Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Att leva i förnekelse förtär mig

Ni har hört detta tusen gånger tidigare och min historia är inte annorlunda än någon annans. Men jag måste få detta ur mig på något sätt. Vet inte om det hjälper.

Mitt förhållande finns inte längre. Ändå förmår jag mig inte att bryta upp. Jag lever i total förnekelse utan kapacitet till att förändra situationen och samtidigt känner jag hur jag sakta förtärs, dag för dag. Blir svagare, mer ledsen, dagliga totala sammanbrott. Allt i det fördolda. Jag vet egentligen vad lösningen är men jag vill inte, kan inte se den. Total förnekelse.

Levt med samma kvinna i hela mitt liv, en kvinna som jag ser upp till, som jag älskar och som jag är stolt över. Vi har 3 fantastiska barn, hus och bra jobb.

De senaste åren har vi haft det känslomässigt körigt och för 1.5 år sedan berättade min fru att hon inte hade några känslor kvar för mig och att hon ville skiljas. Jag bröt ihop totalt trots att jag hade haft det på känn. Att allt inte stod rätt till, redan då total förnekelse för situationen. Vi tom berättade det för barnen. Sen hände…inget? Vi är fortfarande gifta och bor ihop. Och jag älskar henne, vill få det att fungera. Men på resans väg från då tills nu tynar jag bort mer och mer för varje dag. Mitt självförtroende mot henne är i botten, känner mig som en hund inför hennes nedslående blickar och kommentarer. Total förnekelse. Jag tyckte vi skulle gå i terapi men det slutade med att jag fick gå själv. Total förnekelse. Jag tycker att jag försöker vara positiv, stötta upp så mycket det går. Kör hem tidigt från jobb för att fixa med mat, handla, fixa med barnen eftersom jag vet hon har det körigt på jobb. Så hon kan slappna av i hemmet. Total förnekelse. Nu 1.5 år senare är situationen fortfarande likadan och jag är bara ett tunt skal kvar som människa. Ständiga sammanbrott. Vilsen. Vi bråkar inte jätteofta men när vi gör det blir jag påmind av henne att hon inga känslor har. Och att hon vill skiljas. Hade jag inte haft mitt jobb och barnen vet jag inte vad som hade hänt. Men vi är fortfarande tillsammans. I ett liv i total förnekelse. Ändå älskar jag henne. När hon kommer hem från jobb och kliver in genom dörren känner jag värme och kärlek. Tills jag inser hur det egentligen är. Total förnekelse.

Jag förtär mig själv genom att inte agera.

2 gillningar

Du är inte värd detta!! Om hon vill skiljas varför går hon inte? Är det bekvämt med allt du gör hemma? Vad gör hon för dig? Och vad gör ni mot barnen? Vet inte hur gamla de är men barn ser hör och känner av det mesta, även om vi vuxna tycker vi sköter oss snyggt kring dem. Som du beskriver situationen tycker jag du ska lämna, som det är nu har hon all känslomässig makt och spelar ut den mot dig. I ett sunt förhållande ska man kunna vara oense utan att få hot om separation kastat mot sig. Du är värd mycket bättre, låt inte tiden rinna iväg, du kan gå miste om något mycket bättre. Det kan ju också vara så att hon vaknar upp och inser att hon inte vill mista dig om du går. Men leva som du gör nu? Nej slösa inte bort ditt liv, vi får bara ett!!
Kram

1 gillning

Jag förstår så väl. Och jag lider med dig.

Nej, att leva utan att få bekräftelse eller bli sedd och älskad av den andra kan bryta ned den starkaste, och det är inte konstigt att du mår som du gör. Det enda konstiga är att du faktiskt har lyckats hålla ihop så här länge!

Jag tror inte att det är någon idé att tänka på vad hon borde göra (även fast det är massor) utan flytta fokus till dig själv. Vill inte hon gå på terapi? Jättebra att du då gör det själv! Vill inte hon ändra status sup pga bekvämlighet? Då kommer nog du att göra det själv. Och då blir det på det sätt som kommer att passa dig och inte henne bäst.

För jag tror att du kommer att kunna ta tag i det som du vet att du måste göra. För det känns som om du har nått vägens ände och börjar nysta i hur du ska leva framöver.

Jag förstår din frustration och ändå tvekan inför det okända, för den delar du med mig och många andra med oss som tvingats till att lämna någon vi älskar för att förhållandet varit destruktivt. Men det blir bättre, och det finns många här som kan stötta dig på vägen :heart:

1 gillning

Känns som ingen av oss är värda detta efter 20 år och jag vet inte varför hon inte går. Det är absolut inte så att det bara är jag som gör saker i hemmet men det finns ingen uppskattning utan bara en iskall kyla. Jag har aldrig känt mig så ensam som nu trots att jag aldrig är själv. Insikten jag fått över tiden är att det bara är jag som kan påverka situationen och ändra på mig själv för att det ska bli bättre och att hon ska tycka om mig. Men jag lyckas inte nå fram, jag klarar inte av att hålla måttet och då kommer kommentarerna och jag bryter ihop. Först inombords. Sen i en vrå. Sen tillbaka ut i det igen. I förnekelsen. I tron att det blir nog bra. Bit ihop lite till. Försök lite till. För att sedan höra att man inte försöker tillräckligt mycket och tillräckligt bra.

Sen är jag inget helgon. Jag är bara människa, jag har också mina sidor. Jag kämpar för att vara mer empatisk, mer uppmärksam, mer av allt. Men jag klarar det inte själv. Utan henne.

Hon säger att hon vill sikiljas. Varför går du inte med på det? Jag försökte länge få mitt x att förstå att det var dags att gå skilda vägar men hon ville av ekonomiska, praktiska och sociala skäl fortsätta försöka. Till sist fick jag ta beslutet men då var både hon, jag och vårt barn lidande. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte gjorde det tididgare. Vill hon inte försöka med familijrådgivning, vill du leva med en kvinna som inte älskar dig och behandlar dig som hon gör? Om det var din bror, din son som hade det som du, vad skulle du råda honom till då?

1 gillning

Hoppsan Gråben!
Hur kom du fram till denna insikt?

Jag skulle säga att det är den förhoppning eller önskan du med tiden antagit som din strategi.

Som inte lyckas innan den är perfekt. Din förmåga att vara till lags alltså.
Först då kommer hon få låta dig känna att du duger??

Nooot, hon är sannolikt helt över dig.
Inte omöjligt att det finns någon annan som hon inte kan få som gör att hon är kvar hos dig.

Hon tolererar dig så länge du inte fuckar upp och irriterar henne. Då brinner det.

Var ska du hitta din självkänsla i allt detta?
Bygga den genom hennes argusögons kritiskt granskande blick på den karl hon inte längre vill dela sitt liv med?

Kan inte tänka mig att din terapeut tycker att det här är en bra och smart plan, eller?

Var världens bästa pappa för din och dina barns skull.
Låt henne gå där som katten ett tag och känn efter hur det känns.

Sen måste ni sätta er ner och prata.
Säger hon att hon inte vill bo med dig måste ni börja fixa så att hon kan flytta.

Du utsätter dig, bryter ryggen för ingenting.
Kommer inget bra ur det👎

3 gillningar

Det låter enkelt Skepparn. Och Rätt. Och antagligen är det också väldigt enkelt. Men samtidigt inte eftersom min världsbild ser annorlunda ut. Samtidigt ser jag ju min egen förnekelse av hur situationen är. Förvirringen är total.

Du är så nedbruten och det är väldigt svårt att komma upp på fötter hitta sin egen självkänsla.
Ingen av er mår väl speciellt bra?
Vad är kärlek för dig, vad är det med henne som du älskar, vad gör hon?
Vad exakt är det hon vill att du ska göra/ändra för att hålla måttet?

1 gillning

Usch. Ingen rolig situation du lever i.
Du är ute på farlig mark när du skriver att det bara är du som kan förändra dig själv för att hon ska tycka om dig igen. Du ska aldrig behöva ändra på dig själv för någon annans skull, utan enbart för din egen. Annars bidrar det bara till att du tappar bort dig själv ännu mer.

Älskar du verkligen henne som den person hon är nu eller lever du kvar i det förgångna med drömmar om att det ska bli likadant nu som då? Är du rädd för att bli ensam?

Jag tycker inte att du ska fortsätta med att försöka få henne att älska dig igen utan fokusera istället den energin på att lära dig att älska dig själv.

1 gillning

Jag älskar henne för att hon är genomklok och smart. För att hon är en fantastisk mamma. För att jag vet hon kan få mig att känna mig lycklig. Även om just den känslan nu tillhör det förgångna vet jag ju att den har funnits. Och jag får delar av den känslan fortfarande när hon kommer hem från jobb innan den snabbt dör bort. Minnet av hur det var och hoppet om hur det kan bli sitter liksom som i ett skruvstäd.

1 gillning

Hon är ditt spelberoende, eller vilket beroende som helst.

Du minns känslan när stålarna rassalade ur maskinen i en strid och aldrig sinande ström och vill dit igen.

Satsar och satsar…

Drömmer och hoppas…

Kanske blir du en vinnare igen?:pray:
Eller ett vrak?:disappointed:

Vad du älskar är ett minne.
Du ser det förflutna som inte längre finns.
Vad du hoppas på är något som inte kommer att ske hur mycket du än slår knut på dig själv.
Skipper har rätt, du är beroende.
För att försöka få den där kicken bryter du ner dig själv.
Att älska någon betyder inte att den man älskar är bra för en, i synnerhet om inte känslorna är besvarade.
Du har två val.
Ett: att leva i ett dysfunktionellt förhållande där du hela tiden måste förminska dig själv, gå på tå, pina dig med längtan och hopp för någon som inte vill vara med dig, inte kunna bejaka och leva ut din känsla för henne fullt ut till dess hon lämnar dig.

Två: Inse att det är över, att dina känslor inte är besvarade, att hon och du trycker ner dig, att du bryter förbindelsen, minns det goda men tar kontrollen över ditt eget liv, tar ansvar för din självkänsla och egenvärde genom att inte krypa för och krusa för någon som inte vill ha dig, gå med på och se till att ta ut skilsmässa.

Du svarade inte på min fråga vad du skulle råda en bror eller son till som hade det som du.

Det är dags att sluta leva i förnekels, acceptera att det är över och ta konsekvenserna av det. Varför hålla fast vid spillror av något som gått sönder och som håller på att dras ner i en malström? Du kan inte rädda det, bara dra ut på lidandet. Ju fortare du inser verkligheten, accepterar situationen och tar konsekvenserna, desto fortare kan du komma ur det och börja om på nytt. Du ser inte, älskar inte henne. Det du ser och älskar är en dröm du har som inte längre finns. Se verkligheten sådan den är, ta den som den är och var en man och gör det du måste, ingen marionett som dansar efter någon annans pipa för att vara till lags.

2 gillningar

Lämna. För guds skull lämna, du är värd bättre… :disappointed_relieved:

Där har du svaret.

Okej, du får många hårda sanningar serverade här - och jag instämmer i allihop. Men jag tänkte bara vinkla det en smula annorlunda.

Du ska inte vänta med att lämna din fru tills du har slutat älska henne. Du ska lämna henne trots att du fortfarande älskar henne.

Mitt ex gjorde slut i somras. Det var fruktansvärt. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Men ändå, mitt i den ohyggliga saknaden - abstinensen! - efter honom beslutade jag mig väldigt snart för att hålla honom väldigt långt ifrån mig.

Jag förstod att det bara vara en tidsfråga innan han skulle vilja återuppta kontakten som vänner. För han gillar ju mig, han trivs med mig. Han vill bara inte ha en formell relation. Men jag insåg också direkt att jag inte skulle kunna hantera det.

Det skulle naturligtvis ha varit väldigt behagligt att behålla honom som vän. Få ha honom i närheten trots allt, få träffa honom, vara nära… Det skulle ha varit en väldigt mysig snuttefilt mitt i sorgen. Men en bedräglig snuttefilt. Det skulle ha varit förnekelse, precis som du skriver om. Och det skulle ha förtärt mig.

Så jag klippte relationen helt. Ingen vänskap. Inget “oskyldigt” småprat. Det var som en avgiftning á la cold turkey, men i mitt fall fanns det ingen annan metod om jag inte ville fastna i ett emotionellt limbo till döddagar. Mitt hjärta förstod det inte alls, men jag lät hjärnan sköta jobbet den perioden. Det är du också tvungen till är jag rädd.

Nu hade jag gärna velat avsluta med en käck bekräftelse på att avgiftningen har fått mig att glömma exet helt och hållet! :sunglasses: Tyvärr, det har jag inte. Han stör fortfarande mitt känsloliv i viss utsträckning, men han ockuperar det åtminstone inte. Mina dagar är numera fyllda av helt andra sysselsättningar än att tänka på honom, och det känns så skönt.

I somras inbillade jag mig att resten av mitt liv skulle bestå av miserabel saknad. Så är det absolut inte idag. På många sätt mår jag mycket bättre idag än när vi var tillsammans. Det är mindre drama, besvikelser och sån skit.

7 gillningar

Jag förstår de sista gripandet av halmstrån och det där hoppet som ändå finns.
Hon må vara en fantastisk mamma, allt det andra är en skugga av vad ni har haft.
Vad ni kunde få om båda velat.
Nu visar hon på olika sätt att hon inte är beredd att jobba för det.
Det är OK att älska henne som mor till dina barn, för de bra egenskaper hon har. Men hon är inte bra för dig som partner oavsett vad du gör så handlar det om henne.

Det är skitjobbig men du behöver verkligen hitta något sätt att växa, sluta serva henne, visa att du står upp för dig själv.

1 gillning

@Greywolf ja jag ska inte säga så mycket… är fortfarande kvar med varenda millimeter känslor jag har för mitt ex…
Och känner igen om jag bara ändrar mig. Om jag bara gör vad hon vill… jag gjorde inte det. Jag stod upp emot och började själv ställa motkrav. Då drog hon som en avlöning… med massa snubbar hängandes efter henne…
En av slutsatserna jag kommit på under dagen då jag själv hängt med en betydligt snyggare, yngre och roligare tjej…
Hur mycket jag än älskar så insåg jag idag att varför gjorde jag inte slut!
Lyssnar på en del youtube klipp och det är en livscoach som sa en fras som jag ska ha som mantra resten av mitt liv.
You need to be Walk away and mean it.
Vill du ha en enda millimeters chans att det ska bli bra så ska du nu försöka få tag i ett eget boende och flytta… gör du det nu och först så kommer det se helt annorlunda ut för dig i maktbalansen… flytta och bli tyst. Innan hon dumpar dig.
Mitt misstag var att mitt x gjorde detta först första gången och vips så hade hon makten i förhållandet…
och så var det under alla år.
Bara ett tips :heart:

1 gillning

Jag älskar henne för den person hon KAN vara och HAR varit…Men jag älskar henne också för hon är trots allt min bästa vän, min livskamrat och den jag vill leva med resten av livet. Men samtidigt får hon mig att må så dåligt, att se ner och tvivla på mig själv. Och ja jag är nog rädd för att bli ensam. Utan henne. Allt känns motsägelsefullt.

Så mycket kloka ord. När jag läser här på skärmen så ser det så enkelt ut. Jag känner och vet vad som borde vara rätt handling men någonstans finns det också ett inre motstånd. En rädsla för vad som kommer sen. För det okända. Och det är väl den jag måste samla styrka för och övervinna…

Låter som stark seperationsångest och dippande självkänsla. Trygghetsfaktorn är stark och rädslan för att tappa den kanske ännu starkare. Jag tycker du är modig som berättar vad du känner. Nu har du tagit ett litet steg över stupkanten genom att tillkännage. Det steget är oftast det svåraste. Du har fått bra råd men det är ditt liv och vi är alla olika. Du måste vilja denna förändring för att det skall funka. Håller med övriga om att nuvarande situation är en spiral neråt. Det kanske så småningom är dax att ha mod att förändra…

2 gillningar