@Martor och @Johan40, det där är ju en mkt märklig relation/reaktion till någon som varit som en “son” i huset sedan tidiga ungdomsår Annat vore det väl möjligen med nya partners långt upp i vuxen ålder, det kan jag kanske föreställa mig iaf.
Men jag undrar om inte den sortens knepiga beteenden och oförmågor att hantera känslomässiga “konflikter” går i arv
Mina egna föräldrar har alltid vinnlagt sig om att behålla en omtänksam, välvillig och vänlig relation till de män jag haft och som de verkligen lärt känna och delat många år med. Nu är iof min pappa död, men så länge det gick så kom de ihåg jämna födelsedagar och andra viktiga händelser, även till min allra första ungdomskärleks egna föräldrar då vi delade en tioårig relation tillsammans. De skapade egna relationer med de män som på allvar kom in i mitt och min systers liv och de behöll dessa så länge de kunde. Både till x och till deras närmaste som kommit att betyda mycket under delade gemensamma år.
.
Men äpplen faller ju som bekant ofta(st) inte så värst långt från päronträden…
hmmm jo du är nog inte helt snett ute där förmågan att diskutera och hantera svåra frågor ligger inte på topp - enklare att bara gå vidare. Tråkigt hur som helst tycker jag.
Mitt x krävde att våra närmaste vänner samt hans föräldrar skulle välja sida. Om de inte slutade umgås med mig så skulle han bryta med dem. De flesta, inklusive hans föräldrar valde mig. Mest för att det var ett så dumt sätt att försöka styra över vem någon annan umgås med. X-svärisarna insåg också att kontakt med mig var viktigare för att hålla kontakt med barnbarnen.
@Restenavlivet
Har du fortfarande, flera år efter skilsmässan, regelbunden kontakt med ex-svärföräldrarna? Träffar du de?
Mina ex-svärföräldrar skulle absolut hålla kontakten med mig, och de ville inte att vi skulle tappa vår relation. Men nu i somras, ett drygt år senare, så visade det sig nog vara mer ord än handling från deras sida. Det har varit väldigt svårt att ses under sommaren, alltid någon ursäkt från de att inte kunna ses. Saknar de nåt oerhört, hade anammat de som mina egna föräldrar. Men, jag får nog inse att jag förlorat även de i detta.
Jag var och firade x:svärmors födelsedag alldeles nyss. Hon var och firade mig och även min nya sambo, vi fyller nästan samtidigt. Hon är däremot väldigt besviken på sin son.
Har aldrig haft nån speciellt nära relation med mina svärföräldrar så det är oförändrat. Det är mina föräldrar jag och mitt ex stått nära. Dom är fortfarande barnvakt åt henne, måste dock gå genom mig så det inte blir för mycket både äta och spara kakan.
Annat vore det väl möjligen med nya partners långt upp i vuxen ålder, det kan jag kanske föreställa mig iaf.
förmågan att diskutera och hantera svåra frågor ligger inte på topp - enklare att bara gå vidare. Tråkigt hur som helst tycker jag.