Tack för att du delar med dig av ditt perspektiv. Jag känner igen mycket av det du skriver men jag anser att vi var två om att successivt sluta med allt. Jag upplever inte att han har försökt återuppta det här. Det är ju mest det, att det inte fanns något förslag om parterapi eller “ska vi prata”. Jag upplever också att det gått fort och har sammanfallit med att jag inte mådde särskilt bra under förra året. Blev det jobbigt för honom att jag inte kunde vara den jag var tidigare, att mer ansvar föll på honom liksom.
Jag tror varken att jag eller han har blivit andra människor och jag tror att det vi upplevde båda två som dåligt i relationen är just sådant som går att reparera. Det är ju så lätt hänt med heltidsjobb, småbarn och egna intressen att kärleksrelationen hamnade för långt ner i priolistan. Samtidigt lägger jag mycket av detta på honom, det är JAG som så många kvinnor haft projektledarrollen för allt, även vår relation. Han har lagt mycket tid och energi till sina egna intressen, efter barnen och då blir det inte mycket kvar.
Jag har en magkänsla av att allt kommer att bli bra för oss båda ändå, och att vi antagligen kommer att ha en fin relation även sedan, det finns mycket kärlek och respekt mellan oss. Men, det känns så jävla otroligt sorgligt, och en del av mig känner att det är så onödigt. Jag är långt ifrån nöjd med hur det varit mellan oss, också hur han har tagit för sig av vår relation, tid och fokus och hur jag fått slåss för detsamma men ändå, så otroligt sorgligt.