Det har uppstått en komplicerad situation.
Exet och jag är skilda sedan ca februari 2023, nästan ett år alltså. För ca 6 månader sedan träffade exet en ny. Fyra månader efter det, valde hon att introducera den nya för barnen, utan att informera mig. (Jag vet att hon inte har någon skyldighet, men samtidigt är det en stor förändring i barnens liv.) Jag fick reda på detta av en slump: den nya sover hos exet när barnen är där, de umgås med den nyes egna barn och så vidare. Detta är något som barnen “skyddat” mig från, för de ville inte “göra mig ledsen”.
När jag väl blivit medveten om den nya situationen, och samlat mig lite, talade jag med barnen och sa att de inte ska försöka “skydda” mig och att de får berätta om det som händer i deras liv med mamma och med hennes nya. Jag finns här för att lyssna, både på saker som är roliga och om det eventuellt är något som inte känns så bra. Mitt hem är en trygg plats där vi kan prata om allt. De måste inte berätta så klart, men de får om de vill.
Ganska snart efter att jag fått reda på den nya situationen behövde mitt ena barn prata lite om den nya. Jag fick då känslan att barnet inte riktigt kan prata med sin mamma om hur det känns med den nya. Jag berättade då för barnet att hens välmående, att hen ska känna sig trygg och bekväm i sitt hem, är det allra viktigaste. Viktigare än mammas eller pappas nya relation. Om det inte känns bra, ska barnet ta upp det med en av sina föräldrar.
Någon vecka senare behövde samma barn prata igen. Jag känner hen väl och ser när något tynger. Det framkom att hen inte är bekväm med att den nya sover hos dem. “Det känns konstigt”, “Jag tycker inte om kvällarna”. När de umgås på dagarna verkar det funka bra. Jag frågade om hen pratat med mamma om detta, men svaret var “jag vill att mamma ska vara glad”. Återigen sa jag att hen inte ska försöka ta ansvar för de vuxnas känslor och att mamma så klart är glad när hon är med sina barn.
Jag frågade om hen inte kunde försöka prata med sin mamma om detta. Vi kunde t ex skriva ett meddelande tillsammans eller skriva ett litet brev om det kändes svårt att ta öga mot öga. Hen ville inte det. Jag frågade om hen ville att jag skulle försöka prata med deras mamma om detta och hen svarade jakande.
Efter detta kände jag att jag också behövde stämma av med det andra barnet, som är yngre och lite mer sorgfri i sitt sätt. Hen sa först att det var okej med den nya och jag bekräftade att det var bra. Men vid ett senare tillfälle tog barnet själv upp att det blivit lite för mycket och att det kunde kännas som att deras mamma hellre var med den nya än med dem.
Jag upplever att detta är en svår situation. Det känns inte bra att mina barn “inte tycker om kvällarna” hos sin mamma. Jag har en känsla av att exet inte pejlar in hur barnen verkligen mår, det är inte hennes starka sida. Jag vet också att exet sällan ifrågasätter sina egna val och har svårt att se att hon gör några misstag alls i livet. Jag känner att jag har ett ansvar gentemot mina barn att informera deras mamma om hur de känner, så att hon kan förhålla sig till det.
Jag är fullt medveten om att jag inte har rätt att peta i exets liv eller i hennes föräldraskap. Men jag är tyvärr förvånad över situationen som uppstått. Det är inte likt den person jag trodde jag kände.
Nu har jag ju sagt till mitt ena barn att jag ska prata med deras mamma på något sätt. Det kan jag givetvis tänka om kring.
På nätet läser man ju ofta om att “barnen inte ska bli budbärare” och det håller jag med om. Nu har det redan skett pga exet och det gör mig så klart arg. Men gjort är gjort, bara att gå vidare. I den här nya situationen, som ju egentligen handlar om relationen mellan exet och hennes barn, riskerar jag att bli budbärare, men samtidigt är det självklart mycket svårt för ett barn att ta upp såna här frågor. Bara det faktum att de inte känner sig bekväma att göra det, visar på att exet inte har gehör för att nya personer i barnens hem är känsligt.
Vad tycker ni här på forumet? Ska jag t ex skriva ett mail till exet och försöka beskriva situationen så rakt och kortfattat som möjligt, som ren information, och låta henne avgöra om/hur hon ska agera? Eller ska jag istället uppmana mitt ena barn att försöka ta upp detta själv, och säga att jag alltid finns här som stöd om hen vill prata? Jag vet att om jag ringer och pratar med exet om detta kommer det bli för mycket känslor och riskerar att bli konflikt. Jag tror dessutom inte exet kommer att ta till sig informationen när den kommer från min mun.
Om något gott kommer ur det här så är det kanske att jag blir än mer medveten om att jag ska gå försiktigt fram i min egen nya relation, så att barnen känner sig sedda och hörda och att de kan få träffa min tjej på sina egna villkor. Jag vill bygga upp min egen familj på tre i första hand. Den nya i mitt liv måste inte vara central i mina barns liv, inte ännu.
