Här kommer en lång tråd från en som varken vet ut eller in längre. Jag och min sambo träffades när jag var 19 (är 30 idag). Han gjorde klart tidigt i vår relation att han inte vill ha några barn eller önskar gifta sig. Vid 19 års ålder visste jag inte vad jag ville och blev så kör i honom att inget av det spelade roll.
Fem år in började jag fundera över mitt eget önskemål och en längtan efter familj bubblade upp. Vi var nära att separera då, eftersom jag tyckte vi skulle gå till en parteraupeut för att reda ut vår relation. Han vägrade. I samtal med honom är det svårt att veta vad han tänker då han blir tyst och kall och ofta menar att han ?sagt det han vill säga?. Jag började istället själv gå i terapi för att reda ut saker och stannade i relationen. Vårt sexliv blev gradvis sämre och sämre.
För ungefär ett år sedan bubblade det upp igen - vi pratar aldrig om framtiden eftersom jag vet att vi inte vill samma sak. I somras tog jag upp det igen - jag tycker vi ska gå i samtal. Han vägrade. Jag ville göra slut på relationen men stannade för att börja bearbeta min egen osäkerhet kring barn med psykolog. Jag försökte ta verktyg från psykologens samtal och applicera på oss, men inget fungerade. Sexlivet blev ännu sämre och under förra året låg vi med varandra två gånger.
Sedan i somras har jag mått dåligt i relationen men inte vågat göra något. Jag älskar ju honom trots allt. Dessutom har jag börjat söka bekräftelse och samhörighet från andra (jag vet att det är fel…).
Så i söndags förra veckan sa jag att jag inte orkar mer. Jag vill ha en framtid med någon som delar min önskan om att skaffa familj och gifta mig. Jag intresseanmälde en lägenhet som jag fått erbjudande om och nu är han helt förstörd. Han tycker att jag sviker och att jag har varit okänsligt snabb att söka nytt boende (det kan jag hålla med om. Det var bara så att ansökningen för den lägenheten gick ut den dagen hos hyresvärden). Han vill verkligen inte separera och har gråtit varje dag, menar att han inte vill leva utan mig och att vi kan jobba på vår relation. Jag upplever att vi försökt göra det men att det inte fungerar och att jag inte vågar hänga en framtida familj på att han “kanske” kan tänka sig att omprioritera. Han dricker stora mängder alkohol nu för att döva smärta (vi pratar 3 bag in box själv på en vecka). Han skickar meddelanden om att han gör vad som helst för att vi ska vara tillsammans “oavsett vad det innebär: giftemål, barn eller vad som helst”. För mig känns det olustigt att starta en familj på de premisserna efter att inte ha blivit hörd på så länge.
Hur ska man tänka? Hur har ni levt igenom liknande situationer?
Alltså här ringer ju både en och annan varningsklocka…
Hur gammal är han och vad har han under alla dessa år, fram till sista veckan, levererat för anledning till att vara så kategorisk motståndare till att bilda familj och även till att försöka kommunicera och hitta förståelse mellan er kring detta motstridiga dilemma tillsammans med någon utomstående?
Jobbar han heltid? Hur klarar han det om han “NU” veckovis dricker ca 12 helflaskor vin ensam, alltså nästan två helflaskor själv per dag, efter jobbet?
Märks det inte på honom, blir han inte redlöst berusad? Går han till jobbet som vanligt varje morgon och kan sköta det utan problem, då är det något lurt här…
Tack för svar - det betyder verkligen jättemycket för mig att få hjälp att reda i alla mina tankar just nu.
Han fyller 32. Han utvecklar aldrig riktigt sina tankar kring det utan har varit bestämt i det faktum att han inte önskar skaffa barn. Han är helt enkelt ointresserad. Att han inte vill gå till parterapeut eller samtalskontakt förstår jag fortfarande inte. Han vill att VI ska prata med varandra, och jag försöker förklara att det ju inte fungerat hittills. Han menar att han inte “har något behov” av att prata med utomstående om detta, och att om jag har det får jag gå och prata själv. Min terapi de senaste vändorna har alltså helt handlat om vår relation.
Jag försökte fria till honom efter 7 år tillsammans och hans reaktion blev absolut inte positiv. Han svarade inte, kramade mig bara och sedan satt vi i flera timmar i soffan och han försökte föklara att “det här är ett så stort beslut”. Till sist “gick han med på” att ha ring på sig symboliskt men jag blev helt förkrossad av mottagandet.
Han arbetar heltid och går till jobbet varje morgon. Han verkar aldrig bli redlöst full. Däremot har varje kväll de senaste 10 dagarna i princip gått till att han vill prata om allt det här, försöka övertala, göra klart för mig att han gör vad som helst, och det är alltid efter att han har druckit.
Ena sidan av mig skriker att fortsätta pusha fram den här separationen men den andra, som vet alla sätt han är en fantastisk partner på, tar ibland överhand och jag faller ner i bottenlös sorg och tvivel.
Men alltså, du har ju varit jättetydlig med att det här är ett stort problem för dig länge, och flera gånger föreslagit terapi. Och det har han som jag förstår din beskrivning skitit totalt i.
Han bryr sig ju bara nu för att han håller på att förlora något som känns bra för honom, inte för att han bryr sig om dig, för då hade du fått en respons tidigare. Han trodde väl helt enkelt inte att du skulle klara att lämna honom, och räknade med att han skulle kunna bete sig som han gör och skita i dina framtidsdrömmar och ändå ha dig kvar.
Märks det inte på honom direkt att han dricker de mängderna varje dag, då är han VAN att dricka mycket och det kontinuerligt.
Jag tycker inte han låter som ett direkt stabilt kort att satsa på, även om han skulle ge med sig och säga ok till barn nu under galgen. Personligen skulle jag inte vilja skaffa barn med en sådan man, för att få ett barn och än mer flera småbarn är det absolut mest påfrestande en människa kan vara med om… och även det mest påfrestande som finns för en vuxen parrelation.
När det är dags att axla det ansvaret så bör det definitivtinte vara med en uppenbart negativ, svajig, emotionellt avstängd och distanserad partner. Vore livets misstag om du frågar mig…
Lämna och gör det asap!!! Var rädd om den fertila tid du har som gör det möjligt för dig att hinna träffa en bättre lämpad man på alla plan som du med ömsesidig vilja kan dela lyckan att ni båda vill bilda familj tillsammans
Jag tycker ju också att jag har varit det, men han är så totalt oförstående. Han är också arg för att jag inte låter mitt beslut få landa, eftersom han vill att vi jobbar på det. Han accepterar inte att jag inte vill jobba vidare med det. Inte på något sätt så att han är elak eller höjer rösten, snarare helt förkrossad.
Jag blir bara så otroligt osäker i mitt beslut när det helt plötsligt lovas bot och bättring och att jag kan få allt det jag upptäckt att jag drömmer om med den person jag spenderat hela mitt vuxna liv med. Han är trygg, rolig och fantastisk men visst måste man kunna prata om djupare saker utan att mötas av en vägg, eller att diskutera varför vi inte har sex längre utan att han försöker kollra bort samtalsämnet? Sorgen är dock ett faktum även i mig.
Tja, dels tänker jag att om han nu är så förkrossad och lovar bot och bättring, var var han egentligen när du mådde dåligt, krisade och behövde söka hjälp? Varför fanns han inte där för dig då, när du behövde det? Varför finns viljan att göra något först när han själv står att förlora, inte när du mår dåligt eller behöver stöd?
Men också tänker jag även om det kan låta hårt att det är ganska dumt av dig att stanna i en relation där han från början och genomgående varit tydlig med att han inte vill ha barn och inte vill gifta sig, och hoppas på att ni ska bilda familj och gifta er. Varför har du gjort så, egentligen? Det blir ju samtidigt konstigt att vara besviken på honom för att han inte vill gifta sig och skaffa barn när han har varit supertydlig hela tiden med att det är saker han inte vill.
Nej, det framstår logiskt på alla sätt att du nu lämnar detta förhållande bakom dig och ger dig chansen att hitta en man som delar dina drömmar innan du börjar få ont om tid att hinna bilda familj. Jag tror nog att när du kommit vidare från detta kommer du mest undra varför du var kvar så länge och hur du någonsin kunde överväga att bli kvar med honom. Men givetvis förstår jag att det inte är så lätt för dig att göra som det är för mig att skriva.
Ja, han är en person som gillar alla möjliga drycker och hänger i “herrklubbskretsar”, så han är en van drickare. Men det är klart att det är obehagligt att se honom tömma en box på två dagar utan att han ens sluddrar.
Det är precis såhär mina tankar går också. Han menar kanske det han säger, att han gör vad som helst “till och med” skaffar barn med mig. Men sen då? Ska vi fortsatt ha ett så dåligt sexliv (för ursäkta mig, men hur sällan är det rimligt att man ligger med sin partner när man knappt är 30 och inte har några barn?!).
Uppskattar oändligt mycket att ni tar er tid att svara och ge råd. Jag mår så fruktansvärt dåligt i allt det här.
Det låter inte hårt - det är en rimlig fråga! När vi träffades var jag själv osäker på om jag ens ville ha barn och familj. Hade inte drömt om ett sådant liv utan tänkt att barnlöshet också kan vara ett alternativ för mig. Men, med det sagt så har det börjat vakna i mig under årens lopp, men jag har på något sätt alltid vaggat mig in i att jag kanske inte måste det. Det är dock nu på senare år när andra saker också knakar i förhållandet som en liten barnlängtan växt fram i mig. Inte så att jag skriker av barnlängtan, men jag har behov av en partner som är villig att diskutera alternativen.
När vi krisade för fem år sedan (vilket han inte minns i dagsläget) kom vi överens om att om den dagen kommer då jag vaknar och inser att - jo, barn är det jag faktiskt vill, så skulle vi behöva gå åt varsitt håll. Jag försöker nu göra det, för att inte tvinga in honom i ett liv han inte vill skriva under på, eller för min del att inte fortsätta förneka mina egna känslor kring en framtid utan familj.
Där har du ett av de svar du behöver. Han är garanterat beroende av all den där alkoholen på dagligbasis.
Jag tror att det finns fler problem med honom än du riktigt har tagit till dig, man blir å lätt både van, hemmablind och ser till slut inte skogen för alla träd… men det hade ju tex. varit klädsamt om, han lagt ner drickandet och velat ha alla dessa samtal om känslor och framtid när han är nykter… och inte bara en dag utan minst en vecka utan en droppe alkohol. Men det skulle förvåna mig storligen om han klarar det… för alltid finns det nåt att trösta sig för, fira etc.
Ja, det är nog så… Det finns absolut en skog av problem rent historiskt här också med hans familjedynamik och relation till sina syskon etc. som påverkar honom utan att han skulle vilja erkänna det. Han är väldigt dålig på att prata om känslor och under de samtal vi har haft hemma i soffan blir det ofta så svårt att han antingen blir helt tyst och ajg får försöka ställa frågor för att värka fram det, eller så får han skriva det till mig i ett meddelande på telefonen fast jag sitter bredvid.
Ja, och det låter ju helt rimligt på det hela taget. Mest tänkte jag väl på det där med att du friade och sen blev så besviken på reaktionen, det låter som något hopp du själv byggt upp för annars verkar det nästan lite självdestruktivt att fria till någon som sagt att den inte vill gifta sig, och bli ledsen över en negativ reaktion.
Men annars kan jag väl tycka att det är rätt fult som han beter sig nu. Är det detta ni har kommit överens om, ifall du kommer fram till att du faktiskt vill ha barn så går ni skilda vägar, för det är inte öpept för förhandling för honom. + att du redan flaggat dina förändrade känslor och erbjudit terapi etc. Och sen börjar han ändå böla, köra känslomässig manipulation och lova guld och gröna skogar under galgen. Det är rätt fult. Med tanke på hur ni pratat om detta tidigare tycker jag han borde ha sucked it up och låtit dig gå med välvilja och värme istället för att hålla på såhär.
Ja, du har helt rätt där. Jag har absolut också levt i villfarelsen att man ju kan ändra sig och det är ju inte heller helt sjysst när han gjort det tydligt - helt riktigt.
Ja. Men som sagt så verkar han inte minnas krisen för fem år sedan, så hans verklighet i allt det här ser säkerligen helt annorlunda ut.
Nej, det är just det som inte känns aktuellt. Och ÄNDÅ gör det så vidrigt ont i mig att göra det här mot honom. Han som varit min bästa vän och stöttepelare genom 10 år, in i ett vuxenliv. Det är det absolut värsta jag gjort i hela mitt liv - även om mina anledningar faktiskt ser både logiska och genomtänkta ut när jag skriver ner dem, och med alla välformulerade svar jag får av er <3
Det är ju ett väldigt starkt band att bryta, det gör jävligt ont och man måste tänka om sig själv som person, rita om kartan. Så det är inte lätt bara för att det är logiskt. Men du är ju ung och har så mycket framför dig, att stanna med denna man framstår som en strategi för att spola ner din framtid.
Bara för att man har ett förflutet ihop som är värdefullt betyder ju inte det att man måste ha sin framtid ihop med. Det förflutna försvinner ju inte, det finns kvar, även om man väljer en annan framtid.
Jag kan verkligen inte tacka nog för det du skriver nu - det landar mjukt inom mig och får mig att inte känna mig som världens sämsta person som inte vill fortsätta arbeta på min relation.
Tack också för att du är rak och sträng på rätt sätt - det får mig att reflektera.
I morgon har jag bokat in ett samtal med psykologen jag träffade i somras (som försökte hjälpa mig att arbeta på min relation och reda i min inställning till huruvida jag önskar få barn eller ej) och hoppas att han kan hjälpa mig processa de värsta skuldkänslorna.
… och sen får vi se om vi två kan hålla oss lugna i diskussionen kring vår älskade katt. Det ser jag inte fram emot alls.
Inget jag varit med om själv men…Du har ju verkligen försökt att prata med honom och få honom med på noterna. Nu inser han helt plötsligt att du menar allvar och han får panik. Jag tycker han har fått många varningar och chanser.
Jag tänker att ni nog behöver separera för att fundera över situationen, att skaffa familj mm under dessa förutsättningar hade inte jag heller tyckt känts bra.
Du är värd någon som vill samma saker som du.
Ibland undrar jag var kärlek är egentligen. Du säger att du älskar honom trots att han bevisligen inte verkar prioritera dina behov. Jag tror att vi förväxlar kärlek med vänskap och vana många gånger. Man växer ihop när man är tillsammans länge, så att man får fantomsmärtor när den andre inte finns där, eller varnar om att inte finnas där.
Föreställ dig att din sambo går med på din önskan om att gifta sig och skaffa barn. Hur tror du att det skulle bli? Har ni något gemensamt familjeliv nu? Hur skulle han vara mot barnet?
Förvisso tror jag att man kan ändra sig plötsligt när det gäller att skaffa barn, jag gjorde det själv. Men det verkar som om han också har en hel del andra problem.
Det värsta du kan göra är att ge honom så många chanser att dina egna möjligheter att bli gravid minskar eller helt försvinner.
Om din bästa vän och stöttepelare negligerar dig och dina behov, blir kall och avståndstagande när du berättar vad du vill verkar det vara en dålig vänskap och en rutten pelare.
Det är möjligen inte så att du har filter och skygglapparvsom gör att du inte ser hur han verkligen är och hur ni verkligen har det utan ser saker som du önskar att det vore?
Utifrån den beskrivning du ger vet han nog själv med sig att det nog ingen bra idé att skaffa barn då han känner att han inte vill och ev inte kan ta det föräldraansvar som krävs.
