Hej alla, om det är någon som kollat in här på senaste! Jag tänkte uppdatera om vad som hände efter all er stöttning och klokheter som fick mig att driva min separation vidare.
Jag bor nu i min egen, fantastiska och underbara lägenhet med min katt. Direkt när jag hade flyttat lyfte stenen från mina axlar och jag kunde andas ut igen. Förra veckan gick jag på en dejt, helt utan några löften om något, och jag kan vara öppen med honom om att jag precis separerat och bara vill umgås och hänga just nu - en sommarfling, helt enkelt. Det känns befriande och jag mår bättre än jag gjort på över ett år.
Igår kom mitt ex över för att hälsa på katten, vilket jag var tveksam till först, men känner fortfarande skuld, så jag sa att det var okej. Det bröjade helt ok och vi kunde småprata, men han blev under besöket ledsen, och grät med katten i famnen, åkte sedan iväg utan att direkt säga något alls. Under kvällen fick jag meddelanden som lydde typ “Jag saknar er, allt är så tomt”. Jag svarade att jag inte kan ta emot den typen av meddelanden och att jag är ledsen om jag är elak, men jag vill att vi ska kunna ha kontakt kring katten och då behöver det röra bara det. Fick då senare under natten ett väldigt passivt aggressivt meddelande i stilen “Förlåt för mig sorg så hemskt mycket. Förlåt att jag älskar dig och saknar katten. Ska absolut inte hända igen”.
Jag har så svårt att sätta gränser då jag upplever att jag blir en hemsk person utan empati, men det här är inte heller hållbart. Mår dåligt av hans meddelanden. Svarade typ att han får känna all sorg men att jag inte kan vara den som tar emot den, och undanber mig passivt aggressiva meddelanden fortsättningsvis.
Jag tycker lugnt att du kan klippa den kontakten. Ni kanske kan höras om några år och prata gamla tider då om intresset finns. Vilket det troligen inte kommer att göra. Nu är han uppenbarligen inte över dig, och interaktioner i den där stilen lär inte hjälpa honom det minsta att komma vidare
Minimal kontakt.
Och den kontakten jag har kort och saklig.
Ja.
Mot gränslösa x som vägrar släppa kontakten, som försöker hålla kvar kontakten behöver man för deras och sin egen skull bli en kall, empatilös person som avvisar alla försök till all icke-nödvändig kontakt.
Så för att han och du ska komma vidare måste du vara kallt avvisande. Du är inte rätt person att trösta och stötta, då kan han tro att det kan bli ni igen eller försöker åtminstone pressa dig till det och så tar det energi och blir en sorg för er båda.
Ibland är det snällaste och bästa man kan göra att dra en tydlig gräns och vara kallt avvisande.
Jag vill börja med att tacka alla som skrev till mig under den här perioden av mitt liv. Separationen var nu såhär i efterhand ABSOLUT det enda rimliga alternativet. Idag har jag och mitt ex kontakt då och då men mest vad gäller vår katt, som han har första tjing på att vara kattvakt åt när jag är borta.
Jag har träffat en ny man, som tagit mitt liv med storm, helt oplanerat och jag var inte alls beredd. Jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu. Att ha en relation med en emetionellt stabil person, som gärna pratar om vår gemensamma framtid, och alltid finns där för mig är något helt nytt och jag ser min förra relation i ett helt annat ljus. Precis som många av er påpekade i tråden tidigt levde jag i en relation som lämnade oerhört mycket att önska, och de emotionella ärr jag samlade på mig under de åren blir smärtsamt tydliga nu.
Alla era tankar och kommentarer var direkt nödvändiga för att jag skulle orka genomgå min separation. Tack för det <3
Underbart att läsa din solskenshistoria Dom behövs verkligen…
Att se att det finns ljus i mörkret. Att det finns potentiella partners därute och att man trots att när man tror att livet är över faktiskt kan resa sig en dag när man är redo glad för din skull
Dom behövs verkligen…
glad för din skull