ex-make). Skulle gärna ta med din make (i örat!) också… men det låter kanske osannolikt att han skulle ”medverka”…
Kanske både utifrån NPF men även generellt, tonårsbarn, föräldraskap, hur möter man upp en tonåring… där kommunikationen är icke-existerande och det kanske råder “världskring” 24/7, och den ena utmaningen efter den andra ständigt uppstår…
Snart är ”hans” barn i tonåren… Bäst att han är förberedd! Den mest mottagliga 9-10-åring kan bli ett fullständigt ”monster” på bara ett par år… och somliga seglar igenom tonårsperioden som om det vore en lätt bris med enbart små krusningar på vattenytan…
Stå upp för din son!
Som förälder till en snart tonåring med npf-diagnos blir jag mörkrädd över din mans beteende. Ärligt, skicka ut honom. Jävla idiot.
Som att livet med npf inte är tillräckligt utmanande. Så, han har stulit sprit och rökt hasch. Inte bra såklart men vilken tonåring har inte gjort det.
Inte min! Ropar säkert flera nu. Men kom igen, någon skit hittar de ju alltid på. Det hör till, annars kan man också vara orolig även för det.
Sen har din son ett ytterligare skäl som handlar om att självmedcinera den där känslan av att ha en hjärna som inte verkar funka som alla andras. Där tankar rusar, där man vill göra men inte kan eller där man inte riktigt kan läsa av subtila sociala signaler.
Det är helt enkelt ett skavigt liv att leva. Och kräver betydligt mer mental styrka än vad de flesta behöver skrapa åt sig under livet.
Medicinering är bra men ingen medicinering kommer göra honom till en from korgosse. Och varför? För att passa in i en Familjen Von Trapp verklighet. Som verkar vara det som din man kräver.
Men kärlek, förståelse och tålamod + medicinering kan göra honom stabil nog att göra fler bättre val oftare.
Som du beskriver det så är inte din son problemet alls, din man är det stora problemet. För han agerar på ett sätt som är helt förödande för en ung människas liv. Din sons liv. Så det är bara att fälla ut klorna och skicka din man till ett SiS-hem.
Och jag vet, argt inlägg( förlåt). Men sånt här gör mig så fruktansvärt förbannad. Hade din man sparkat på en person som sitter i rullstol också? Om denne inte kört så fort eller exakt som han velat.
För det är ju i princip exakt vad han gör.
Barnet först, alltid! Jag beklagar den svåra situationen ni befinner er i. Och jag är medveten om att mina egna erfarenheter spelar in i min syn på saker här. Men att bli bortknuffad från sitt eget hem sätter väldigt djupa spår i en människa. Många har redan ställt frågan om hur illa situationen egentligen är, och om du anser att det fungerar att ta hem sonen ibland. Att det är svårt, det kan jag förstå, men är det fullständigt otänkbart även i dina ögon? Annars, låt grabben komma hem 
Din man verkar vara oerhört illa förberedd på vad det innebär att vara tonårsförälder.
Om alla har för avsikt att skicka sina barn till ett “boende” eller låta dem flytta till den andra föräldern på heltid så fort de gör lite uppror så skulle ingen tonåring ha normal kontakt med familjen.
Jag tycker kanske inte att du behöver kasta ut mannen direkt, det kan tänkas att han faktiskt bara är dåligt påläst. Det florerar så mycket konstiga idéer i samhället i dessa dagar som går ut på hårda straff, tuffa tag, skarpa gränser och nolltolerans. De har spridit sig som en löpeld. Och tyvärr har vissa vuxna gått i fällan att tro att barn och ungdomar kommer vika sig om deras föräldrar är stenhårda och orubbliga. Om vi hotar med hårda straff kommer vi få en välkammad och prydlig ungdomsgeneration som aldrig gör något förbjudet.
Så funkar det inte, och det vet vi alla egentligen. Det enda som funkar är att alltid, alltid prioritera att skapa en bra relation till barnet. Det leder inte heller till problemfria ungdomar förstås, men en stabil och kärleksfull relation leder däremot till massor av chanser att lotsa tonåringen rätt.
Det din man håller på med leder istället till en förstörd relation. Han måste bli upplyst om detta snarast. Annars kommer det drabba även dig om din son känner att du tar mannens parti. Därför måste du väldigt synligt och tydligt visa att din lojalitet är hos sonen, så att pojken vet att du inte vacklar i detta.
Tydliga gränser är bra, särskilt för NPF-barn som gärna tänjer lite extra på dem, men att straffa ett barn med utanförskap och uteslutning ur familjen är det absolut värsta man kan göra mot dem.
Kom ihåg att barns uppgift är att testa om föräldrarnas kärlek är villkorslös. Om man inte är välkommen hemma när man begår dumheter i tonåren, då är inte kärleken villkorslös. Här tycks också din man ha en hel del att lära sig. Han behöver inse att det hårda, oförsonliga sättet bara gör saken värre.
Någon skrev ovanför att det finns kurser. Jag tycker att du ska säga åt din man att ni ska gå en sådan tillsammans. Med en NPF-diagnos i familjen har ni sannolikt via BUP/hab eller kommunen en skapligt snabb tillgång till föräldrautbildningar som fokuserar på just relationer, förhållningssätt och gränssättning.
Vägrar han detta blir du i värsta fall tvungen att välja mellan dem. Men jag tror inte att det behöver gå så långt. Jag hoppas det i alla fall.
Hej och tack för responsen!
Jag tycker verkligen inte att han är omöjlig att ta hem. Jag har pratat med min man och sagt att han är välkommen hem till oss för han har sin familj här. Dessutom ska han känna sig välkommen, detta handlar ju om hans uppväxt och han kommer prägla av denna tiden.
Jag ska åka och hämta han idag efter jobbet och se till att vi får en bra helg, ska försöka göra saker utanför hemmet mest.
Tack!
Jag frågade han om han googlat på min sons diagnoser och då sa han nej och blev arg. Jag menade då på att han googlade ju allt annat. Så att gå en utbildning hade varit bra för han men jag vet inte om han är så motiverad. Får se hur det känns efter denna helgen när min son kommer och ska bo hos oss. Minsta lilla obehag eller början till konflikt så har jag min “fuckoff väska” packad och redo.
Åh vad fint att läsa! Fortsätt kämpa för grabben och familjen 
Du har en extremt svår situation, bonusfamiljslivet är ingen dans på rosor och här visade det sig sent omsider att det blev något som var lika oväntat som oönskat.
Jag kan så lätt förstå dig, för hade det varit mitt barn så hade jag tveklöst prioriterat barnet… men försöker jag tänka mig in i din mans situation så kan jag relativt lätt förstå även honom.
Allt är inte svart eller vitt och det finns nog ett visst fog för talesättet om “mina barn och andras ungar”… jag är inget fan av bonusfamiljer och skulle svårligen sätta mig i en sådan situation.
MEN…samtidigt så är jag är en neverending krigare för mina egna barn…
Alla tänker så enkelt att din man är en skitstövel som är både okunnig och ovillig… jag ser personligen inte att hans farhågor är helt orättfärdiga.
Men det är ju så lätt för alla att tycka, tänka och tro hur stor människa man själv skulle vara… dvs innan man själv har fått testa på hur det är att faktiskt dra hela lasset… då först fattar man…
Däremot i ditt läge som biologisk förälder så finns det bara ett val…och det är ditt eget barn!!!
Håller inte med Noomi här och jag har ändå varit i bonusfamiljen- min dotter har en äldre syster jag inte är mamma till. Jag var ofta frustrerad under hennes tonår men aldrig i livet att jag kan tänka som din man gör. Herregud, pojken har en diagnos och ni är en familj. Du är mamma till 4 barn. Och en ska uteslutas…!? Vad skickar det för signaler till de andra barnen - sköter du dig inte åker du ut…
Jag går så långt att, utifrån det du skrivit, hade jag nog lämnat en sådan man. Knappast någon att luta sig emot när det blåser.
Det okunniga hos mannen handlar inte om farhågorna. Vi har inte så mycket information gällande dessa, utifrån TS’ inlägg. Det som TS beskriver kan vara ett tämligen normalt tonårsbeteende - eller bara ytan av ett isberg.
NPF-barn kan ju som bekant vara allt från charmiga virrpannor med extra driv till utåtagerande gängkriminella med drogproblem och bristfällig empati.
Det som mannen tycks vara okunnig i är snarare hur man som förälder/bonusförälder måste agera för att öka chanserna att barnet förblir den där energiska virrpannan som kan ha ett helt normalt liv.
Hans vilja tycks handla om att helt enkelt utesluta barnet från resten av familjen i den mån det går. Antingen som straff eller också som en sorts krishantering. Men det kommer nästan helt säkert öka barnets svårigheter och omöjliggöra chanserna för pojken att landa rätt under den turbulenta tonårstiden. Att t ex vilja ta ifrån en 15-åring hans rum och förvisa honom till gästrummet är så eländigt kontraproduktivt att jag blir bedrövad bara jag läser det.
Och i detta behöver mannen utbildning om han ska kunna fortsätta leva med TS som den vuxne i en gemensam familj. Fördelen med de föräldrautbildningar som ges är att man oftast är väldigt vana vid den här inställningen där vuxna tror att barn som utmanar tillvaron behöver mer skäll och hårdare straff. Man brukar ganska fort kunna visa att det finns oändligt mycket bättre metoder som har god chans att förändra barnets beteende.
Jag tycker därför att TS kan ge mannen en chans att steppa upp i sin vuxenroll. Inte sällan är det ett ändrat förhållningssätt hos de vuxna som kan vända hela den destruktiva utvecklingen hos barnet. Femtonåringar är sällan så förhärdade “pundare, lögnare och tjuvar” att det är rimligt att ge upp och försöka exkludera dem från familjen.
Vad exakt är det som du inte håller med mig om?
Allt det jag skrev?
Kanske inte ens det här;