Ja det är svårt det där när exet träffat en ny, jag vet att jag tog det oerhört hårt. Dels för att jag tyckte att det gick oerhört fort, jag fick reda på det genom sonen och att det vi var överens om att ta det varligt med sonen var helt plötsligt som bortblåst.
Går jag tillbaka till min egen tråd och scrollar tillbaka och läser det jag skrev så blir jag fortfarande förbannad.
Jag minns att det var många känslor som virvlade igenom mig, vissa virvlar upp fortfarande.
Min största rädsla var just detta med att bli utbytt, ja mitt X bytte efter 19år ut mig relativt snabbt, och var många saker som introducerades för min son. Där känslan och rädslan var att även jag skulle bli utbytt som pappa.
Alla de saker som jag och min son hade gjort tillsammans och som betydde mkt, började plötsligt mitt X göra med honom och även hennes nya.
Den nya hade en jämnårig son som min son snabbt blev kompis med och de hade/har väldigt roligt tillsammans, något som också spädde på då sonen ofta pratade om och ville leka med sin nya kamrat.
Som sagt många tankar och känslor virvlande och rördes upp.
Men…
Mitt i allt detta så finns det några saker som gjorde att jag började fasa ut dessa känslor och också kunde se andra saker.
För det första så räcker det att titta min son i ögonen när vi träffas så ser man hur mycket han älskar mig, de kramar av längtan och saknad som man får av honom.
Orden som han säger, ja han trivs med den nya och dennes barn, han tycker att det är roligt på många sätt.
Men ingen kan byta ut mig som pappa, ingen älskar honom mer än vad jag gör, och det finns ingen som min son tycker om mer än mig och sin mor.
Jag har tänkt oerhört mycket på detta, varit ledsen, arg, upprörd, uppgiven, frustrerad, you name it.
Samtidigt så måste jag ärligt säga att jag är glad att han faktiskt tycker om den nya, hade varit så otroligt mycket värre om han hade ogillar honom och tvingats vara där.
Jag måste även erkänna att den nya verkar ändå se min son vilket jag ändå är glad över.
Jag har inget behov av att veta ngt om den nya etc men jag känner mig ändå glad och lättad över att min son har det bra när han inte är hos mig.
Jag ser även att sonen får uppleva saker som han inte hade fått göra hos mig då jag inte har det intresset, så på ett sätt så får ju sonen uppleva mer saker vilket också har varit positivt för honom.
Sticker inte under stolen att det känns ibland men det hade kunnat vara oerhört mycket värre.
Men att komma dit hän jag är nu i mitt resonemang har tagit tid och oerhört mycket reflektionstid…