Jag kan verkligen inte tacka nog för det du skriver nu - det landar mjukt inom mig och får mig att inte känna mig som världens sämsta person som inte vill fortsätta arbeta på min relation.
Tack också för att du är rak och sträng på rätt sätt - det får mig att reflektera.
I morgon har jag bokat in ett samtal med psykologen jag träffade i somras (som försökte hjälpa mig att arbeta på min relation och reda i min inställning till huruvida jag önskar få barn eller ej) och hoppas att han kan hjälpa mig processa de värsta skuldkänslorna.
… och sen får vi se om vi två kan hålla oss lugna i diskussionen kring vår älskade katt. Det ser jag inte fram emot alls.
Inget jag varit med om själv men…Du har ju verkligen försökt att prata med honom och få honom med på noterna. Nu inser han helt plötsligt att du menar allvar och han får panik. Jag tycker han har fått många varningar och chanser.
Jag tänker att ni nog behöver separera för att fundera över situationen, att skaffa familj mm under dessa förutsättningar hade inte jag heller tyckt känts bra.
Du är värd någon som vill samma saker som du.
Ibland undrar jag var kärlek är egentligen. Du säger att du älskar honom trots att han bevisligen inte verkar prioritera dina behov. Jag tror att vi förväxlar kärlek med vänskap och vana många gånger. Man växer ihop när man är tillsammans länge, så att man får fantomsmärtor när den andre inte finns där, eller varnar om att inte finnas där.
Föreställ dig att din sambo går med på din önskan om att gifta sig och skaffa barn. Hur tror du att det skulle bli? Har ni något gemensamt familjeliv nu? Hur skulle han vara mot barnet?
Förvisso tror jag att man kan ändra sig plötsligt när det gäller att skaffa barn, jag gjorde det själv. Men det verkar som om han också har en hel del andra problem.
Det värsta du kan göra är att ge honom så många chanser att dina egna möjligheter att bli gravid minskar eller helt försvinner.
Om din bästa vän och stöttepelare negligerar dig och dina behov, blir kall och avståndstagande när du berättar vad du vill verkar det vara en dålig vänskap och en rutten pelare.
Det är möjligen inte så att du har filter och skygglapparvsom gör att du inte ser hur han verkligen är och hur ni verkligen har det utan ser saker som du önskar att det vore?
Utifrån den beskrivning du ger vet han nog själv med sig att det nog ingen bra idé att skaffa barn då han känner att han inte vill och ev inte kan ta det föräldraansvar som krävs.
Allt du säger stämmer nog precis. Det finns såklart jättemånga exempel på hur han varit en helt otrolig livskamrat under de här åren - hjälpte mig igenom flera års behandling av anorexi, alltid funnits där som stöd när jag gått igenom jobbiga saker, alltid hejat på i allt jag tagit mig för. Men nog är det så att det snarare är en vänskap där vi vuxit in i varandra och levt i symbios som par. Den sexuella attraktionen finns ju knappt kvar och är inget vi pratar om eftersom han upplever att jag tjatar då.
Jag har ingen aning om hur han skulle bete sig mot barnet. Han umgås sällan med andra barn och är det barn i närheten är han oftast helt ointresserad.
Exakt. Det finns en uppsjö av ouppklarade problem och trauman han själv stängt dörren till och vägrar öppna. Han är en “locket på” kind of person, tyvärr. En slags “tig-ihjäl-din-ångest”-man.
Det är säkert så att jag inte riktigt velat inse fakta. Det är ju svårt att få fram nyanser här också när jag skriver om min livskris. Han har massor av fina egenskaper. Är generös, lugnet själv när jag stormar, alltid stöttat och tagit hand om mig och vår gemensamma katt. Vi skrattar ihop och har egentligen ett bra dagligt liv. Men det måste väl ändå finnas mer i ett förhållande än att man har ett välsmort vardagsliv? Typ ett samliv och en gemensam bild av framtiden.
Jag levde i något liknande i över tio år och det tog nästan 4 år innan det landade helt hos mig att det var bäst att separera. Det tog så lång tid just för att det fanns så många bra sidor också i relationen. Men brist på samliv, ovilja att samtala samt känslan av att man inte vill åt samma håll blev för mig till slut avgörande skäl att gå vidare ensam.
Exakt just så är det just nu. Därför är det ganska svårt att lämna också. Men jag vill verkligen tro att det kan bli bättre än såhär att leva med någon. TACK
För mig har det börjat kännas bättre nu, 1.5 år efter separationen. Innan dess kändes det nästan värre, så som så många andra skriver är det verkligen ingen dans på rosor bara för att man är den som lämnar, MEN, att numera vakna med känslan av att det känns lite bättre för varje dag, att dalarna under de dåliga dagarna inte är fullt så djupa längre, den känslan är oslagbar!
Mitt ex kovände också i frågan om samtalsterapi
så vi gick och pratade ett par gånger, men jag kände även där att det saknades ett uppriktigt engagemang för relationen och blev ännu mer säker på att ha tagit rätt beslut.
Så himla skönt att höra - det lugnar min själ lite.
Att se hans destruktiva drickande under de här två veckorna som nu har gått får mig också att känna att detta nog är det enda rätta. På två dagar har han druckit en hel flaska gin och en halv box vin till… det finns liksom ingen botten.
Jag minns den här delen av processen, när man sakta men säkert blev mer och mer trygg och säker i sitt beslut, när saker och ting börjar klarna allt mer, man sakta reser sig upp ur det jobbiga och ser att det finns ett annat liv, en annan framtid. Det minns jag var både befriande och stärkande.
Det pendlar verkligen från dag till dag alltså. Kommer å ena sidan sakna min trygga vardag och alla roliga äventyr vi haft tillsammans, den samhörighet man byggt upp under 11 år tillsammans. Men jag kommer å andra sidan inte sakna att ensam dra projekt jobba-på-relationen AB. Ser fram emot att kunna gå i samtalsterapi utan att det handlar om kommunikationen i vår relation, och istället bara om mig.
Att ensam ta ansvar för ”projekt-jobba-på-realation” funkar inte, har man försök men inte får gensvar från den man lever med så tar det på självförtroendet.
Var också där! Fick inte med X på parterapi men gick till en samtalscoach, första samtalen hade jag fokus på hur jag skulle nå fram, räcka till och om jag bara blev mer positiv och gladare så skulle det ordna sig.
När samtalen sedan styrdes in på mig så hände något och ur det jobbiga så satte jag ord på vad JAG ville och önskade.
Vi behöver inte ta ansvar för hur våra X hanterar sitt liv.
Så är det, och man får sakna och sörja! Även om man är den som driver igenom separationen. Jag själv tillät mig inte att känna efter första halvåret då allt fokus låg på det praktiska (jag fick givetvis sköta allt med bodelning och försäljning osv medan han satt och grät hos våra gemensamma vänner som tog hans parti).
Under första semestern kom den stora dippen. Satan vad jag föll, handlöst. Skuldkänslorna och sorgen tog aldrig slut. Sorgen över den framtid som aldrig skulle bli det man så länge jobbat för, och (lite naivt såhär i efterhand) trott på.
Det tuffaste som jag (och andra jag pratat med i samma sits) upplever är att omgivningen känner mycket mer empati för den som är lämnad än den som lämnar. Därför är detta forumet helt fantastiskt tycker jag (som läst i flera år men nu först orkar delta genom att skriva)
Jag är så otroligt tacksam att jag trillade in på detta forum och direkt fångades upp av er alla otroligt kloka människor. Jag är i sådan otrolig sorg och jag saknar redan vår relation, men försöker att tänka att jag får göra det - även fast han tycker att jag lämnar honom i sticket och fast det är jag som driver igenom detta.
Jag är också otroligt lyckligt lottad som har ett OTROLIGT kontaktnät och vänskapskrets som fångat upp mig och tar hand om mig i allt det här. De är såklart partiska, men ingen av mina vänner har ens höjt på ögonbrynen av mitt beslut och förstår och stöttar helt och fullt. Det känns fint <3
IGENKÄNNINGEN här alltså! Jag insåg liksom att psykologsamtalen jag hade i somras bara handlade om honom. Hans sätt att kommunicera, hur jag skulle försöka möta honom på hans sätt etc. Ingen gång har jag stannat upp och tänkt på vad jag egentligen vill, alltså på riktigt vill. Det ska bli ändring på det nu. Nu är det projekt “jobba-på-mitt-eget-jag” AB.
Efter ett par ganska lugna dagar och ett påskrivet hyreskontrakt var det som att allting rämnade på nytt igår. Jag hade varit iväg och tränat och kom hem till sambon som satt helt förstörd i soffan. Han hade skrivit ett brev med alla sina tankar och känslor och att läsa det gjorde att jag gick sönder på nytt.
Mycket handlar om att han menar att den här krisen har fått honom att inse att han inte vill leva ett liv utan mig, och jag känner mig så hemsk som inte vill kompromissa mer, som inte orkar jobba på det nu när han vill. Usch…
Låt honom få börja ta tag i sitt eget liv om det är så att han menar allvar med att han vill fortsätta med dig.
Har han ändrat sig nu med terapi? Vill han gå och prata med någon? Har han ändrat sig med det här med giftermål/familjebildande?
Om jag var du skulle jag fortsätta med separationen och fokusera på dessa praktiska vägskäl ni har hamnat i och med tiden se om han menade allvar med förändring där? Gör han det, och ändrar sig finns det inget hinder för att det kan bli ni igen.
Såklart att han är ledsen, och såklart att även du är det. Jag ångrade mig 100 ggr men sakta och säkert blev skälen att ångra sig färre och bevisen på att jag valt rätt fler… Men vad som är rätt för dig vet bara du
