Att inte få möjligheten att försöka reparera

Livetlivet · 26 Mars 2019 18:42

Det är det ju, fegt framför allt kan jag tycka. Men, han ÄR verkligen i ett skört psykiskt läge i min mening. Jag har aldrig under våra år sett honom så här. Jag har kommunicerat detta också till de runt kring mig, min oro för honom i detta, för att jag inte ska behöva bära detta själv efter att han ändå sagt tack och hej. Men det gör det svårt. Svårt att ställa krav. Även krav på att det är dags för honom att flytta, ska barnen bo med hans sköra psyke varannan vecka liksom? Han träffar en psykolog och har tid till vårdcentralen, så han tar ändå ansvar för sitt mående, han behöver nog sjukskrivning och/eller medicinering.

Eftersom vi inte heller bråkar utan har det ok, kanske jag kan stå ut ett tag till (eller så blir allt för mycket som innan att när vi väl separerar blir det som att genomleva allt igen?), men jag tänker framför allt på barnen. Eller barnet som ska börja skolan som sagt. Hen har redan nu mycket svårt för förändring och jag är rädd att det skulle påverka skolstarten mycket negativt.
Det är också sjukt att även här försvarar jag honom, ja, jag ser det, jag gör det…

Livetlivet · 7 April 2019 18:47

Häromdagen när våren kom och stan myllrade av glada människor slog det mig, jag har inget att se fram emot. Jag har inga planer. Med någon. Inte för semester, inte för påsk, inte för nästa jävla helg. Jag vet inte ens hur mitt liv ser ut nästa vecka. Jag har levt i det här beslutet som fattats åt mig, men utan att något egentligen har hänt ännu i snart fyra månader. Allt står still. Han vill inte prata om vad som händer/det som hänt (han klarar inte skulden (min tolkning)) men allt annat går bra att prata om. Det är en mycket underlig situation, jag otrivs inte direkt, tycker att vi har det märkligt men ganska trevligt men jag väntar på att bomben ska slå ner, att han faktiskt flyttar. Under tiden saknar jag att umgås med andra, de vänner vi som familj alltid hängt med. Det blir väldigt ensamt nu. Och tråkigt. Inga planer, inget att se fram emot.

Spinoza · 8 April 2019 03:48

Det är klart man får vara sorgsen även om man själv bestämt sig för att man vill skiljas.
Det är ju inget lättvindigt beslut och säkert inte det man önskade.
Jag är ju i samma situation själv där det är jag som vill skiljas efter en period på flera år där jag försökt och också kommunicerat det till min man att en förändring måste till för att vi ska kunna fortsätta tillsammans.
Nu när jag konstaterar att det inte går att få till förändringen och jag fattat mitt beslut är jag väldigt sorgsen - för det var ju inte det här jag ville!

Livetlivet · 14 April 2019 18:32

Han bor fortfarande kvar, ser inte heller ut ha bråttom någonstans. Jag vill ju inte att han ska flytta, vill inte att vi ska berätta för barnen, dela upp allt och skiljas men vill samtidigt vill jag ”rycka plåstret”, bara göra allt det här jobbiga om det nu så förbannat ska göras.
Men det kan jag ju inte, han mår för dåligt, är för skör. Inte kan jag skicka våra barn att bo hos honom i det här skicket. Så, jag väntar och biter ihop. Plåstret får sitta kvar lite till…

Livetlivet · 5 Juni 2019 22:19

Han bor kvar. Vi lever vidare i det här vacuumet. Jag går och väntar på det oundvikliga. Under tiden händer ingenting roligt i livet, inga planer, inga familjeaktiviteter. Jag jobbar, tränar, vilar och hänger med barnen.
Jag vet heller inte vad jag vill, om jag fick bestämma, vad jag skulle vilja hände härnäst. Jag brukar alltid veta vad jag tycker och vad jag vill och att inte veta eller att vela fram och tillbaka får mig att må skit. Hur ska jag veta vad jag ska göra när jag inte vet vad jag vill. Ena veckan hoppas jag på att han ska hitta lite stabil mark att stå på och inse att det här är en dålig idé, andra veckan tänker jag enough is enough. Känner mig så jävla velig och hatar det. Blir ledsen när jag tänker på sommaren, vilken skitsommar det här kommer att bli.

Jag var på ett bröllop förra helgen. Ett bröllop vi båda var bjudna till. En barndomsvän till oss, många vänner från vår hemort. Många människor vi båda känner. Han valde att inte gå, jag kunde inte inte gå. Det var fullkomligt vidrigt. Några av de vi känner vet om vad som händer men många fick jag ljuga för. Kände mig inte så peppad på att berätta för folk jag inte träffat på typ 8 år att nej, han är inte här för vi ska separera. Jag var för första gången på många år solo på en sådan här tillställning. Det kändes förjävligt. Så vansinnigt ensamt. Men det är ju såhär det kommer att vara nu. Jag hatar det, verkligen.
Nu går jag och lägger mig och hoppas på peppigare mood imorgon.

Noomi · 6 Juni 2019 07:43

Jadu… det här är inte lätt. Du har inte fått möjlighet till något alls skriver du från allra första början. Inte att försöka reparera på något sätt, för han hade redan “bestämt” sig.

Men du ser honom som tagit detta beslut och som inte levererat någon tänkbar väg tbx med er som par, han som kräver något och sedan påpassligt nog bara “brutit ihop” när det jobbiga att effektuera det egna beslutet kommer och istället satt sig ner att vänta i båten. Sitter där väntandes på att du ska ta taktpinnen och börja fixa det han vill åt honom samtidigt som han (och allra mest du) tycker så syyyynd om honom…

Du fick ingen möjlighet att aktivt “reparera” så du tog den möjligheten där du fann den, genom att bli passiv och understödjande och fortsätta hoppas att om han nu inte gör något aktivt så blir kanske detta bra så småningom, att det här blåser över.

Du fick ingen parterapi med honom, men du får terapi för dig själv… har du tagit den chansen? Om inte så gör det asap redan i morgon!

Innan du går under i din förhoppningsfulla bubbla när han plötsligt mår lite bättre och tar ett livfullt skutt ut och plötsligt så är det över och du sitter kvar där. Förskona dig från det helvetet som uppstår då. Ta tag i dig själv nu direkt och som minst så kan du kräva att mår han så dåligt över sitt beslut så får han ta tag i sig själv och göra något åt sin “skörhet”.

Men risken är såklart att om du gör det enda vettiga i detta och lägger ett vuxenansvar på en vuxen man och slutar skapa dig en egen roll/funktion genom att vara hans omhändertagare så reser han sig ur askan och så är det slut…

Ju fortare du börjar (in)se för vem du gör olika saker, eller snarare undviker att göra, desto fortare kan du ta kontroll över dig själv och din situation. För det här som du (inte) gör, det gör du förmodligen inte alls för barnen i första hand och inte ens för honom, utan kokar du ner det så kommer du att se att du gör det för dig själv och för dina behov/rädslor och för det som du beskriver som att “du inte vet vad du vill”… det kan så vara, men det du helt klart vet är iaf vad du INTE vill och det är att han ska lämna dig. Så därför gör du inget alls.

Skaffa hjälp för dig själv, innan han förr eller senare tar sitt aktiva beslut (inte bara första steget i ord) och då spelar allt du gjort/väntat och uthärdat NOLL roll. För då, när han själv är redo, då drar han.

Rädda dig själv medan du fortfarande har chansen att få vara med och regissera DITT liv, innan du står där som en överbliven statist med noll valmöjligheter. För om det är svårt nu, så är det inget emot hur det kommer att bli.

PS: Läs gärna Lena Andersson bok Egenmäktigt förfarande från 2013. Den beskriver din situation på ett klockrent sätt och kanske kan den ge dig insikter och väcka tankar på hur DU ska kunna undvika att fortsätta i denna nedåtgående spiral. Insikter som gör att du undviker Esters situation.

kattis · 6 Juni 2019 20:11

@Livetlivet vilken otroligt jobbig sits du är i. Och även om våra ingångar varit lite olika känner jag igen mkt i din beskrivning av din man. Min man visste plötsligt ( efter 3 mån av intensivt jobb dag och natt pga stort haveri på jobbet) inte vad han ville med vårt äktenskap. Blixt från klar himmel för mig. Obegripligt, vi hade det bra enligt mig. Sen kunde han inte ge någon vettig förklaring, sa ingenting på parrådgivning, ville inte göra ngt med mig eller barnen. Bejakade att han ville skiljas när jag frågade honom. Förnekade tredje part. Jag var först helt säker på livskris/ utmattning/depression men det flrnekade han också. Eftersom han spelat bort pengar ( också helt nytt) fick jag allmän panik och drev igenom skilsmässa, bodelning, mäklare och köpte ut honom ut huset rätt snabbt.
Ngt år senare ( i vintras) brakade han ihop totalt och har själv fått inse att han är deprimerad. Han har varit sjukskriven och äter antidepressiva. Han är på banan igen men bottenlöst ledsen över att ha mist mig och familjen och kämpar med att vinna tillbaka mitt förtroende. Någon tredje person dök aldrig upp.
Med facit i hand önskar jag att jag inte haft så bråttom. Jag önskar att jag inte hade pressat fram hans svar och sen -precis dom du skrev-projektlett en skilsmässa jag inte önskade. Inte för att det han gjorde var rätt utan för att jag ju önskar att vi hade haft kvar det vi hade. Jag tror att deras passivitet står för något.
Alla historier skiljer sig åt men om din magkänsla säger dig att han är i en livskris eller deprimerad kanske det är så. I mitt fall visade det sig vara precis som jag var säker på i början. Om du egentligen vill leva med honom och din familj så kan det vara värt att kämpa och vänta. Och appropå ”egenmäktigt förfarande” ser jag inte riktigt bäringen på den boken i ett äktenskap där man vid ett tillfälle har en kris. Skillnad om det är ett återkommande tema tycker jag.

Noomi · 7 Juni 2019 06:58

Att få upp ögonen för hur hoppet kan paralysera en människa har definitivt bäring enligt min åsikt. Om problematiken sedan handlar om de där sk. tillfälliga “livskriserna” eller ngt annat kan man inte som utomstående (och inte som inomstående heller uppenbarligen) veta med någon säkerhet. Iaf. inte förrän man har facit i handen, men att fortsätta vänta på att “facit” ska uppenbara sig har oxå sina risker. För man bör även beakta, när man förespråkar att fortsätta denna väntan och ffa. göda detta oändliga hopp där varje litet sandkorn som oundgängligen tolkas positivt kan bli till storleken av Mount Everest, att denna väntan gör något med den väntande människan själv och att detta något sällan och aldrig är av godo för den det drabbar.

DEN förändringen är det viktigt att rädda sig själv från, om man kan, vilket majoriteten inte kan. Det är såklart inte synonymt med att på sekunden klippa all kontakt och kasta hela relationen överbord hals över huvud.

För Kattis, jag kan inte tolka dig på annat sätt än att du nu kan välja att gå tillbaka till din man när som helst och han tar emot dig direkt med öppna armar, dvs om DU själv skulle vilja det?! Fast nu, med facit i handen, så vill du ju inte ens det som det verkar. Så vad är det då som du idag ångrar att du inte stannade kvar och hoppades på, som du i den stunden inte hade den blekaste aning om vad det var och om det öht någonsin skulle komma eller inte?!

Du räddade istället dig själv från något (ingen vet nog med säkerhet vad exakt, men successiv nedbrytning och alltmer emotionellt bunden ligger nära till hands att tro) och med facit i handen är det lätt att vara efterklok.

Lycka till allesammans, på ett eller annat sätt

Livetlivet · 7 Juni 2019 20:57

Jag uppskattar ditt perspektiv, det har fått mig att tänka en hel del det senaste dygnet, även om jag inte helt känner igen min relation i ditt inlägg.

Jag tror nog inte att det här “blåser över” om jag inget gör och jag skulle nog inte heller säga att jag sitter här i en “förhoppningsfull bubbla” och tycker syyyynd om mitt x.

Jag ser den människa jag levt med så länge, som jag känner så väl rasa ihop i total livskris. Jag gör inte det, jag står ganska stabilt. Jag är på inga sätt glad över allt som händer men jag mår inte jättedåligt (dvs depression och ångest) utan klarar av livet liksom. Om jag hade mått riktigt dåligt hade hans dåliga mående varit till en större kostnad för mig och då hade det kanske sett annorlunda ut. Han har nu börjat få en del hjälp så förhoppningsvis blir situationen stabilare framöver för vi kan såklart inte fortsätta såhär för alltid. Även jag träffar en psykolog.

Jag försöker bara sitta lugnt i båten och inte göra något förhastat, inte provocera verkställandet av separationen när ingen av oss är redo (även om jag kanske är det nu). Jag är också på det klara med att han inte kommer att ändra sig, det är det här han vill, även om han överhuvudtaget inte klarar av att verkställa och ta konsekvenserna. Jag tycker nog ändå att jag har valmöjligheter och gör val i situationen. Jag väljer att behandla den här människan med sympati och kärlek. Trots att han inte längre vill leva med mig, trots att jag inte har haft något att säga till om i beslutet om separation och trots att jag inte fick någon som helst förvarning. Jag håller inte heller med om att detta spelar NOLL roll, jag vill tro att det spelar stor roll. Men det återstår att se. Spelar det i slutänden noll roll och jag blir överkörd från alla håll och kanter, har jag ändå vetskapen om att jag har gjort det jag känt var rätt sak att göra och det är inte oviktigt för mig.

Visst, kanske gör det mig på ett sätt till någon slags medberoende. Visst vore det bättre om jag var säker på vart jag vill och visst finns det en massa rädslor kopplat till verkställandet av den här separationen som jag ibland vill skjuta på framtiden men jag är inte naiv. Jag försöker bara sitta lugnt i båten. Och jag planerar inte sitta här hur länge som helst.

Livetlivet · 7 Juni 2019 21:13

Våra historier känns inte helt olika…
Jag tänker att det är lätt att gå in i att driva igenom och göra klart. Om mitt x inte mådde så dåligt skulle det mycket väl kunna varit jag också. Hans beslut, mitt projekt. Men det är ju precis det där som är den stora rädslan, att han ska fatta ett livsavgörande beslut för oss båda när han befinner sig på en plats där inga stora beslut bör tas.

Min magkänsla säger verkligen att han är i en full on livskris där jag tolkar hans önskan till separation som en del av den. Utmattning en annan, en mitt-i-livet-hälsokris en tredje. Han säger själv att han “nog” är deprimerad, jag instämmer. Men, det jag inte vet är ju om man tar bort livskrisen, finns önskan om separation fortfarande kvar? Så kan det ju mycket väl vara. Jag är inte heller säker på att vi skulle kunna reparera vår relation. Men just nu säger magkänslan att det är helt rätt att sitta lugnt i båten, även om det nog börjar bli dags att röra på sig snart.

kattis · 8 Juni 2019 21:04

@Livetlivet ja, man kan ju aldrig veta hur den väg man inte väljer skulle ha blivit. Och alla människor och historier skiljer sig ju åt så några sanningar finns inte heller. Det man väl ändå kan göra är att förbereda sig mentalt, ekonomiskt och praktiskt på seperation. Ha koll på sin ekonomi, läsa på om bodelning, prata med banken etc. Din man låter lika passiv som min var. När vår skilsmässa var ett faktum var han helt akterseglad i det praktiska medan jag hade stenkoll. Det underlättade.
Perioden innan, medan jag försökte reparera var plågsam och ångestfylld. Det som fick mig att agera var en rädsla för vad som skulle dyka upp bakom nästa hörn ( inte minst ekonomiskt) i kombination av en önskan att själv ta befälet över situationen.
I situationen du är tror jag det bästa är att tänka, överväga vad du vill, läsa på, vänta in magkänslan och sen gå på någon slags kombination av strategi och magkänsla.

kattis · 8 Juni 2019 21:07

Det kunde varit jag som skrev orden för två år sedan.

kattis · 8 Juni 2019 21:28

@Noomi jag förstår att det finns många relationer som bygger på en ojämlikhet i känslor och beroenden. Jag känner dock inte alls igen mig eller kan läsa i i ts relation att det är smulor av hopp som gör att man stannar och försöker.
Instinkten i denna situation är ju att slänga ut karln. Det som gör att man stannar är ett strategiskt beslut: man vill rädda relationen ( den kanske var bra och barnens far kan man bara skilja sig från en gång) och man tror att bästa oddsen för det är att sitta lugnt i båten och inte forcera beslutet. Det som fick mig att agera tillsist var nog kombination av ekonomisk rädsla och att jag inte klarade av att vara passiv längre. Ångestnivån när man inte styr själv är hög och tillsist kunde iallafall inte jag uthärda det längre utan ville vara med och regissera själv.
Du frågar vad som hindrar mig från att gå tillbaka. Jag vet inte riktigt. Jag har brottas med detta dygnets vakna timmar sedan i december.
Jah upplever sveket som enormt. Jag kan förlåta men jag vet inte om den självklara tilliten går att få tillbaka. Min starkaste känsla här är att det måste gå tid. Han har fått sig en rejäl näsbränna av livet och har fått omvärdera bilden av sig själv. Under våren har han mått riktigt dåligt och tidvis har barnen bott helt hos mig då han inte kunnat ta hand om dem. Nu är det bättre men han har en bra bit kvar. Han har en egen resa att göra och min känsla är att när det gått tid, när han står stadigt i livet igen, då får vi se hur känslorna ser ut från bägge håll.
Jag har svårt att ringa in varför jag tror att det sista steget, den fullbordade skilsmässan, försvårar så mycket. Vi klippte ändå banden då. Har levt i sär så länge. Jag har ställt om min mentala karta. Jag tror att det hade varit lättare om jag accepterat att vi bara flyttat isär en period, om vi inte tagit det sista steget så snabbt. Men jag vet förstås inte. Vem vet, då kanske jag suttit här bankrutt och bitter😆

Noomi · 9 Juni 2019 07:07

Här skiljer sig vår tro åt. För den “instinkten” har inte alla, eller njaaa det kom inte helt rätt ut… för rent förnuftsmässigt så har nog de flesta både instinkt och insikt. Medan “förmågan” som i orken, modet och självbevarelsedriften att verkligen agera på det som det egna förnuftet säger till en, tyvärr är helt underordnat den inre känslomässiga tyrannin. I det läget är det nog tyvärr ofta mkt. enklare att intala sig att den där förhoppningsfulla väntan är strategiskt smart.

Men den sortens strategi gör ofrånkomligt något med människan, det är min absoluta övertygelse.

Precis. Vilket i mitt tycke är det sundaste du kunde ha gjort och det enda sunda egentligen. Tyvärr så fungerar inte alla människor på samma sätt som du. För många, alltför många, så dämpas istället den ständigt närvarande ångestnivån av de där andra sandkornen av positivitet som möjliggör att fortsätta döva både förnuft och instinkt och därmed att “strategiskt” fortsätta att sitta still i båten och vänta.

Men vi är alla olika och hur TS exakt fungerar har jag såklart ingen aning om. Förhoppningsvis har mitt inlägg iaf. lett till en smula rannsakan och funderingar ur ett annat perspektiv. Hur fortsättningen exakt ser ut står förmodligen skrivet i stjärnorna, än så länge.

Lycka till med allt, @kattis

kave · 11 Juni 2019 12:32

TREDAGAR Verkligen bra formulerat: “Den enda kampen man kan räkna är den man gör tillsammans”.

Jag blev också ställd inför fullbordat faktum, levererat för 6 månader sedan tillsammans med orden “Jag älskar dig, men…”

Som du skriver, jag hade varit beredd att vända på varenda sten för att få relationen att fungera. Om relationen i slutänden ändå inte gått att rädda så hade jag i alla fall fått vara delaktig i processen och fått en chans att mentalt och emotionellt åtminstone närma mig den punkt som hon kommit till.

Alla frågor jag inte fått svar på och inte orkar ställa för att sorgen OCH ilskan, fortfarande efter ett halvår, är fullkomligt bedövande. Går sedan nyligt hos en kurator, vilket känns bra, men tror att allt hade känts något mindre förödande om hon gett oss den chansen tillsammans, även om det slutat på samma sätt.