Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Att orka

Då var det bestämt att det blir separation. Efter första dagarnas sorg och ångestattacker så känner jag mig idag dränerad på energi. Livet fortgår som vanligt och om det i vanliga fall är tufft att få ihop jobb /barnens aktiviter/träning så är det ännu jobbigare nu. Hur orkar man, hur tar man sig framåt. Är så trött och slut, vill bara sova men det finns inte en chans till ngn vila. Var hemma ett par dagar från jobbet, men jobbar fullt igen. Rutinerna håller mig uppe ändå, man måste utföra allt, men det finns ingen glädje i något, hittar inget andningshål, träningen som varit räddningen tidigare hjälper inte heller. Hemmet måste skötas, mat ska planeras, trädgården måste fixas. Blir stressad över alla måsten både hemma och på jobbet, utöver det nytt boende, ekonomin som måste lösas. Klart är att det blir mycket sämre med pengar, det finns ingen tid att sörja måste hålla ihop hela dagarna. Har en tid hos kurator nästa vecka, kanske är det där jag kan få landa. Ser bara allt i svart och hittat inget positivt alls med detta.

1 Like

När skilsmässobomben landade i knät för ganska länge sedan gick ganska snart till en terapeut via jobbet. Hon var tydlig med att få mig att förstå att pizza är också mat. Varken jag eller grannarna dör om gräsmattan växer över alla bredder. Genvägar och tillfälliga lösningar är heeeelt i sin ordning i den situation du är nu. Det räcker att överleva! Man måste inte vara hälsoexpert och allkonstnär mitt i den brutala sorgen!

3 Likes

Precis som @Hej_och_h skriver så måste du sänka ribban. Rejält. På alla områden; jobb matlagning, trädgård, barnens aktiviteter. Det finns en anledning till att ensamstående föräldrar inte fixar allt, och det är att de är… ensamstående. Och inledningsvis ledsna och chockade över att vara just ensamstående.

En inte ovanlig reaktion är att sätta igång och göra allt ännu bättre än tidigare för att liksom visa att inget har försämrats, för att faktiskt förneka att något har förändrats. Ben there Done that. Man bygger grunden för en rejäl depression eller utbrändhet på det sättet. Klokare är de som faktiskt börjar underprestera och vara så lata som möjligt. Visst, vissa saker måste skötas, som nytt boende och ekonomi. Men pizza, gröt eller halvfabrikat till middag funkar bra. Låt trädgården växa igen under ett eller två år. Hitta någon annan som kan ta barnen till deras aktiviteter eller minska på någon. Byt träningsform till något snällt och lugnt som promenader.

Räkna inte med att få en lång, sammanhängande vila, för det kommer inte att hända oh inte heller att hjälpa. Leta istället efter micropauser. Lägg dig tidigt, låt disken stå. Sätt dig en stund och stirra deppigt rakt ut i luften när barnen gör något annat. Gråt en stund om du ”tar en promenad”. öva dig i att be om hjälp av andra. Vem av kompisarnas föräldrar kan skjutsa dina barn? Kan dina släktingar hjälpa dig med något? Dina vänner? Dina arbetskamrater? Du är den svaga nu, du är den som behöver hjälp. Det kommer inte alltid att vara så, men så är det nu.

Känn medlidande med dig själv. Tänk på dig själv som en liten hundvalp som darra och gnyr. Håll om dig själv som du skulle ha hållit om den där valpen. Din styrka kommer tillbaka, och din ork. Men nu måste du få vara svag. Du kommer ändå att fixa det som måste göras. Det kommer att bli bättre! Men var nu bara snäll mot dig själv och sortera bort så mycket som möjligt som du hittills tyckt att du måste klara. Kram och medkänsla!

8 Likes

Tack för fina ord, tyvärr så kommer inte mycket sttt gå att ändra på och ja att inte prestera kommer bli lika svårt som allt annat. Är en sån som är jättenoga med allt så att jag inte orkar /har råd med samma drar ner mig så himla mycket, det blir en dubbel sorg. Har tyvärr ingen släkt i närheten som kan hjälpa, varken vänner eller arbetskamrater har tid att hjälpa, märks redan nu att det är tomma ord dom säger att jag gärna får prata av mig men märks att ingen hhar tid egentligen . Har inga grannar som har barn med samma hobbys så jag måste själv ta barnen till aktiviteter. Blir väldigt ensam med allt tyvärr. Barnen ska inte behöva lida, dom måste få fortsätta med sitt så vill inte dra ner på deras aktiviteter . Jobbet kräver lika mycket som vanligt går tyvärr inte att skära ner något där heller. Så tyvärr känns det rätt hopplöst.

Känner så med dig och har tyvärr inte så många klokheter att dela med mig av dig jag är själv fortfarande alldeles förlamad av situationen vissa dagar. Men, läs de fina svaren ovan igen och igen, för de är SÅ bra! Acceptera att just nu är livet upp och ner. Var snäll mot dig själv. Identifiera vad som är viktigast, t ex att orka vara närvarande med barnen. Släpp alla andra “måsten”!! Nej, man måste inte städa varje dag, och om trädgården förfaller nu så går det att reparera sen! Minsta möjliga insats på jobbet, kör med halvfabrikat och pizza hemma. Stor kram!

@Ledsen84
Kan relatera till så mycket i det du skriver, men vill skicka med dig en tanke till.

Jag förstår verkligen varför du inte vill att dina barn ska drabbas eller varför du känner att deras liv inte ska inskränkas i och med att detta har hänt. Jag tror att väldigt många förstår precis och känner likadant. Jag har också gjort det!

Fast, jag tror även att just det är en ganska skev och osund företeelse som inträffat i vårt samhälle Sverige. Allt för barnen! Det blir barnen som blir måttet på om vi har lyckats. De ska ha många aktiviteter, vara tidiga och bäst på allt, ha allt som ”alla andra” har, lyckas i skolan, osv. Jag tror det innebär dels en orimlig börda på våra barn när liksom vår lycka IOM det är deras ansvar. Och dels att det är att göra våra barn en otjänst. Barnen blir små egocentrerade prinsar och prinsessor som alla ska göra allt för, oavsett hur omständigheterna är eller på vilket sätt det går ut över andra. Barnen går miste om att göra andra viktiga lärdomar i livet.

Att vara med om motgång, att behöva prioritera och prioritera bort är superviktiga erfarenheter, även för barn. Eller framför allt för barn.

Det viktigaste ett barn behöver är tid med mamma och pappa, att bli sedd och lyssnad på. En mamma som brakar ihop under kravfylld börda är värre än att inte få fortsätta med alla aktiviteter man är van vid. Att inte kunna göra allt är viktiga erfarenheter att ta med sig i livet. Att uppleva att mamma sätter gränser för sig själv för att inte braka ihop är mycket värdefullt exempel på ansvarsfull vuxen och kvinna som jag tror att vi alla gärna vill skicka med våra egna barn in i vuxenlivet.

4 Likes

Kloka tankar, hade nog inte ens tänkt så. Präglas nog av min egen barndom har inte behövt ta några direkta motgångar, kommer från en kärnfamilj där vi barn har fått allt, både tid och pengar, att jag kunnat ge minna barn samma fram tills nu. Att allt ryckts bort under fötterna på mig, det är en livskris så stor att det inte blir lätt att förstå och acceptera, så det är inget som kommer naturligt för mig. Tur det finns terapeuter kommer behövs.

1 Like

Det er så sant det du skriver om prinser og prinsesser. Jeg vet alt om dette, jobber i ungdomsskolen. Ja, i Norge riktignok, men det er det samme der. unger er statussymboler vi viser frem, og lykkes ungene i noe glitrer foreldrene. Ungene lærer at de er berettiget ALT, de kan bli hva de vil, vi skylder dem alt. Dessverre så trenger foreldrene en realitetsorientering innimellom, så trist å se denne utviklingen. Det er mye å si om dette, så stopper nå.

1 Like

Jag tror också att du på sätt och vis gör barnen en björntjänst genom att försöka hålla fasaden uppe. Man vill inte att de ska drabbas så hårt av vuxenvärldens beslut, och man tycker att det redan är synd om dem som måste bli skilsmässobarn. Därför sliter man hellre ihjäl sig själv än att säga “tyvärr, det här har vi inte möjlighet att göra längre”.

Men egentligen - är det för deras bästa att du går på knäna? Vad lär de sig av det? Om du tänker att din huvudsakliga uppgift inte är att göra barnen maximalt lyckliga och bekymmerslösa 24/7, utan att rusta dem för att bli trygga och klara sig själva, vad är bäst att göra då?

Mina barn fick försaka en hel del när vi skildes. De blev tvungna att börja transportera sig själva i högre utsträckning både till skola och fritidsintressen, semestrarna blev enklare och billigare och det går betydligt längre tid mellan inköpen av dyra varor nu för tiden. “Jag har inte råd” är ett standardsvar från mitt håll, och det vet de. De har därför fått börja betala fler saker själva, sånt som vi föräldrar stod för tidigare. Samt hjälpa till mer hemma med tvätt, disk och städning.

Fördelen är att de hela tiden har varit delaktiga i att bygga upp den nya tillvaron. De har fått känna att de är en del av lösningen, inte en del av problemet. Det tror jag är värdefullt.

3 Likes

Mitt uppe i allt så klatrar hälsan, är sjuk med feber till och från och kan inte jobba med ngn ordning, blir stressad över allt som behöver göras på jobbet som jag måste reda upp när jag är tillbaka samtidigt som lönen blir usel av en massa sjukdagar. Vill helst dra täcket över huvudet bara, men imorgon måste jag leverera på jobbet som vanligt. Det tuffaste nu är nog att hålla ihop på jobbet, och hemma, barnen vvet inget än, ångest för att berätta för dom, men samtidigt en lättnad när dom vet, då kan jag slappna av lite hemma i allafall. Gråta gör jag när dom sover. Den lilla energin jag behöver till att få runt vardagen är borta efter feber och infektion igen.

2 Likes

Jag är glad att jag inte jobbar som kock! Hade jag varit det hade jag nog fått sparken rätt omgående när man var som längst nere i gruvan!
Matgästerna hade nog inte fått vad dom beställt om man säger så. Jag har bara svaga minnen av den första veckan! ha ha!!

Vad jobbar du med?

Är lite mer uppe vid ytan nu. Är inte ledsen hela tiden utan orkar ta tag i saker och fungerar faktiskt. Idag orkade jag träna på lunchen också. Flytt om några veckor, det känns än så länge helt okej, börjar vänja mig vid tanken, barnen har hittills tagit det ganska bra. Vart på bio med en vän och kan se lite mer framåt. Värst är det på jobbet, jag trivs inte och vill egentligen börja plugga, men just nu har jag inte råd med det. Har egentligen kännt länge att det är dags att byta, men i och med denna kris så känns det väll ännu mer, förut kunde jag trivas hemma i allafall, men nu när inte den tryggheten finns blir det jobbigt. Sitter och funderar på hur jag ska ha råd med att plugga…

2 Likes

Skapa en plan! Jag har en treårsplan då jag inte alltid kommer vilja bo i en lgh. Mitt mål är att bo på landet. Så jag har fått hjälp att skapa en plan. En sparplan. En tydlig ekonomisk plan med hur mycket jag kan lägga på vad. Under tidens gång kan planen komma att ändras men just nu är det en stor tröst att jag har ett mål att sträva mot.

Vet du redan vad du vill plugga? Kolla upp vilka utbildningar som finns, finns de i närheten? Är det heltid, distans? Hur kan du göra det möjligt?

Vet vad jag vill läsa och det kan nog gå vägen det är heltid, distans men vet inte om jag fixar att börja med det just nu mitt i separationen, vet inte ens om vi kommer skilja oss och hur det då blir med huset och allt. Känns som jag måste sitta still i båten och avvakta. Jag har alltid haft planer för flera år framåt, men just nu går det inte att ha planer. Vet inte ens vart jag bor om några månader. Det är en frustration, att bara kunna ta ett steg i taget som det är nu.

Ni har bestämt er för separation? Då är det nog där du ska börja. Studier kan komma senare. :blush:

1 Like

Ja han hade bestämt sig för det. Nu när vi har fått lägenhet vill han inte längre. Så nu är det jag som säger att det måste bli så. Vi behöver komma ifrån varandra och se hur det känns. Det finns ju en anledning till att han ville separera från början.

akta dig för limbon, jag har levt i åratal och gått och väntat, visst får man hopp. men är det rimligt? vill du slösa tid, är det möjligt om du är riktigt ärlig mot dig själv?
jag trodde o trodde så länge men förgjorde mig själv helt.
jag gör också som du, alla saker på en o samma gång, det verkar bli så varför vet jag inte riktigt just nu.

1 Like

Ja jag velar fram och tillbaka precis som honom. Just nu verkar jag ha landat i att jag ska gå vidare med mitt. Försöker ha så lite kontakt som möjligt med honom. Det är tufft att gå vidare men jag kan inte lite på honom längre. Han lockar med allt möjligt så fort han märker att jag är på väg att resa mig. Tror det handlar om hans eget kontrollbehov, att veta vart han har mig. Destruktivt och jobbar med att bryta det mönstret

1 Like

Låter bra att du trots allt har landat i det beslutet. Det är ända sättet.
Mitt förra ex var lite som du beskrev, att han hörde av sig när jag precis var på väg att acceptera uppbrottet och gå mina första steg i egen riktning. Då kunde han vara len i käften och prata om allt vi hade tillsammans och vilka insikter han hade fått och hur saker skulle bli annorlunda. Gång efter annan tillät jag mig att gå på det, eftersom jag inte orkade med separationen utan ville gärna tro honom.
Men det var naturligtvis lögn varje gång, och gjorde bara allting onödigt smärtsamt om utdraget.

Du har kämpat för att komma så långt du faktiskt har kommit. Var stolt över det, och låt det inte vara förgäves.
Hans dagar med kontrollbehov och inflytande över dig är över.

2 Likes

Ja än är det inte över ,han har fortfarande inflytande men står emot bättre i iallafall. Inatthade han skickat massa sms igen, saknar dig som avslut
Jag svarade artigt på sms:et men som.man svarar en bekant. Tänker hålla en god ton eftersom vi måste samarbeta kring barnen. Men har lust att slänga mig i hans armar igen på samma gång. Klart att jag saknar honom också, men jag sitter ju inte och skriver det till honom;(