Att leva i förnekelse förtär mig

Min historia
21

Käre Greywolf.
Tyvärr tyvärr tyvärr.
Att hon är din bästa vän och vill dela resten av livet med innebär inte att det är ömsesidigt.
Eller tycker du att hennes uppförande mot dig är så som bästa vänner behandlar varandra?
Lever du hellre i ett dåligt förhållande där du får förneka, göra våld på dig själv, för att vara till lags än att vara ensam, får vara den du är och kanske träffa någon som ser och älskar dig för den du är?

Det hon har och kan vara är hon inte längre för dig.

Du älskar henne men älskar hon dig?

Det gör förbannat ont när man älskar någon och inser att den personen inte har de känslor för en och behandlar en som man skulle behöva. Hur länge ska man Jag har tröttnat på att längta, drömma, hoppas? Personligen tycker jag det är värre att vara ensam i tvåsamheten än att vara helt ensam.

Tror du hon kommer att ändra sig? Vill hon fortfarane skiljas? Mitt ex ville det inte. T o m två år efter skilsmässan hoppades hon fortfarande - till dess jag träffade en ny som dock nu verkar vara på väg bort från mig. Men det goda hade det med sig att jag nu har nollställt hoppet om att träffa någon och mitt ex har insett att det är dags att släppa taget.

Hellre är jag ensam än att vara ensam i en tvåsamhet och vara den som försöker driva en relation där jag inte kan/ får vara mig själv, där jag inte kan koppla av utan måste försöka tänka på vad jag säger och gör för att vara till lags. Det tar mer än det ger.

2 gillningar
22

Jag känner igen det där. Har/är lite i samma sitts som dig.
Vi har varit tillsammans sedan vi var 17, har tre barn tillsammans.
För 3 år sedan valde min fru att vara otrogen. Under samtal hos familjeterapeuten så har det framkommit att hon hade tappat känslorna för mig och inte mådde bra i vårt förhållande men att hon bestämt sig för att sattsa på oss.

Jag kände i början total panik och kraftig separationsångest. Jag älskade ju henne så ofantligt mycket. Det skulle vara omöjligt att träffa någon så fin, snäll, snygg, sexig, rolig mm. kvinna igen. Hon var ju mitt allt. Jag ville absolut inte förlora henne.

Nu 3 år senare så inser jag att jag inte alls är sådär tokigt kär i henne. Allt det där fantastiska med henne visade sig inte stämma alls. Det var ju den som hon har varit. Den som jag blev kär i. Men nu drygt 20 år senare så är ju både hon och jag helt andra människor än de där hormonstinna tonåringarna. Visst, hon har fortfarande bra och fina sidor, hon ser fortfarande bra ut. Men hon är inte alls sådär fantastisk som jag i ren panik inbillade mig för 3 år sedan. Numera funderar jag på om jag faktiskt inte skulle ha det mycket bättre utan henne.

Min poäng är att rädslan/paniken för att bli lämnad lätt kan förvrida bilden och känslorna över den andra. Speciellt om självförtroendet inte är på topp.

8 gillningar
23

Ja du mannen, att känslor kan svänga på dessa 3år

24

Hej igen @Nimpom, jag har läst din story omigen, med facit på hand så håller jag med dig om detta att fortsätta ert äktenskap va dåligt, redan då för 3år sedan luktade det bränt.
Du kan säkert säga orden - jag vill skiljas, hon slår nog bakut men va fan, du mår ju dåligt…

1 gillning
25

6 månader efter jag skrivit detta. Jag har inte gjort något åt situationen. Vågar eller kan inte. Rädd för att förstöra för barnen och göra andra besvikna. Samtidigt är jag än mer nedbruten. Alltid sett mig som en mentalt stark människa men nu sitter jag och gråter för mig själv varje dag. Bryter ihop vid minsta konflikt med min partner. Förstår inte varför jag inte kan ta mig ur det. Läser andras historier om hur de bryter upp och lämnar, så starka själar. Bestämt mig för att söka psykologhjälp igen dock, kanske kan det hjälpa…

2 gillningar
26

På ett sätt förstår jag bättre varför du inte går - eftersom du fortfarande älskar din fru och hoppas på att hennes kärlek till dig återkommer på något sätt. Mycket svårare att fatta varför inte hon lämnar om hon förklarat tydligt att hennes känslor är borta och dessutom behandlar dig illa, trots att hon helt säkert är medveten om att du fortfarande älskar henne och hon ser dig kämpa förgäves. Du beskriver henne som en underbar mamma. För någon som läser din beskrivning om hennes sätt att bete sig mot dig, är det svårt att hålla med. Det är omöjligt att era barn inte märker av det som pågår mellan er. Även en bra förälder kan sluta känna romantisk kärlek för sin partner, men att då stanna kvar som hon gör, och låta barnen bevittna känslokylan, hur man plågar sin partner som lider och hoppas, tjänar inte barnens bästa alls. Din fru har säkert sin version av historien, men din berättelse är i alla fall riktigt obehaglig läsning.

2 gillningar
27

Det finns alltid två sidor och där är ett av huvudproblemen. Vi pratar inte om det. Jag vet inte vad hon tänker eller vad som rör sig i hennes huvud och någon terapi kommer vi gemensamt aldrig att gå till.

28

Det låter hemskt och obegripligt på samma gång. Ni har levt i detta förfrusna tillstånd i över ett halvt år. Ni har kommit fram till, även berättat för era barn, att ni ska skiljas. Din fru, som ska ha varit drivande, verkar inte ha satt igång med att verkställa sitt beslut utan bara passivt åser ditt lidande och att du bryts ner mer för varje dag. Ni pratar inte om det. Hur…? Det är jättesvårt för en utomstående att få grepp om vad som händer. Ställer du inga frågor till henne? Undrar inte barnen? När din fru klagar på dig, kräver hon att du ska ta ett steg åt något håll? Det gör ont att läsa det du skriver.

3 gillningar
29

Jag borde svara något på dina frågor men jag vet inte vad. Det är som du skriver obegripligt. Jag lever kvar i ett limbo men samtidigt så dyker det ibland upp hopp om att det ska bli bra och det är det jag överlever på. Men ska man överleva och inte leva? Det förtär.

1 gillning
30

Jag känner igen mig i den ambivalens jag tror du befinner dig i. Man älskar sin partner men vet att känslorna inte är besvarade. Det gör något med en, lätt att det blir panik för man vill inte förlora sitt livs kärlek och bästa vän. Det blir lätt att man griper efter halmstrån av hopp, en vänlig gest, ett leende eller en försonande ton i rösten. Små subtila händelser i vardagen som på kort sikt bygger upp, men för det mesta raserar ens självkänsla.
Grunden till att komma framåt oavsett vilken väg det slutar, är kommunikation. Kan ni inte prata hur ni ska göra och/eller att någon tar steget åt ett eller annat håll så förstår jag mycket väl att du fortsätter att leva i limbo. Som du säger själv, det tär på dig.
För egen del ville jag kommunicera och nå mitt ex på alla plan för att hitta tillbaka i förhållandet men möttes av en kylig attityd, tystnad och ett gradvist avståndstagande ju mer jag ansträngde mig.
Det slutade med att jag succesivt bröt ihop som person och sökte psykologhjälp för att hantera paniken och ångest.
Jag hamnade både i en identitets- och livskris och som jag nu håller på bearbeta och jobba mig ur.
Det är en känslomässig kamp om liv och död som du själv säger. Vad jag tror du behöver göra är att rannsaka situationen ordentligt. Mitt råd är att du inte ska fortsätta på det sätt som du verkar göra och må dåligt. Att leva på hoppet är lite som att kissa på sig, varmt ett tag men kallt och obehagligt på det stora hela. I mitt fall handlade det om det svåra att acceptera och riktigt förstå uppbrottets process och konsekvenser. Att våga de facto ta in att relationen nått vägs ände. Det gör ont att ta in och den smärtan går inte att parera sig ur.
Det finns uppenbarligen inget intresse från henne att prata er sinsemellan eller ta hjälp av rådgivning för att rädda relationen.
Vill du leva med en människa som inte älskar dig? Den frågan behöver du ställa dig själv och förhoppningsvis komma till en punkt där du gör ett klokt beslut och att må bra i ditt liv.

3 gillningar
31

En som inte känner er funderar förstås vad din fru kan ha för anledning att inte gå vidare med skilsmässan.

3 gillningar
32

Ett år sedan jag skrev första inlägget här. Jag går i terapi nu, ensam. Depression enligt läkaren. Har inte visat remissen. I julas kändes det som om jag höll på att gå under helt med mina sammanbrott. I ensamhet. Nu längtar jag efter samtalen. Utöver det är allt som tidigare. Nu ligger hon bredvid mig och sover. Jag hör hur hon andas och känner att jag aldrig vill vara utan det. Hon tittar knappt på mig på dagarna och rör mig aldrig men ändå är hon mitt allt. Vill vara hennes men känner hur jag inte duger och räcker till vilket får mig att falla än längre ner i mörkret. Sammanbrott. Försöker förstå varför hon är kvar. Vad tänker hon? Har bara ett liv men jag vill ha det med henne. Vad tänker hon? Vill inte vara utan henne.

Edit:
Läste om allt vad jag skrivit och alla kommentarer. Någon undrade vad en terapeut skulle tycka. Det vet jag nu. Att jag har förlorat mig själv eller är på väg snarare. Precis som flera redan sagt. Jag är inte jag utan den jag tror hon vill jag ska vara. Förlorad.

2 gillningar
33

Sent svar…men det undrar jag med. Ibland får jag för mig att hon bara tycker det är bekvämt. Jag finns ju här med allt. Fixar och donar. Hon kan bara komma hem och äta. Sen göra sitt. Nu låter det som jag gör precis allt vilket inte är sant. Men mycket. Men det vill jag ju inte tro att det är så. Jag vet ju inte egentligen.

1 gillning
35

@Greywolf

Ok så depression alltså. Jag drabbades av min första depression i 12-13 års åldern och har sedan dess haft återkommande depressioner genom livet, är 41 nu. Har precis avslutat min psykodynamiska samtalsterapi som jag gått på i 4 år. Förändringen är subtil men gigantisk.

Först och främst vill jag tala om för dig att jag tycker att du är sjukt stark som orkar jobba och sköta hem och barn trots depression. Jag är väldigt imponerad. Jag har alltid sagt upp mig eller blivit arbetslös på andra sätt vid depression. Jag fungerar inte helt enkelt.

Depression är en allvarlig sjukdom som dödar många människor världen över årligen. Jag är glad att du är i terapi nu. Ta det på allvar.

Var mjuk och snäll mot dig själv. Vila mycket. Gå ut på lugna meditativa promenader.

Det är inget misslyckande att du inte lämnat situationen du befinner dig i. Det är inget du kommer att orka ta tag i nu ändå så bara låt det vara.

Lyssna på vacker musik som berör dig. Se på filmer du gillar. Försök lägga märke till något vackert varje dag, en liten blomma eller en bra låt på radion. Diska ena dagen och tvätta nästa och dammsug en tredje, inte allt på en gång. Varje gång du orkar så beröm dig själv och vila efteråt.

Vila mycket. Allt det andra som du borde/kunde/måste göra kommer du orka sen när du gått ur depressionen.

Depressionen kommer ha sin gilla gång, se det lite som att du går i träda och samlar kraft och energi under tiden, jag vet att det inte känns som om du gör det men det gör du. Jag brukar se det som att jag är ett skadat djur som måste dra mig undan och slicka mina sår.

Du behöver inte passa in eller anpassa dig hela tiden, du behöver inte le mot alla och vara social hela tiden. Hushåll med din energi. Gör vad du behöver för att klara tillvaron som den ser ut just nu. Banna inte dig själv med hårda ord som “jag slösar bort mitt liv” osv. Detta är livet. Det ser ut såhär just nu, du är exakt där du ska vara just nu.

Det förändras hela tiden, du kommer förändras. Sen är du helt plötsligt förändrad och någon annanstans i sinnet. Då kommer du att ha hamnat i en annan riktning helt plötsligt utan att ha märkt det. Låt det ha sin gång. Du ska liksom inte föra krig mot dig själv.

Vad jag tycker om din fru ska jag inte börja på. Jag har aldrig förstått mig på den personlighetstypen som hon verkar vara.

Fridens liljor, var rädd om dig :heart:

4 gillningar
36

Låter som kloka tips. Ska försöka hitta en väg framåt med detta. Självkänslan är det mest kritiska att få tillbaka.

1 gillning
37

Tack för din insikt Largo. Speciellt det där med att livet är nu.

1 gillning
41

Benny77, Tack för hänvisningen till din tråd. Har läst och inser att mycket är likt. Känner med dig och din situation.

1 gillning
42

För ett par dagar sedan tog jag mod till mig och frågade hur hon ville ha det och att vi inte kan ha ett liv som ser ut så här. Vi lyckades faktiskt hålla samtalet på en bra nivå, åtminstone i början tills jag bröt ihop av gråt. Hon konstaterade att hon tyckte om mig som “alla andra”. Just de orden golvade mig. Efter 20+ år så är jag som vem som helst för henne. Jag trodde jag skulle dö där. Jag har tydligen kränkt henne under alla år genom att inte ha uppskattat henne och det hon gör tillräckligt mycket och därför har all kärlek försvunnit. Det Var sjukt jobbigt att höra såklart och första tanken var att det kändes orättvist för jag tycker jag stöttat henne i allt. Hennes jobb är slitsamt på alla plan. Kommer ofta hem trött och grinig. Jag har alltid försökt stötta henne så mycket jag kunnat så hon ska kunna komma hem och ha det lugnt. Gjort arbete hemma, med barnen, allt möjligt. Sen har jag med haft ett jobb som skulle skötas såklart där jag tidvis rest och varit borta. Men om hennes känsla är att jag inte gjort detta så känns det som att allt jag gjort under dessa åren varit för intet. Eller jag har gjort det på fel sätt och det får jag reda på nu. Jag tänker försöka ge henne ännu mer bekräftelse som person nu och se vad som händer.

Oavsett det så bor vi nu i samma hus. Jag med en person jag inte vill vara utan. Hon med en person som är som alla andra. I hennes värld kunde jag vara vem som helst. Trots det vill hon inte skiljas? Vad ska jag tro? Hon pratar semesterplaner men jag förstår inte. Hemma vet jag inte vart jag ska ta vägen. Ska jag vara där hon är? Om hon lägger sig ska jag lägga mig med då? Jag är förvirrad bortom allt och gråten kommer konstant även om jag då drar mig undan så ingen ska se. Dock misslyckades jag en gång nyligen och då frågade mig min fru: " Gjorde du så när du var liten?". Jag förstod inte vad hon menade…" Ja, grät för mamma för att du inte fick saker"…förklarade hon. Kändes inte ens som hon tyckte jag var som vem som helst. Mer som förakt.

2 gillningar
43

Wow @Greywolf, vilken elak jävel du är gift med !

Vilken sänkande kommentar om detta med gråt/mamma, hon är grym.
Detta klankande om alla års samvaro/jobb hemma/närhet är tydligen ett minne blott eller så säljer hon ut dig för att skuldbelägga dig.

Tycker det luktar skunk om henne, skulle inte bli förvånad om du får reda på att uti svarta hålet finns en mansperson som hon dras till, då säger du säkert: när fan skulle hon ha haft tid till detta ? Ja du @Greywolf, tid och chans finns nog för dom som vill vara otrogna.

Du måste kolla med Företagshälsan/Vårdcentral och få Proffshjälp, du klarar inte detta själv.
Din sjäkvkänsla måste byggas upp, distans till henne ixå, sen finns det massor av andra saker som du måste ta tag i för att resa dig…

3 gillningar
44

Dette kunne hun ha spart seg, for en stygg kommentar! Prøv å puste i firkant som @Caro (tror jeg) nevnte. Det hjelper, eller annen pusteteknikk som tar fokus vekk fra smerten du går gjennom nå. Klarer du å stålsette deg og holde deg vekk fra henne? Gjør bare det som passer deg, prøv å leve i “din egen verden”. Du trenger ikke hennes godkjennelse for å gjøre noe som helst. Vil du legge deg så gjør du det, vil du sitte i kjøkkenet og spise så gjør du det. Helt uavhengig av henne. Jeg vet det er blytungt og det virker uoverkommelig. Men en dag så puster du rolig igjen og du kan senke skuldrene og synes at livet faktisk er helt ok. Det er målet :muscle: Vær din egen bestevenn nå, ta vare på deg :purple_heart: :pray:

Sender styrkeklemmer :hugs:

2 gillningar