Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Att leva i förnekelse förtär mig

Käre Greywolf.
Tyvärr tyvärr tyvärr.
Att hon är din bästa vän och vill dela resten av livet med innebär inte att det är ömsesidigt.
Eller tycker du att hennes uppförande mot dig är så som bästa vänner behandlar varandra?
Lever du hellre i ett dåligt förhållande där du får förneka, göra våld på dig själv, för att vara till lags än att vara ensam, får vara den du är och kanske träffa någon som ser och älskar dig för den du är?

Det hon har och kan vara är hon inte längre för dig.

Du älskar henne men älskar hon dig?

Det gör förbannat ont när man älskar någon och inser att den personen inte har de känslor för en och behandlar en som man skulle behöva. Hur länge ska man Jag har tröttnat på att längta, drömma, hoppas? Personligen tycker jag det är värre att vara ensam i tvåsamheten än att vara helt ensam.

Tror du hon kommer att ändra sig? Vill hon fortfarane skiljas? Mitt ex ville det inte. T o m två år efter skilsmässan hoppades hon fortfarande - till dess jag träffade en ny som dock nu verkar vara på väg bort från mig. Men det goda hade det med sig att jag nu har nollställt hoppet om att träffa någon och mitt ex har insett att det är dags att släppa taget.

Hellre är jag ensam än att vara ensam i en tvåsamhet och vara den som försöker driva en relation där jag inte kan/ får vara mig själv, där jag inte kan koppla av utan måste försöka tänka på vad jag säger och gör för att vara till lags. Det tar mer än det ger.

1 gillning

Jag känner igen det där. Har/är lite i samma sitts som dig.
Vi har varit tillsammans sedan vi var 17, har tre barn tillsammans.
För 3 år sedan valde min fru att vara otrogen. Under samtal hos familjeterapeuten så har det framkommit att hon hade tappat känslorna för mig och inte mådde bra i vårt förhållande men att hon bestämt sig för att sattsa på oss.

Jag kände i början total panik och kraftig separationsångest. Jag älskade ju henne så ofantligt mycket. Det skulle vara omöjligt att träffa någon så fin, snäll, snygg, sexig, rolig mm. kvinna igen. Hon var ju mitt allt. Jag ville absolut inte förlora henne.

Nu 3 år senare så inser jag att jag inte alls är sådär tokigt kär i henne. Allt det där fantastiska med henne visade sig inte stämma alls. Det var ju den som hon har varit. Den som jag blev kär i. Men nu drygt 20 år senare så är ju både hon och jag helt andra människor än de där hormonstinna tonåringarna. Visst, hon har fortfarande bra och fina sidor, hon ser fortfarande bra ut. Men hon är inte alls sådär fantastisk som jag i ren panik inbillade mig för 3 år sedan. Numera funderar jag på om jag faktiskt inte skulle ha det mycket bättre utan henne.

Min poäng är att rädslan/paniken för att bli lämnad lätt kan förvrida bilden och känslorna över den andra. Speciellt om självförtroendet inte är på topp.

5 gillningar

Ja du mannen, att känslor kan svänga på dessa 3år

Hej igen @Nimpom, jag har läst din story omigen, med facit på hand så håller jag med dig om detta att fortsätta ert äktenskap va dåligt, redan då för 3år sedan luktade det bränt.
Du kan säkert säga orden - jag vill skiljas, hon slår nog bakut men va fan, du mår ju dåligt…

1 gillning