Svaret va till dig mamma_mu
Låter ju riktigt bra. Glöm inte att prata med varann bara. Är glad för din skull. Ni fixar det nog.
Vi pratade ju igår. Men känner nollkontakten tar mer på honom just nu än att han vet var han har mig o kan båda ha kakan o äta den. 
Tack jag hoppas det!
Trodde jag ja. NOLLkontakt typ o jäklsr vad han ringt o smsat igår kväll o idag. Hämtade barnen o nu har det avtagit. Och han skrev även saker idag som att ”det är ju ändå över nu” osv. Så han har nog ingen plan på att hitta tillbaka till mig… Öndå när jag hämtat barnen viste han jag skulle åka o handla o på vilken affär. Han handlar ALLTID i princip på en annan affär närmare honom nu när han är hemma o ska åka iväg. Men tro fan han kom till samma affär som mig… Men ändå känns det som han gett upp. Men får väl ge det tid. Hans tanke just nu är ju ändå de är slut så han kör väl på de men vem vet vad som händer om ett par månader. När han fått Chans att sakna lite…
Har också lite problem med det att jag kollar när han är på wu och så. Ingen kontakt idag och skall hålla den. Men fan vad jag saknar. En bild lade han upp på fb när han är ute o gå med dotterns hund som är vår allt. Fortfarande vill jag inte ha honom tillbaka efter alla svek men… hatar när han inte lagt fram alla kort på bordet och berättat vad som gick fel… inget avslut liksom… Han betalar på huset o lovat att sköta allt…vad är det för skilsmässa.? Dör i denna ” vi ser sen”
Förstår det 
Jag vill ju ha tillbaka de är de värsta… Och ena stunden tror jag det är möjligt men andra stunden känner jag nä han vill inte han vill nog bara ha mig som vän
Svaret va till dig fattar inte varför den inte taggar
Nu är det nog kört… Jag har ju under första månaden smsat för mycket o desperat till mitt X. Bara där förstördes väl allt… Skulle bara gett fan! Men jag va så panikslagen o ledsen… Och en känslomänniska. Fan vad jag hatar det!! Kunde inte hantera det.
Sen lugnade det sig nån vecka. Men fick återfall i förrgår. Och började igen att skriva till honom… Han gör ju klart för mig att gå vidare. Lär tyvärr aldrig bli vi igen nu Innan va han ju öppen för det. Fan vad jag hatar mig själv!!! Varför har jag ingen självbehärskning! Då hade situationen kanske sett annorlunda ut 
Nej, skyll inte på dig själv. Man är två i ett förhållande. Läs bloggen Michael Larsen. Han skriver bra och man får lite nya tankar. Kram
Absolut men jag kanske kunde vänt situationen 
Han ville ha lite tid o se om vi kunde hitta tillbaka. Nu är han bara trött på mig o vill jag ska gå vidare o har heeelt hängt upp sig på allt dåligt om de så är 3-4 år sen något hände… Der enda han tjatar om hur dåligt allt vart. Inte ser nånting som varit bra. Fan jag som åtminstone hade lite hopp för framtiden… Och nu är det liksom kört…
Däremot har jag aldrig skrivit något jag ångrar. Jag ångrar att jag skrivit alls men aldrig något argt eller elakt eller så…
Om han inte tålde att du visade upp och var den känslomänniska du är, om det var så lite som krävdes för att han skulle vända det till att typ allt med dig är fel så hade det ändå förr eller senare slutat med att han lämnat och skyllt allt på dig. Du hade fått vara undergiven och göra våld på dig själv för att dra ut på det oundvikliga, mer eller mindre lång period.
Jag fattar att det inte riktigt känns så just nu för dig, men att han går innan detta hade fått gå för långt har du allt att vinna på. Du är värd att få vara den du är och få leva med någon som gillar det som är du, både det bra och det dåliga.
Kram till dig! Jag har varit där du är och vet hur ont det gör och hur vidrigt det känns, men jag lovar dig, livet kommer vända!
1 gillning
Kanske… Men vet vi hade kunnat rädda de om jag bara haft nollkontakt när han gjorde slut. Men hoppas han vaknar upp senare efter en tid ifrån varandra…
Du plågar bara dig själv genom att tänka så. Och högst troligt hade dråpslaget kommit senare. (Been there!) Tålde han inte den du är, vilket är att du känner som du gör och reagerar som du gör, så hade det hunnit ifatt er längre fram. Han är det han visar upp, med andra ord en person som inte har överseende med det som är du. Och du är värd att få vara du. Du är värd att få vara ledsen, desperat, förtvivlad, osv. Utan att det ska straffa sig. Det är inte hållbart om man måste hålla igen, kräla och bli undergiven för att bli accepterad och inte lämnad (been there också dess värre).
1 gillning
Nä kanske han inte straffar medvetet men det t ju allmänt känt att man stöter bort någon genom att göra så Men ja det återstår att se. Antar att OM det är meningen hittar vi tillbaka i framtiden ändå…
Ja vad ska man säga… Han jagar när jag inte jagar o tvärt om. Ett himla spel. I förrgår hjälpte jag honom hämta barnen. Sen när jag lämnade dom så va han en annan person - den jag en gång träffade. Ödmjuk. Kollade på mig med en helt annan blick. Log på ett annat sätt mot mig. Såg så kärleksfullt ut liksom. Igår hade han kontakt med mig nästan hela dagen på jobbet - det har han aldrig. På kvällen va han lika igen, log o tittade på mig på det där sättet. Sträckte sig fram o strök mig på kinden. Men sen börjar ju tankarna snurra så senare ville jag ha svar på var vi står då det kändes som något förändrats. Men han pratar bara runt de o inte vill svara. Jag vet ju vad det innebär fast jag inte vill veta. För hade han velat hade han ju bara berättat. Så jag sa där och då att om jag misstolkat allt så kan vi ha kontakt bara ang barnen så jag har chans att gå vidare osv. Ledsen att jag missuppfattat honom och att hoppet ökade än mer o jag blev typ kär i honom på nytt. Men jag kände jag behövde ställa det ”ultimatumet”. Att eftersom han inte svarar förutsätter jag att jag misstolkat o att få bara ha kontakt ang barnen bla bla. Godnatt. Sen svarade han senare att han somnat till - men godnatt. Idag läser han inte ens det jag skriver… Än… Fan att man ska misstolka o fan att han ska ge mig tecken som inte betyder något för honom!!! På fredag har han bjudit dit oss på middag - o för min sons skull som vill åka (han saknar sina bonussyskon) vill jag åka men inte för min egen skull Så vet inte ännu hur de blir. Men då blir de strikt middag sen hem, inget gulligull. Annars bara kontakt ang barnen. Nu är det dags för mig att gå vidare. Om han verkligen kände något (alltså jag fattar inte hur han INTE kan känna något med den blicken han gav mig o som han agerade…?!) så får han komma krypande sen så får vi se… Men hur går man vidare utan att hoppas 
Jag undrar precis samma sak som du: hur går man vidare utan att hoppas. …
Ja du… Jag försöker… Men han håller mig kvar… Ena stunden säger han ”gå vidare” för att nästa titta På och le mot mig kärleksfullt, inte som mot en vän. För att sen inte vilja svara alls var vi står. HUR går man vidare utan att hoppas?! Jag vet jag måste nu o har bett honom släppa taget om mlg men det har jag gjort innan o han GÖR inte det. Hoppas den här gången men det är svårt också att säg till nån man vill ha att lämna en ifred
1 gillning