För mig har det börjat kännas bättre nu, 1.5 år efter separationen. Innan dess kändes det nästan värre, så som så många andra skriver är det verkligen ingen dans på rosor bara för att man är den som lämnar, MEN, att numera vakna med känslan av att det känns lite bättre för varje dag, att dalarna under de dåliga dagarna inte är fullt så djupa längre, den känslan är oslagbar!
Mitt ex kovände också i frågan om samtalsterapi
så vi gick och pratade ett par gånger, men jag kände även där att det saknades ett uppriktigt engagemang för relationen och blev ännu mer säker på att ha tagit rätt beslut.
Så himla skönt att höra - det lugnar min själ lite.
Att se hans destruktiva drickande under de här två veckorna som nu har gått får mig också att känna att detta nog är det enda rätta. På två dagar har han druckit en hel flaska gin och en halv box vin till… det finns liksom ingen botten.
Jag minns den här delen av processen, när man sakta men säkert blev mer och mer trygg och säker i sitt beslut, när saker och ting börjar klarna allt mer, man sakta reser sig upp ur det jobbiga och ser att det finns ett annat liv, en annan framtid. Det minns jag var både befriande och stärkande.
Det pendlar verkligen från dag till dag alltså. Kommer å ena sidan sakna min trygga vardag och alla roliga äventyr vi haft tillsammans, den samhörighet man byggt upp under 11 år tillsammans. Men jag kommer å andra sidan inte sakna att ensam dra projekt jobba-på-relationen AB. Ser fram emot att kunna gå i samtalsterapi utan att det handlar om kommunikationen i vår relation, och istället bara om mig.
Att ensam ta ansvar för ”projekt-jobba-på-realation” funkar inte, har man försök men inte får gensvar från den man lever med så tar det på självförtroendet.
Var också där! Fick inte med X på parterapi men gick till en samtalscoach, första samtalen hade jag fokus på hur jag skulle nå fram, räcka till och om jag bara blev mer positiv och gladare så skulle det ordna sig.
När samtalen sedan styrdes in på mig så hände något och ur det jobbiga så satte jag ord på vad JAG ville och önskade.
Vi behöver inte ta ansvar för hur våra X hanterar sitt liv.
Så är det, och man får sakna och sörja! Även om man är den som driver igenom separationen. Jag själv tillät mig inte att känna efter första halvåret då allt fokus låg på det praktiska (jag fick givetvis sköta allt med bodelning och försäljning osv medan han satt och grät hos våra gemensamma vänner som tog hans parti).
Under första semestern kom den stora dippen. Satan vad jag föll, handlöst. Skuldkänslorna och sorgen tog aldrig slut. Sorgen över den framtid som aldrig skulle bli det man så länge jobbat för, och (lite naivt såhär i efterhand) trott på.
Det tuffaste som jag (och andra jag pratat med i samma sits) upplever är att omgivningen känner mycket mer empati för den som är lämnad än den som lämnar. Därför är detta forumet helt fantastiskt tycker jag (som läst i flera år men nu först orkar delta genom att skriva)
Jag är så otroligt tacksam att jag trillade in på detta forum och direkt fångades upp av er alla otroligt kloka människor. Jag är i sådan otrolig sorg och jag saknar redan vår relation, men försöker att tänka att jag får göra det - även fast han tycker att jag lämnar honom i sticket och fast det är jag som driver igenom detta.
Jag är också otroligt lyckligt lottad som har ett OTROLIGT kontaktnät och vänskapskrets som fångat upp mig och tar hand om mig i allt det här. De är såklart partiska, men ingen av mina vänner har ens höjt på ögonbrynen av mitt beslut och förstår och stöttar helt och fullt. Det känns fint <3
IGENKÄNNINGEN här alltså! Jag insåg liksom att psykologsamtalen jag hade i somras bara handlade om honom. Hans sätt att kommunicera, hur jag skulle försöka möta honom på hans sätt etc. Ingen gång har jag stannat upp och tänkt på vad jag egentligen vill, alltså på riktigt vill. Det ska bli ändring på det nu. Nu är det projekt “jobba-på-mitt-eget-jag” AB.
Efter ett par ganska lugna dagar och ett påskrivet hyreskontrakt var det som att allting rämnade på nytt igår. Jag hade varit iväg och tränat och kom hem till sambon som satt helt förstörd i soffan. Han hade skrivit ett brev med alla sina tankar och känslor och att läsa det gjorde att jag gick sönder på nytt.
Mycket handlar om att han menar att den här krisen har fått honom att inse att han inte vill leva ett liv utan mig, och jag känner mig så hemsk som inte vill kompromissa mer, som inte orkar jobba på det nu när han vill. Usch…
Låt honom få börja ta tag i sitt eget liv om det är så att han menar allvar med att han vill fortsätta med dig.
Har han ändrat sig nu med terapi? Vill han gå och prata med någon? Har han ändrat sig med det här med giftermål/familjebildande?
Om jag var du skulle jag fortsätta med separationen och fokusera på dessa praktiska vägskäl ni har hamnat i och med tiden se om han menade allvar med förändring där? Gör han det, och ändrar sig finns det inget hinder för att det kan bli ni igen.
Såklart att han är ledsen, och såklart att även du är det. Jag ångrade mig 100 ggr men sakta och säkert blev skälen att ångra sig färre och bevisen på att jag valt rätt fler… Men vad som är rätt för dig vet bara du
Tack för dina svar, det lugnar mig så himla mycket att läsa det någon annan utifrån skriver om allt kaos som pågår i mitt liv just nu.
Han har inte ändrat sig runt terapi. Jag pratar själv med psykolog en gång i veckan just nu och mår väldigt bra av det. Han har “ändrat” sig om giftemål och barn i det att han uttryckt att han “gör vad som helst för att fortsätta tillsammans oavsett vad det innebär, giftemål barn eller vad som helst”. Det känns inte alls bra förstås och inte som en rimlig grund att skaffa familj på.
Mina ånger-känslor har klingat av lite den senaste veckan men kan drabbas av fruktansvärda ångest-attacker där jag får panik av tanken på att inte få dela vardagen med honom. Men jag är mer säker på att detta är rätt.
Skönt att du kan se framåt i vissa stunder, även om det ibland är som en slänggunga man åker i… när är flytten? Har han tagit tag i sin situation än kring boende och sådant?
Mitt x fixade ny lägenhet sista minuten innan vi skulle lämna den gamla, sedan dess har han ringt och beklagat sig hos mina släktingar bla att han inte bor så bra nu eftersom ”det gick så snabbt” med separationen (det tog 6 månader). Ännu en grej som jag tydligen ska bära ansvaret för eftersom det var jag som lämnade…
Jag kommer flytta i mitten av maj, och just nu känns det ändå helt okej att vi bor tillsammans. Han gör sin grej, jag gör min. Ibland äter vi tillsammans och de senaste dagarna har vi till och med kunnat småprata lite om vår arbetsdag.
Han kommer att bo kvar i vår nuvarande hyresrätt så länge. Han har möjlighet att betala hyran själv och han ville inte stress-flytta, vilket jag är helt okej med - jag skulle ha svårt att betala hela den hyran själv.
Hej alla, om det är någon som kollat in här på senaste! Jag tänkte uppdatera om vad som hände efter all er stöttning och klokheter som fick mig att driva min separation vidare.
Jag bor nu i min egen, fantastiska och underbara lägenhet med min katt. Direkt när jag hade flyttat lyfte stenen från mina axlar och jag kunde andas ut igen. Förra veckan gick jag på en dejt, helt utan några löften om något, och jag kan vara öppen med honom om att jag precis separerat och bara vill umgås och hänga just nu - en sommarfling, helt enkelt. Det känns befriande och jag mår bättre än jag gjort på över ett år.
Igår kom mitt ex över för att hälsa på katten, vilket jag var tveksam till först, men känner fortfarande skuld, så jag sa att det var okej. Det bröjade helt ok och vi kunde småprata, men han blev under besöket ledsen, och grät med katten i famnen, åkte sedan iväg utan att direkt säga något alls. Under kvällen fick jag meddelanden som lydde typ “Jag saknar er, allt är så tomt”. Jag svarade att jag inte kan ta emot den typen av meddelanden och att jag är ledsen om jag är elak, men jag vill att vi ska kunna ha kontakt kring katten och då behöver det röra bara det. Fick då senare under natten ett väldigt passivt aggressivt meddelande i stilen “Förlåt för mig sorg så hemskt mycket. Förlåt att jag älskar dig och saknar katten. Ska absolut inte hända igen”.
Jag har så svårt att sätta gränser då jag upplever att jag blir en hemsk person utan empati, men det här är inte heller hållbart. Mår dåligt av hans meddelanden. Svarade typ att han får känna all sorg men att jag inte kan vara den som tar emot den, och undanber mig passivt aggressiva meddelanden fortsättningsvis.
Jag tycker lugnt att du kan klippa den kontakten. Ni kanske kan höras om några år och prata gamla tider då om intresset finns. Vilket det troligen inte kommer att göra. Nu är han uppenbarligen inte över dig, och interaktioner i den där stilen lär inte hjälpa honom det minsta att komma vidare
Minimal kontakt.
Och den kontakten jag har kort och saklig.
Ja.
Mot gränslösa x som vägrar släppa kontakten, som försöker hålla kvar kontakten behöver man för deras och sin egen skull bli en kall, empatilös person som avvisar alla försök till all icke-nödvändig kontakt.
Så för att han och du ska komma vidare måste du vara kallt avvisande. Du är inte rätt person att trösta och stötta, då kan han tro att det kan bli ni igen eller försöker åtminstone pressa dig till det och så tar det energi och blir en sorg för er båda.
Ibland är det snällaste och bästa man kan göra att dra en tydlig gräns och vara kallt avvisande.
när är flytten? Har han tagit tag i sin situation än kring boende och sådant?