Jag tänker som du… och är han över tid varken villig eller kapabel att ta det ansvaret så blir det ju extremt svårt för TS att fortsätta en relation. För som biologisk förälder så ingår ju egentligen inte ens en option att överge sitt eget barn, oavsett vad det tar sig för…
Men som bonus-vuxen så finns den optionen, vad man än tycker om det. Jag tror att om mannen ifråga inte är ett totalt pucko, vilket inte framgått, så är situationen snarare ett isberg än en krusning på ytan. Men det är ju precis som du skriver lite oklart av beskrivningarna här i tråden att döma.
Jag ser röda varningsflaggor överallt när jag läser ditt inlägg. Din man gillar barnen så länge de är gulliga och trevliga, men om de blir besvärliga så åker de ut? En bra pappa är inte bara bra i goda tider utan även i de dåliga.
Att vara ensamstående mamma till ett “problembarn” är inte lätt, men det är lättare än att ha en person i hushållet (din man) som hackar på barnet och vill skicka bort det.
Min man var en bra pappa en gång i tiden, tyckte jag. Medan barnen var små, söta och roliga. Så var det ett av barnen som fick en kronisk sjukdom. Dålig sömn, starka mediciner, läkarbesök och gnällighet. Då var det inte kul längre. Barnet blev osynligt för sin pappa, som efter det bara brydde sig om syskonen. I det läget borde jag ha tagit ut skilsmässa, men i stället ursäktade jag pappans beteende på alla möjliga sätt.
Nu i backspegeln, så kan jag se att min exman alltid gjorde så. När barnen var sjuka eller besvärliga, så var de i bästa fall osynliga. I värsta fall blev de hackkycklingar för pappan.
Jag känner inte att jag har något sympati för mannen ifråga. Utifrån det som TS har jag faktiskt noll acceptans för den sortens omoget föräldraskap. Där har jag inte alls en lika förstående inställning som du gav uttryck för. Jag hade lämnat en sådan man.
Okej jag förstår då hur du menar och så kan man såklart tycka
Personligen tänker jag att det antagligen inte är svart/vitt här utan att mycket väl kan finnas två sidor av myntet i ett fall som detta.
Hur oändligt många historier skrivs det inte här där någon av de biologiska föräldrarna inte kan/orkar/vill hjälpa sina egna barn, överger sina barn, skaffar nya barn, flyttar in hos nya partners och tar bättre hand om denn*s barn… medan de egna barnen lämnas helt därhän. Sådant beteende är ju riktigt illa och faktiskt (hur obekvämt det än kan vara att uttrycka) så kan iaf inte jag riktigt jämställa ett biologiskt föräldraskap med den form av relation som en bonusfamilj innebär.
Men jag förstår hur du tänker och i den bästa av världar skulle det kanske inte innebära någon skillnad, men jag tror inte att det sistnämnda hör till vanligheterna
Jag kan väl förstå att man inte har samma drivkraft att ta hand om ett bonusbarn genom kriser på samma sätt som ett biologiskt, men här har ju bonuspappan funnits med i alla år. De har bott tillsammans sedan pojken bara var ett par år gammal.
Det känns konstigt att man efter det ändå kan tänka sig att hiva ut ungen och mer eller mindre klippa banden för att han inte uppför sig tillräckligt väl. I min värld tyder det på en lite obehaglig känslokyla. Kan man verkligen hålla den distansen efter så lång tid i samma familj…?
Det är därför jag hoppas att den här bonuspappan tror att han gör rätt. Han ser sig kanske som en stabil vuxen som kan sätta gränser och har en bild av att han hjälper sonen bäst på det sättet.
Fast han vägrar läsa på om diagnosen, blir arg på sin fru, oroar sig för sina tillgångar som pengar och alkohol. Beteendet känns minst sagt mer själviskt än ”sätta gränser”.
Och det leder ju dessutom till att hans fru blir tvungen att sätta gränser gentemot honom.
En mycket destruktiv situation blir det oavsett.
Men jag hoppas innerligen att detta barn - som har extra svårigheter att tampas med - känner att hans biologiska föräldrar självklart prioriterar honom.
Man behöver ju inte alltid gå så långt som till att dumpa sin nya partner för att signalera detta. Det kan räcka med att tydligt markera mot bonusföräldern var gränsen går för att barnet ska känna sig tryggt.
Det är lite känsligt för mig eftersom ett av mina barn under en period kände sig väldigt påhoppad av sin pappas nya fru. Mitt barn gjorde sitt bästa för att försöka smälta in, men det gick rätt dåligt. Förmågorna finns inte riktigt där. Och det ledde till skäll, kritik och diverse märkliga straff.
Absolut ingenting blev bättre av det. Barnet lärde sig inget annat än att vara misstänksam mot pappas nya fru, och att pappa är ganska vek och undfallande och inte vill stå upp för sitt eget barn.
