Absolut det ska jag ! Känns dock minsann som en tävling, om inte annat från deras sida när dom första gången tar med dom på sånt jag inte har möjlighet till.
Är det så det är eller är det så du ser det?
Är det en tävling mellan er eller är det en projektion du gör?
Gör du det till en tävling?
Är det så säkert att barnen tycker det är kul?
Så länge barnen mår bra, bry dig inte om vad hon gör tillsammans med dem.
Fundera vad du och barnen vill göra tillsammans, inte vad du vill göra och gör inte saker för att bräcka ditt ex utan för att ni vill det.
1 gillning
Mitt x upplevde det också som en tävling, inte med min nye, utan att jag valde att göra saker som barnen tyckte om men som pappan hade börjat med eller planerat (som jag inte visste). Bl.a. blev han jättesur för att jag varit och simmat med dottern, för det hade ju han gjort veckan innan. Dottern älskar att simma, det blev absolut inte för mycket för henne. Sonen bjöd jag på gocart med en kompis. Det hade pappan planerat som födelsedagskalas veckan efter. Han blev jättearg, sonen fick ingen gocartåkning av pappa… Han sågade sin egen gren med detta. Gör inte som honom.
Snegla inte på x:et utan gör det du vill med barnen, skapa era egna band och er egen familj! Bejaka dem om de får en bra relation med den nye, det är bara till fördel för barnen. Det hade varit mycket värre om de hatade den nye och ändå måste umgås eller bo ihop.
3 gillningar
För mig är det absolut ingen tävling, kommer aldrig lägga energi eller tid på att bräcka nån annan. Varken mitt ex eller nån annan på den här planeten. Men det är klart det svider när en annan person tagit plats i min familj. Jag skulle ljuga om jag påstår nått annat. Hjärta och hjärna sampelar inte alltid. Självklart är det bra om barnen kommer överens med den nya. Kommer jag tycka om det i hjärtat ? Absolut inte !
Den som blivit lämnad och påstår annat kommer få kämpa hårt för att ljuga för sig själv.
5 gillningar
Ja det är svårt det där när exet träffat en ny, jag vet att jag tog det oerhört hårt. Dels för att jag tyckte att det gick oerhört fort, jag fick reda på det genom sonen och att det vi var överens om att ta det varligt med sonen var helt plötsligt som bortblåst.
Går jag tillbaka till min egen tråd och scrollar tillbaka och läser det jag skrev så blir jag fortfarande förbannad.
Jag minns att det var många känslor som virvlade igenom mig, vissa virvlar upp fortfarande.
Min största rädsla var just detta med att bli utbytt, ja mitt X bytte efter 19år ut mig relativt snabbt, och var många saker som introducerades för min son. Där känslan och rädslan var att även jag skulle bli utbytt som pappa.
Alla de saker som jag och min son hade gjort tillsammans och som betydde mkt, började plötsligt mitt X göra med honom och även hennes nya.
Den nya hade en jämnårig son som min son snabbt blev kompis med och de hade/har väldigt roligt tillsammans, något som också spädde på då sonen ofta pratade om och ville leka med sin nya kamrat.
Som sagt många tankar och känslor virvlande och rördes upp.
Men…
Mitt i allt detta så finns det några saker som gjorde att jag började fasa ut dessa känslor och också kunde se andra saker.
För det första så räcker det att titta min son i ögonen när vi träffas så ser man hur mycket han älskar mig, de kramar av längtan och saknad som man får av honom.
Orden som han säger, ja han trivs med den nya och dennes barn, han tycker att det är roligt på många sätt.
Men ingen kan byta ut mig som pappa, ingen älskar honom mer än vad jag gör, och det finns ingen som min son tycker om mer än mig och sin mor.
Jag har tänkt oerhört mycket på detta, varit ledsen, arg, upprörd, uppgiven, frustrerad, you name it.
Samtidigt så måste jag ärligt säga att jag är glad att han faktiskt tycker om den nya, hade varit så otroligt mycket värre om han hade ogillar honom och tvingats vara där.
Jag måste även erkänna att den nya verkar ändå se min son vilket jag ändå är glad över.
Jag har inget behov av att veta ngt om den nya etc men jag känner mig ändå glad och lättad över att min son har det bra när han inte är hos mig.
Jag ser även att sonen får uppleva saker som han inte hade fått göra hos mig då jag inte har det intresset, så på ett sätt så får ju sonen uppleva mer saker vilket också har varit positivt för honom.
Sticker inte under stolen att det känns ibland men det hade kunnat vara oerhört mycket värre.
Men att komma dit hän jag är nu i mitt resonemang har tagit tid och oerhört mycket reflektionstid…
9 gillningar
Du skriver: “Känns dock minsann som en tävling, om inte annat från deras sida när dom första gången tar med dom på sånt jag inte har möjlighet till.”
Du jämför det med en tävling. Därför jag undrade.
Att det känns i hjärtat förstår jag. Men din familj består väl numera av dig och barnen? Ditt ex har väl lämnat dig och lever med en annan och periodvis med era barn? Det är väl hennes familj?
Det svider att inse att någon inte längre vill vara tillsammans med en, någon som man lagt ber tid och energi på, försakat plikter och saker för plötsligt säger tack och hej och vänder ryggen åt en. Känslomässigt kan man vara fäst vi den som lämnat eller för all del den som blir lämnad. Men när bandet blivit brutet och “viet” har blivit “jag” är väl hon inte längre en del av din familj?
Nu kan du tänka att barnen är din familj och att det kommit in en ny man där. Så är det naturligtvis men barnen är också en del av henne. Det är ungarna som är den gemensamma nämnaren. I det sammanhang du och barnen ingår har det inte kommit in någon ny efter vad jag förstår, där har det blivit en mindre. I det sammanhang hon ingår har det kommit in en ny. Att en ny har kommit in i dina barns liv kan jag hålla med om mer tveksamt om det kommit in en ny i din familj, det sammanhang där du ingår för där är det väl bara du och barnen?
1 gillning
Härligt höra att det kan ändras i framtiden. Just nu är jag rätt så less och nere, får höra om denna båtresa från barnen varje gång vi passerar kanalen genom stan. Om vi så passerar den på tillbaka vägen 10 min senare. Ja det svider, jag kan inte lura mig själv på den punkten. Oavsett vems familj karln tillhör och hur bra han än må vara.
Det blir säkert bättre framöver, är bara så trött på att det ständigt är 1 steg framåt och 4 tillbaka. Så fort man börjar må bra kommer nästa sak, och nästa, och nästa.
Ja, förstår precis vad du menar. Viktigaste är väl att också förstå att de känslorna både är okej och helt naturliga.
Jag hade blivit förundrad om man inte hade känt på det sättet.
Det jag märkte var att många saker var och är nyhetensbehag. Även den nya har båt, något som varken jag eller mitt X var jätteintresserade av när vi levde tillsammans. Men nu haha så är det, det absolut bästa som finns det som ger ro i själen jada jada… när man här X:et.
Så även här blir det mkt prat om båten från sonens sida något som jag var mäkta trött på, men efter en liten stund så började det låta annorlunda, när jag började ställa lite frågor. Det tog ett tag då jag faktiskt inte ville veta vad de gjorde på hennes veckor, men kändes efter ett tag konstigt för jag är ju faktiskt intresserad av hur grabben har det även när han inte är hos mig, det kändes också som att han ville berätta saker men inte visste hur ifall jag skulle ta illa upp.
Men det visade sig efter att tag att det inte var så roligt alltid att åka båt, då det som han sa: ”man sitter bara och glor när man åker mellan öarna och gör ingenting, det är skittråkigt”.
Haha just den meningen gjorde faktiskt att jag många gånger kände att jag kunde skratta åt eländet 
.
Men visst är det en tråkig klyscha att tiden läker, men inte desto mindre sann.
Ta hand om dig vännen.
3 gillningar
En fråga bara: har din son uttryckt önskan att du ska träffa den nye och dennes barn?
Jag tror min dotter vill det, men jag vill gärna slippa …
Tror också det är nyhetens behag. Fått höra flera gånger att det är toalett, säng osv. i båten. Och soffa där man kan se på ipad, jojo, så intressant var själva båtresan. Så länge ipadsen följer med som man kan stirra i. Mitt ex. är inte heller nån båtmänniska, jag har pratat om båt förut men då har det aldrig fallit i god jord. Bara låta det bero även denna gång.
1 gillning
Vet inte om du menade mig eller Martor. Men mina två söner eller mitt ex har inte uttryckt nån vilja att jag ska träffa den nya. Det är jag totalt ointresserad av, jag vet redan vem det är liksom min bror, alla vänner och halva staden. Nån okänd i denna stad är det tyvärr inte. Han har inga barn, vilket jag vet var ett krav när mitt ex skulle ha nytt.
1 gillning
Om du menar mig så nej.
Jag har varit ganska tydlig med att jag inte har något intresse av det. Jag har sagt till min son att jag är glad att han trivs i deras sällskap och att jag är glad att han får uppleva saker, men jag har inga avsikter att träffa den nya.
Har jag även sagt till mitt X. Vilket hon respekterar, sedan kanske det ändrar sig, tänkt en del på det då det ändå är en person som umgås en hel del med mitt barn… men…
Nej inte nu… jag känner mig trygg i att sonen trivs.
2 gillningar
Alltså jag vill absolut inte träffa X nya (skulle bli Mike Tyson då). Men hur ska man lösa det framöver då tänker ni, jag tänker på avslutningar etc. Än så länge har hon visat hänsyn och inte tagit med.
Jag funderar också över den biten.
Från början, innan den nya fått en relation med barnen så kan man ju såklart visa hänsyn och inte ta med den nya till avslutningar, fotbollscuper med mera.
Men sedan då? När det gått ett tag och BARNET vill att hen ska vara där? Ska man ändå säga nej? Ska man (i vuxen konspiration) säga till barnet att mammas eller pappas nya gärna skulle vara med men är upptagen på jobbet eller en liknande lögn för att skona ex:ets känslor?
ja för det vore inte bra för min image här i byn att börja slåss på skolavslutningen i kyrkan 
Ja den där är svår, tror jag har mer problem med mina X svärföräldrar.
Trots att man mer eller mindre växte upp med dem så var jag helt plötsligt som luft och ganska direkt så var den nya med på släktmiddagar etc.
Har snart gått 2 år sedan och jag har träffat dem 2 gånger sedan dess. Första gången vi träffades var på sonens skolavslutning efter skilsmässan då sträckte x:ets mamma ut handen för att hälsa, då hade vi hälsat genom att krama om varandra under de senaste 19åren.
Läser lite vad jag skriver och känner de känslor som virvlar upp när jag tänker på dem och inser att jag fortfarande är otroligt besviken och missnöjd över deras agerande.
Så på så sätt tror jag, att just nu är det värre för mig att träffa dem än den nya.
Har ju sett den nya på håll när sonen varit på klassfotboll och klasshandboll där han och X:et kramat om varandra och pussat varandra.
Just där och då kände jag inte så mkt utan gjorde ett konstaterande att: Hur fan gick det till och vad ser hon i den där??
Tror jag har skjutit tanken åt sidan en del, att han skulle kunna närvara på skolavslutningar etc, detta då han har en son i samma ålder som min och även en yngre dotter där deras skolavslutningar är samma dag på en annan skola.
Men men, den dagen, om den inträffar, den kommer jag att både ta mig igenom och äga. (Haha lät ju jäkligt kaxigt nu, slutar väl med att jag ser ut som ett åskmoln den dagen det sker 
)
5 gillningar
Ja, den är också jobbigare än jag trodde. Mina tidigare svärföräldrar betydde väldigt mycket för mig, har haft några av de bästa stunderna i mitt liv med dem. Men insett att de inte är intresserade av att ha en relation längre - har försökt men får ingen direkt respons. Man får nöja sig med fina minnen.
@Martor och @Johan40, det där är ju en mkt märklig relation/reaktion till någon som varit som en “son” i huset sedan tidiga ungdomsår 
Annat vore det väl möjligen med nya partners långt upp i vuxen ålder, det kan jag kanske föreställa mig iaf.
Men jag undrar om inte den sortens knepiga beteenden och oförmågor att hantera känslomässiga “konflikter” går i arv 
Mina egna föräldrar har alltid vinnlagt sig om att behålla en omtänksam, välvillig och vänlig relation till de män jag haft och som de verkligen lärt känna och delat många år med. Nu är iof min pappa död, men så länge det gick så kom de ihåg jämna födelsedagar och andra viktiga händelser, även till min allra första ungdomskärleks egna föräldrar då vi delade en tioårig relation tillsammans. De skapade egna relationer med de män som på allvar kom in i mitt och min systers liv och de behöll dessa så länge de kunde. Både till x och till deras närmaste som kommit att betyda mycket under delade gemensamma år.
.
Men äpplen faller ju som bekant ofta(st) inte så värst långt från päronträden…
1 gillning
hmmm jo du är nog inte helt snett ute där förmågan att diskutera och hantera svåra frågor ligger inte på topp - enklare att bara gå vidare. Tråkigt hur som helst tycker jag.
Det är verkligen ett tråkigt ställningstagande!
Mitt x krävde att våra närmaste vänner samt hans föräldrar skulle välja sida. Om de inte slutade umgås med mig så skulle han bryta med dem. De flesta, inklusive hans föräldrar valde mig. Mest för att det var ett så dumt sätt att försöka styra över vem någon annan umgås med. X-svärisarna insåg också att kontakt med mig var viktigare för att hålla kontakt med barnbarnen.
1 gillning