Strax före jul fick jag veta att min man (tillsammans i 18 år, gifta i sex) inte längre vill leva med mig. Det var för mig helt oväntat. ”Vi är mer som vänner,” ”jag känner att jag behöver vara själv”. Det fanns ingen möjlighet för att försöka reparera den här relationen utan det var färdigtänkt.
Det känns så otroligt orättvist att under en lång tid helt på egen hand processa det här och nå fram till insikten att det är slut utan att prata med den andra innan det är för sent. Jag är hyfsat säker på att han inte träffat någon annan men utesluter det i såklart inte.
Inte heller jag tycker att vi haft en bra relation på länge. Han har under det senaste året inte varit en särskilt härlig person att leva med. Det har varit uppenbart att han inte trivts med att vara i familj (vi har två barn) och varit arg på allt, hela tiden, fokuserat otroligt mycket på sina egna intressen. Jag har flera gånger uttryckt det som att jag lever med ett spöke. Jag har ändå känt att trots allt delar vi något djupare och vi klarar av det här, att det är en svacka. Jag är ganska säker på att det här är en del i en större livskris för honom och han är den av oss som är i sämst skick i detta. Vilket är galet, jag får liksom trösta och stötta honom i att lämna mig!
Nu när det gått en tid (två månader), vi bor fortfarande tillsammans pga storstad och bostadskris, börjar jag se att mitt liv antagligen kommer att kunna innehålla mer glädje i framtiden och känner väl i min maggrop att det kommer att ordna sig för mig (undviker dock att tänka på att vara utan mina barn, det gör mig panikslagen). Men jag känner en så otroligt stor sorg och maktlöshet över det faktum att jag inte fick någon som helst möjlighet att (tillsammans) försöka reparera. Hur kommer man över det?
