Att orka

Allmänna diskussioner
21

Hur känner du egentligen för sådana sms?

Känns det bra någonstans i dig att få höra att han saknar dig?
Eller gör det bara onödigt ont?

Tror du att han menar det han skriver?
Eller är det bara för att ha kvar lite inflytande över dig?

Jag tänke att du får vara lyhörd mot dig själv och hur du mår av det. Det går att hålla en bra ton och ett gott samarbete kring uppbrott/barn, men ändå sätta regler för hur er kontakt ska se ut. Om du känner att det är jobbigt med den typen av sms kan man med gott samvete säga att vi reducerar kontakt till framförallt praktiska ting och alltså inte nattliga sms som spelar på det emotionella band vi en gång hade

1 gillning
22

Jag känner nog både och. Dels en del som vill att han ska sakna mig och känna att han gjort fel val, dels en sida som tycker det är jobbigt och vill ha lugn och ro. Jag tror han menar det ,han mår väldigt dåligt i det här. Men samtidigt så är det just därför vi behöver avståndet han agerar på sina känslor hela tiden och jag måste hoppa av det tåget
Har sagt till om kontakten men han bryter mot det…

23

Så klokt och insiktsfullt skrivet av dig @onedaymore och oförmågan att bryta den sortens kontakt med hänvisning till “fortsatt bra kontakt kring barnen” visar också hur starkt och effektivt det emotionella gummibandet fortfarande fungerar och hur effektivt det kan utnyttjas.

Så, precis som du säger, så här gäller det att själv börja ta in varför sådant fortgår och besvaras. För den här typen av kontrollbeteenden handlar i grunden varken om “god ton”, artighet eller om några barn utan om ett eget behov som inte låter sig tystas från något håll. Där man helt enkelt inte förmår att inte fortsätta att gå igång på den sortens nonsensmeddelanden mitt i natten. Sms som inte betyder ett smack för den som skriver, iaf inte när det blir morgon igen och syftet med skrivandet visade sig uppnått bara genom att det blev uppmärksammat, åtlytt och besvarat i stunden.

24

Om du verkligen menar det du skriver så är det ju dags att även DU aldrig varken läser eller besvarar den sortens kontakt på nätterna och håller dig till det som du själv verkar ha “sagt till om” :muscle:

25

Jag tror att jag förstår hur du menar.
Någonstans vill man ha den där bekräftelsen och känna att man faktiskt betyder mer än en bortslängd disktrasa. Gärna också lite tillfredsställelse i att de ska ångra sina beslut och inse vad de går miste om.

Men samtidigt är du klok och vet att ni måste ha ett avstånd för att gå vidare och bygga upp en egen identitet igen. Du får vara den kloka av er två nu.
Om du vill kan du alltid spara sms:en och använda dem lite som en tillfredsställande karamell att suga på vid sådana stunder, men samtidigt känna att du har kontrollen och sätter stopp för den typen av kontakt framöver. Då är det ju ändå inte du som blir ratad igen, utan du som stoppar hans närmanden:wink:

3 gillningar
26

Menar gör jag väll men svårt att stå emot , är ju fortfarande kär i honom så det är inte så enkelt.

27

Jo exakt det är en snuttefilt mitt i allt. Ja jag har ju kvar sms:en så kan ju läsa dom igen istället. :slight_smile:

28

Nej det är verkligen inte enkelt, tvärtom så är det fruktansvärt svårt att låta bli allt det som iaf. skänker lite bekräftelse och tröst i stunden.

Men tyvärr så funkar det ju precis som talesättet säger om att “kissa i byxan”… varmt och gött en mycket kort stund och nästan direkt så förtvivlat iskallt :see_no_evil:

1 gillning
30

Det här tror jag är jätteviktigt! Särskilt i det samhälle vi lever i just nu, för det är liksom uppbyggt på att man alltid ska lyckas, inte möta motgångar, det upplevs som skamfyllt om man upplever svårigheter. Man ska kunna köpa allt det senaste, åka på resor, göra alla möjliga aktiviteter.

Min familj bor i en ort och kommun där det bor många välbärgade, stora bilar, dyra kläder och dyra resor hit och dit. Mina barns kompisar bor i stora hus vid havet. Deras föräldrar har fina jobb. De åker på långa resor.

För några år sedan blev mina barns pappa sjuk, som gjorde att jag fick dra det stora lasset hemma, har varit mycket ensam m barnen under hela deras barndom. Barnen vande sig att mest jag åkte runt med dem. Inga resor, vi bor i ett litet hus.
Nu är min man och jag dessutom mitt i en separation efter många svåra år. Så alltså ännu en stor grej, som barnen blir drabbade av.

Men både att pappa blev sjuk och vår separation efteråt, är sådant som skett pga att livet skedde. Vi hade ju helst velat ha ett lugnare liv utan motgångar, men ibland kan man inte välja. Och då får man hantera det utifrån det. Man får göra så gott man kan.

Och även om jag inte kunnat ge mina barn allt deras kompisar får, även om jag önskar de kunde ha sluppit sjukdomar i familjen och skilsmässa, så har de fått med sig ngt annat. Jag känner att de mentalt är mycket mer mogna än sina klasskompisar. Det har varit jobbiga år för dem, men de tänker klokt och uppskattar det lilla.

Nu är det jag som har tagit initiativ t separation för min och min mans relation har blivit mer och mer destruktiv. Han har inte återhämtat sig psykiskt efter att han var sjuk, och det till slut nästan knäckte mig. Men jag kommer finnas där för honom ändå, fast inte som fru. Och det har varit lång sträcka för mig att fatta det beslutet. Men också där känner jag nu att det är en vägvisare för mina barn, att de ska vara rädda om sig och att de har ett val att ta hand om sig själva i livet, innan det går för långt.

1 gillning
31

Vi flyttade isär då förra hösten och sen ihop igen under våren. Han har gått i terapi och vi tillsammans har gått på familjerådgivning. Det går upp och ner men mest framåt och uppåt. Många sår att läka, men vi saknade varandra så mycket.

32

Jag vet inte om det är en sådan bra idé att du ska finnas där för honom. Efter beslutet om min separation för snart tre år sedan markerade jag och gjorde allt för att visa att det är slut, att hon inte kan räkna med att jag finns där och ställer upp utan att hon måste stå på egna ben och gå vidare i livet. För ca ett halvår sedan kom en dam jag känt i ca två år och hälsade på. När mitt ex ca två år efter vår separation fick höra det sade hon “ja då är det väl lika bra att sluta hoppas”.

Var ingen livlina, räddningsplanka, vandringsstav hur gärna du än vill om så för dina barns skull. Det kan bli svårare för honom att släppa taget, han kan fortsätta hoppas att du kan ändra dig och få svårare att hitta balansen och gå vidare. Den som håller i yxan och kapa bandet kan inte samtidigt vara den som stöttar. Den som blir lämnad och som värjer sig mot att bli det måste få tydliga markeringar att det är över och att den som lämnar inte längre finns där. Nu ser separationer olika ut, vissa kan umgås som vänner men dysfunktionella relationer där den som blir lämnad beter sig som din man gör - så lite kontakt som möjligt, så kall och avvisande som möjligt. Låt honom inte använda barnen som gisslan för att få ditt stöd och din hjälp. Det är att göra dig, barnen och honom en otjänst. Han behöver hjälp som du inte kan ge men så länge du ställer upp kommer han inte att söka och ta emot den hjälpen. Du bränner ut dig själv, barnen hamnar emellan och han går under, det tar bara lite längre tid än om du inte bistår och han ändå inte tar emot hjälp.

Den bästa hjälp du kan ge är ingen alls för annars kommer han antagligen inte vidare.

1 gillning
33

Det här är ju min akilleshäl, för jag vill så gärna ta hand om och hjälpa. Det var nog morgonen som fick mig att bli naiv, då jag märker att han i grund och botten är en väldigt osäker själ, m dålig självkänsla och jag tycker lätt synd om honom. Jag vill väl egentligen mest inte ha massa bråk med honom, är så evinnerligt trött på detta bråkande och diskuterande, att ständigt stå upp för mig, bära andra, säkra lägret, kolla av, mår alla bra nu, eller hur är det osv. Jag är egentligen en väldigt lugn själ som inte gillar en massa dramatik. Men så har jag hamnat i detta. För samtidigt som jag är en ”snäll” och lugn person i grund och botten, har jag innerst inne en väldigt tydlig magkänsla vad som är rätt och fel för mig. Men jag har inte velat lyssna på denna känsla för jag har inte velat ställa till besvär, inte ta för mycket plats, inte vågat lita på den helt fullt ut. Men nu gör jag faktiskt det mer än någonsin. Men jag faller också i mina egna fällor ibland.

Du har väl rätt i det att han lätt vaggas in i att det finns något ännu, när jag visar den vänskapliga sidan. Samtidigt trivs jag inte med att vara kall och hård. Men jag förstår att jag måste nu vara lite sval, beslutsam. Just i denna processen. För att komma ur det här. Sist jag bara frågade hur han mådde, föll jag platt, för då sa han att jag vill verka snäll men egentligen är jag ett monster (!).

Det jag märkte nu på morgonen var att när han inte fällde jobbiga kommentarer, slapp jag stå på mig, det gick att undvika diskussioner, det blev en lugn morgon, barnen var lugna, inga skrik.

Jag vill ju bara härda ut denna jobbiga tid för att komma vidare. Jag är fullt medveten om att han måste stå på sina egna ben. Det var också en av anledningarna till att jag beslutade att lämna.

Sedan tror och hoppas jag innerligt att jag också har dragit tillräckligt med lärdom för att inte låta mig gå in i den fällan igen, att ta hand om honom eller någon annan på detta vis. Jag längtar så mycket efter att bli omhändertagen på det vis som jag behöver, att bli lyft av någon annan i en relation, men blir det inte det, så lever jag hellre ensam m barnen faktiskt. Lugn, harmonisk och fri.

34

Känner du att ni har en gemensam plan och vet var ni är på väg som par?
Eller tog saknaden överhanden och ni tar det som det kommer?

Är det det förra som är svaret så har ni goda chanser men är det det senare så förlänger ni nog bara lidandet. Att sakna det man hade är helt naturligt och en del av sorgeprocessen som man måste igenom.

35

Jo det tycker jag vi har ,men vägen är inte spikrak .