Att inte få möjligheten att försöka reparera

[TREDAGAR]

Jag fick själv ett färdigt beslut levererat till mig. Hon vill inte längre. Jag älskade inte henne på ett naturligt sätt sa hon och hon kände sig övergiven och ouppskattad.

Jag kan inte heller fatta att man bara går utan att vända på varje sten dvs. ge relationen en chans till. Då får bägge chans att bearbeta och man får svar på sina frågor. (Vid otrohet eller destruktiva relationer är det bara å gå direkt). Jag hade inte lämnat innan jag hade försökt med allt.

Det ända kampen man kan räkna är den man gör tillsammans. Om en part bara kämpar utan att upplysa den andra om det så spelar ju det liksom ingen roll.

[50-taggare]

TS jag vet ju inget om dig och er relation. Beklagar situationen du är i.

Men jag kan berätta om min egen skilsmässa ur perspektivet lämnare, den som bryter upp familjen. Det finns en lång historik som sakta bröt ner relationen och som min man valde att blunda för.

Vi var gifta i 15 år, tre barn. Ingen otrohet / 3 e part. Min man började förändras 2011. Mindre och mindre engagerad i familj, barn, mig. Enbart fokus på sig själv, jag-jag-jag. Inåtvänd, självfokuserad, oengagerad.

Varje kväll satt jag ensam uppe. Ensam vaken, med enbart dator och tv som sällskap. Barnen sov och min man ”behövde sova”. Vi pratar alltså om kl 20 på kvällen…

Min man valde att flytta ut ur sovrummet. För han ”behövde ju sova”. Vi hade små barn som kom in och sov hos oss ofta. Jag satt alltså ensam vaken varje kväll och fick gå och lägga mig ensam i vår dubbelsäng.

Min man slutade med ”vardagsberöring”. Jag vet inte om ni förstår vad jag menar med det. Den lilla, vardagliga beröringen. En hand på axeln, en strykning över håret när man går förbi… att man naturligt tar i varandra, i vardagen…

Han slutade också med ”vardagsdialog” oss vuxna emellan. Allt var enbart praktiskt kring barnen. Aldrig en fråga om hur dagen varit, om kursen, mötet eller What-ever gått bra.

Sex hade vi aldrig. Han tog aldrig initiativ och vi sov ju inte ens tillsammans.

Allt detta gjorde att jag började må fruktansvärt dåligt. Jag var ensam, övergiven och förtvivlad över mannens förändring. Jag försökte få honom att engagera sig, försökte få kontakt. ”Vill du ha en kopp te, så kan vi prata lite?” Försökte få honom att göra saker med barnen. Men nej.

Jag bokade parterapi / familjerådgivning. Det sista halmstrået man griper efter när man börjar förstå att man måste skiljas men verkligen inte, inte, inte vill.

Först blåvägrade han. Men sen gick han med på det, fast motvilligt. Det kändes som att jag tvingade dit honom. Han hoppade av efter bara några gånger. Han var inte det minsta motiverad.

Efter fyra år gav jag upp. Jag accepterade att den jag gift mig med förändrats fullständigt och blivit en helt annan människa. Som jag mådde väldigt, väldigt dåligt av att leva med. Det bör tilläggas att jag gick i egen terapi under nästan två av dessa år. Då jag tyvärr fick problem med stress, ångest och hjärtproblem.

Skilsmässoansökan gick in. Och givetvis kom det som en blixt från klar himmel för min man. För min man hade givetvis ”inte alls förstått” att vi inte hade det ”bra”.

Ehhhhhh… jaha.

Min man gjorde sitt val. Han lämnade mig mentalt och fysiskt. Jag gjorde mitt val. Jag bröt relationen och lämnade praktiskt.

[Skyldig]

Helt rätt beslut @50-taggare ! Du har verkligen gjort allt du kunnat. Så förståndig var inte jag. Jag tog den ”enkla” vägen och blev kär i en annan man som jag varit tillsammans med 10 år nu! Hade aldrig hamnat där från början om jag hade fått gehör hemma men exakt det du beskriver, den dagliga beröringen, inget sex och i mitt fall valde han mina barns (från tidigare relation) parti så jag hade helt plötsligt 3 tonåringar istället för 2. Dubbelspelet varade inte länge ca 2 mån men efter att det uppdagades då var han helt plötsligt ”på” igen, sex, upplevelser, semesterplaner etc men tyvärr var det försent.
Jag hade verkligen varit övertydlig med mitt missnöje och även försökt lyfta honom. Jag gav relationen en chans på nytt men det var definitivt försent. Men samma här, för honom kom det som en blixt från en klarblå himmel! Otroligt!
Idag är han gift och säkert mycket lycklig, vilket jag är glad över.

[Besviken]

@Livetlivet Kan bara hålla med dig! Vem bryter upp sin familj utan att försöka ordentligt. Fick dra ur min man efter 15 år ihop att han ville separera. Sista året märkte jag att han förändrades. Han blev mentalt frånvarande, irriterad osv. Inte en enda gång har han sagt till mig att vi inte hade det bra! Han har aldrig pratat med mig om det. Förrän han hade bestämt sig för att han ville gå vidare med sitt liv, utan mig. Han tyckte att vi blivit som vänner. Jag förstod vad han menade men tyckte att det skulle kunna gå att jobba på. Åtminstone ge det ett ärligt försök. Men nej, han hade bestämt sig. Han ville ut! Jag vart helt knäck! Att bli helt överkörd, inte involverad alls i min och barnens framtid. Han var inte ens ledsen över att bryta upp familjen. Månader efter separationen så kröp det fram att han nog trots allt träffat någon. Förklarade ju hans totala ovilja att prata om nåt! Så lågt av honom att inte kunna vara ärlig mot mig efter många bra år ihop och barn som blir drabbade.
Tror du ska räkna med att det finns någon som lurar bakom hörnet. Tyvärr.

[Livetlivet]

Tack för att du delar med dig av ditt perspektiv. Jag känner igen mycket av det du skriver men jag anser att vi var två om att successivt sluta med allt. Jag upplever inte att han har försökt återuppta det här. Det är ju mest det, att det inte fanns något förslag om parterapi eller “ska vi prata”. Jag upplever också att det gått fort och har sammanfallit med att jag inte mådde särskilt bra under förra året. Blev det jobbigt för honom att jag inte kunde vara den jag var tidigare, att mer ansvar föll på honom liksom.
Jag tror varken att jag eller han har blivit andra människor och jag tror att det vi upplevde båda två som dåligt i relationen är just sådant som går att reparera. Det är ju så lätt hänt med heltidsjobb, småbarn och egna intressen att kärleksrelationen hamnade för långt ner i priolistan. Samtidigt lägger jag mycket av detta på honom, det är JAG som så många kvinnor haft projektledarrollen för allt, även vår relation. Han har lagt mycket tid och energi till sina egna intressen, efter barnen och då blir det inte mycket kvar.

Jag har en magkänsla av att allt kommer att bli bra för oss båda ändå, och att vi antagligen kommer att ha en fin relation även sedan, det finns mycket kärlek och respekt mellan oss. Men, det känns så jävla otroligt sorgligt, och en del av mig känner att det är så onödigt. Jag är långt ifrån nöjd med hur det varit mellan oss, också hur han har tagit för sig av vår relation, tid och fokus och hur jag fått slåss för detsamma men ändå, så otroligt sorgligt.

[Livetlivet]

Jag är ledsen för din situation, det är hårt och orättvist att vara så maktlös. Jag tror att det är vanligt att när man bestämt sig, bli så där kall och praktisk. Det är jobbigt att vara i skulden av det man gör mot resten av familjen och det är så mycket skönare att fly ifrån det, inte prata, inte visa känslorna över allt.
Jag är inte säker på att det finns någon som lurar runt hörnet i min situation, om det är så önskar jag att han sagt det när jag frågade. Det hade förklarat allt bättre, varför så definitivt. Kryper det fram nu skadar det bara förtroendet för framtiden.

[Livetlivet]

Ledsen för din situation @TREDAGAR. Där slår du huvudet på spiken tycker jag. Om någon kämpar på på egen hand räknas det inte. Handlar det om kommunikation? För min del tror jag definitivt att det är så. Att det är så svårt att tala om det som inte funkar för mig, eller vad jag har för behov som inte uppfylls pga rädslan och/eller erfarenheten av att den andre ska såras eller bli defensiv och inte kunna höra/ta in det som sägs. Vi försökte kommunicera men det gick aldrig bra, jag kände mig alltid anklagad och han blev alltid defensiv.

Nu när vi ska skiljas men fortfarande bor tillsammans har vi pratat massor, i omgångar, verkligen kunnat göra det, vi har varit ärligare med hur vi känner och vad vi behöver än på många år. Det är ju i och för sig bra eftersom vi kommer att han en livslång relation även om vi inte har en kärleksdito men ändå, NU kan vi kommunicera liksom.

[Livetlivet]

Jag är ledsen för din situation @Lifechange, otrohet alltså. Så jäkla svårt! Såklart känns det då som att han inte gett er en chans. Hoppas att livet ser bättre ut för dig nu eller snart.

[Besviken]

@Livetlivet I nästan ett år vände och vred jag på varför han var så bestämd. Frågade hur många gånger som helst om han träffat någon (och en kvinna specifikt, en kollega). Men det var inte så enl honom. Och jag trodde honom. Hon är (enl mig) inte hans typ, men vem skulle han annars ha träffat, när och hur? Jag fick inte ihop det i mitt huvud, att han snart 50 år skulle pröva lyckan på Tinder? Frågade honom om han trodde att han skulle kunna träffa nån som han blev förälskad i o där allt praktiskt med respektive familjer, boende osv skulle klaffa. Den sannolikheten trodde han var hög… Månader efter att han flyttat kröp det fram att han trots allt träffar hon, en kollega. hon har nu nyligen flyttat ifrån sin man, de ska skiljas. Men de har absolut inte träffats tidigare. Säkert! Jag känner mig så fruktansvärt bedragen och sviken. Jag har haft sån ångest, och varit sömnlös i långa perioder. För jag fattar inte vad som hände med honom. Jag trodde verkligen på honom. Inte kunde han ljuga så för mig??? Men det kunde han! Flera här inne sa till mig att han förmodligen träffat någon, de hade ju sett mönstret och beteendet tidigare. Men jag ville tro att han var ärlig mot mig! Så fel jag hade. Hur han tror att vi ska kunna ha en relation framöver avseende barnen efter det sveket förstår jag inte. Hur kan man inte stå för vad man gjort när det är uppenbart. Jag vill ärlig talat aldrig mer se honom. Jag har noll förtroende för honom. Har sagt så många gånger till honom att vara ärlig. Men han kan inte stå för den han är. Jag trodde aldrig det om honom.

[Fuzzy]

Så som du skriver i sista stycket är det för oss också. Nu, när vi bestämt oss för att skilja oss, NU kan vi plötsligt prata. Han har tid för mig, förmåga att prata känslor, plötsligt tid att äta lunch med mig och liknande.
Tyvärr är det för sent. Jag har inte kvar de rätta känslorna för honom.

Trots det är jag glad över att vi kan prata, det kommer behövas i vår fortsatta relation kring barnen.

[Livetlivet]

Vi bor fortfarande tillsammans och kommer väl överens, mycket är som vanligt men med en konstig underton av ledsenhet och avstånd. Men finns för varandra när det brister, för det gör det. Fortfarande har det inte dykt upp någon tredje part (men jag är inte naiv nog att utesluta det i det här läget).

Jag brottas dock med det här: Han säger inte mycket. Det är som att allt är avhandlat och utrett men för mig är det så himla oklart. Jag har läst på forumet att man inte ska förvänta sig något svar och jag försöker, men det är så svårt. Han har faktiskt aldrig tagit orden “lämna dig”, “separera” eller “skilsmässa” i sin mun utan det är jag som får fråga och anta och han på sin höjd inte dementerar. Han är också enligt mig mitt uppe i en livskris (som innefattar mer än vår relation, ålder och hälsa t ex) och det tycker jag gör det hela ännu svårare. Han är i mycket sämre psykiskt skick än jag, bryter ihop av allt och behöver tröst, men säger som sagt väldigt lite om hur han känner, både då och nu.

Jag sa upp mitt jättedyra gymkort ganska snart efter att jag fick veta, då det hade två månaders uppsägningstid. Han frågade häromdagen om jag tagit ett tidigt pass på gymmet eftersom jag var hemma så tidigt. Nej, sa jag och berättade att jag sagt upp kortet, “jag vet ju inte hur min ekonomi kommer att se ut” fortsatte jag. “Kunde du inte dragit ner på något annat”? “Nej men jag kommer nog att få dra ner på allt”, sa jag lugnt och sakligt (inget drama, inget syrligt). Då grät han så vansinnigt, som att han överhuvudtaget inte tänkt på detta innan. Att vi båda kommer att få helt annan ekonomi.

Han tittade också på en lägenhet för någon vecka sedan. Även här totalt bryt efteråt.
Alltså, jag förstår att detta är svårt även för honom, han är allt annat än kall och avståndstagande och det är jag tacksam för, men det känns väldigt tungt att behöva bära hans så mycket större sorg, mitt i min. Och det är förvirrande att han fattat det här otroligt stora beslutet åt oss båda men verkar ha så svårt att hantera alla praktiska följder. Han har ändå varit väldigt bestämd i att det är över och inte lämnat något fönster öppet för att försöka reparera det här.

Hitta nytt boende verkar dessutom ta väääldigt lång tid, jag har inte sett några papper ännu. Jag är ändå orolig att jag ska behöva projektleda den här skilsmässan. Att jag ska behöva stötta och guida honom i att lämna mig. Eller, det gör jag nog redan. Jag vill nog att det här ska rulla på snart. Oroar mig över att det ska sammanfalla med skolstart för ett av barnen, att påbörja det växelvisa boendet. Vill gå vidare, försöka hela mig från det här, inte behöva bli ledsen när vi alla är tillsammans och mitt lilla barn pratar om “min familj”, “vi fyra är bäst” osv. Slita av plåstret liksom. Men jag är orolig för att ställa krav och pusha när mitt x ändå är i så dåligt skick. Åh vad detta är svårt.

[Fuzzy]

Jag kan tycka det är fult av honom att tvinga dig att ta en stöttande och ledande roll i det hela.

Visst, jag fattar att det är jobbigt för honom också (jag är själv den som initierat skilsmässa hos oss och jag sörjer vårt gemensamma liv varje dag, även om jag är trygg i att jag fattat rätt beslut), men det är ändå inte rätt att DU måste vara projektledare i det här.

Kan du prata med honom om det? Säga att du förstår att han är ledsen men att du faktiskt har nog med din egen sorg och att du inte kan vara den som fixar med allt hela tiden.

[Livetlivet]

Det är det ju, fegt framför allt kan jag tycka. Men, han ÄR verkligen i ett skört psykiskt läge i min mening. Jag har aldrig under våra år sett honom så här. Jag har kommunicerat detta också till de runt kring mig, min oro för honom i detta, för att jag inte ska behöva bära detta själv efter att han ändå sagt tack och hej. Men det gör det svårt. Svårt att ställa krav. Även krav på att det är dags för honom att flytta, ska barnen bo med hans sköra psyke varannan vecka liksom? Han träffar en psykolog och har tid till vårdcentralen, så han tar ändå ansvar för sitt mående, han behöver nog sjukskrivning och/eller medicinering.

Eftersom vi inte heller bråkar utan har det ok, kanske jag kan stå ut ett tag till (eller så blir allt för mycket som innan att när vi väl separerar blir det som att genomleva allt igen?), men jag tänker framför allt på barnen. Eller barnet som ska börja skolan som sagt. Hen har redan nu mycket svårt för förändring och jag är rädd att det skulle påverka skolstarten mycket negativt.
Det är också sjukt att även här försvarar jag honom, ja, jag ser det, jag gör det…

[Livetlivet]

Häromdagen när våren kom och stan myllrade av glada människor slog det mig, jag har inget att se fram emot. Jag har inga planer. Med någon. Inte för semester, inte för påsk, inte för nästa jävla helg. Jag vet inte ens hur mitt liv ser ut nästa vecka. Jag har levt i det här beslutet som fattats åt mig, men utan att något egentligen har hänt ännu i snart fyra månader. Allt står still. Han vill inte prata om vad som händer/det som hänt (han klarar inte skulden (min tolkning)) men allt annat går bra att prata om. Det är en mycket underlig situation, jag otrivs inte direkt, tycker att vi har det märkligt men ganska trevligt men jag väntar på att bomben ska slå ner, att han faktiskt flyttar. Under tiden saknar jag att umgås med andra, de vänner vi som familj alltid hängt med. Det blir väldigt ensamt nu. Och tråkigt. Inga planer, inget att se fram emot.

[Spinoza]

Det är klart man får vara sorgsen även om man själv bestämt sig för att man vill skiljas.
Det är ju inget lättvindigt beslut och säkert inte det man önskade.
Jag är ju i samma situation själv där det är jag som vill skiljas efter en period på flera år där jag försökt och också kommunicerat det till min man att en förändring måste till för att vi ska kunna fortsätta tillsammans.
Nu när jag konstaterar att det inte går att få till förändringen och jag fattat mitt beslut är jag väldigt sorgsen - för det var ju inte det här jag ville!

[Livetlivet]

Han bor fortfarande kvar, ser inte heller ut ha bråttom någonstans. Jag vill ju inte att han ska flytta, vill inte att vi ska berätta för barnen, dela upp allt och skiljas men vill samtidigt vill jag ”rycka plåstret”, bara göra allt det här jobbiga om det nu så förbannat ska göras.
Men det kan jag ju inte, han mår för dåligt, är för skör. Inte kan jag skicka våra barn att bo hos honom i det här skicket. Så, jag väntar och biter ihop. Plåstret får sitta kvar lite till…

[Livetlivet]

Han bor kvar. Vi lever vidare i det här vacuumet. Jag går och väntar på det oundvikliga. Under tiden händer ingenting roligt i livet, inga planer, inga familjeaktiviteter. Jag jobbar, tränar, vilar och hänger med barnen.
Jag vet heller inte vad jag vill, om jag fick bestämma, vad jag skulle vilja hände härnäst. Jag brukar alltid veta vad jag tycker och vad jag vill och att inte veta eller att vela fram och tillbaka får mig att må skit. Hur ska jag veta vad jag ska göra när jag inte vet vad jag vill. Ena veckan hoppas jag på att han ska hitta lite stabil mark att stå på och inse att det här är en dålig idé, andra veckan tänker jag enough is enough. Känner mig så jävla velig och hatar det. Blir ledsen när jag tänker på sommaren, vilken skitsommar det här kommer att bli.

Jag var på ett bröllop förra helgen. Ett bröllop vi båda var bjudna till. En barndomsvän till oss, många vänner från vår hemort. Många människor vi båda känner. Han valde att inte gå, jag kunde inte inte gå. Det var fullkomligt vidrigt. Några av de vi känner vet om vad som händer men många fick jag ljuga för. Kände mig inte så peppad på att berätta för folk jag inte träffat på typ 8 år att nej, han är inte här för vi ska separera. Jag var för första gången på många år solo på en sådan här tillställning. Det kändes förjävligt. Så vansinnigt ensamt. Men det är ju såhär det kommer att vara nu. Jag hatar det, verkligen.
Nu går jag och lägger mig och hoppas på peppigare mood imorgon.

[Noomi]

Men det kan jag ju inte, han mår för dåligt, är för skör.

Jadu… det här är inte lätt. Du har inte fått möjlighet till något alls skriver du från allra första början. Inte att försöka reparera på något sätt, för han hade redan “bestämt” sig.

Men du ser honom som tagit detta beslut och som inte levererat någon tänkbar väg tbx med er som par, han som kräver något och sedan påpassligt nog bara “brutit ihop” när det jobbiga att effektuera det egna beslutet kommer och istället satt sig ner att vänta i båten. Sitter där väntandes på att du ska ta taktpinnen och börja fixa det han vill åt honom samtidigt som han (och allra mest du) tycker så syyyynd om honom…

Du fick ingen möjlighet att aktivt “reparera” så du tog den möjligheten där du fann den, genom att bli passiv och understödjande och fortsätta hoppas att om han nu inte gör något aktivt så blir kanske detta bra så småningom, att det här blåser över.

Du fick ingen parterapi med honom, men du får terapi för dig själv… har du tagit den chansen? Om inte så gör det asap redan i morgon!

Innan du går under i din förhoppningsfulla bubbla när han plötsligt mår lite bättre och tar ett livfullt skutt ut och plötsligt så är det över och du sitter kvar där. Förskona dig från det helvetet som uppstår då. Ta tag i dig själv nu direkt och som minst så kan du kräva att mår han så dåligt över sitt beslut så får han ta tag i sig själv och göra något åt sin “skörhet”.

Men risken är såklart att om du gör det enda vettiga i detta och lägger ett vuxenansvar på en vuxen man och slutar skapa dig en egen roll/funktion genom att vara hans omhändertagare så reser han sig ur askan och så är det slut…

Ju fortare du börjar (in)se för vem du gör olika saker, eller snarare undviker att göra, desto fortare kan du ta kontroll över dig själv och din situation. För det här som du (inte) gör, det gör du förmodligen inte alls för barnen i första hand och inte ens för honom, utan kokar du ner det så kommer du att se att du gör det för dig själv och för dina behov/rädslor och för det som du beskriver som att “du inte vet vad du vill”… det kan så vara, men det du helt klart vet är iaf vad du INTE vill och det är att han ska lämna dig. Så därför gör du inget alls.

Skaffa hjälp för dig själv, innan han förr eller senare tar sitt aktiva beslut (inte bara första steget i ord) och då spelar allt du gjort/väntat och uthärdat NOLL roll. För då, när han själv är redo, då drar han.

Rädda dig själv medan du fortfarande har chansen att få vara med och regissera DITT liv, innan du står där som en överbliven statist med noll valmöjligheter. För om det är svårt nu, så är det inget emot hur det kommer att bli.

PS: Läs gärna Lena Andersson bok Egenmäktigt förfarande från 2013. Den beskriver din situation på ett klockrent sätt och kanske kan den ge dig insikter och väcka tankar på hur DU ska kunna undvika att fortsätta i denna nedåtgående spiral. Insikter som gör att du undviker Esters situation.

[kattis]

@Livetlivet vilken otroligt jobbig sits du är i. Och även om våra ingångar varit lite olika känner jag igen mkt i din beskrivning av din man. Min man visste plötsligt ( efter 3 mån av intensivt jobb dag och natt pga stort haveri på jobbet) inte vad han ville med vårt äktenskap. Blixt från klar himmel för mig. Obegripligt, vi hade det bra enligt mig. Sen kunde han inte ge någon vettig förklaring, sa ingenting på parrådgivning, ville inte göra ngt med mig eller barnen. Bejakade att han ville skiljas när jag frågade honom. Förnekade tredje part. Jag var först helt säker på livskris/ utmattning/depression men det flrnekade han också. Eftersom han spelat bort pengar ( också helt nytt) fick jag allmän panik och drev igenom skilsmässa, bodelning, mäklare och köpte ut honom ut huset rätt snabbt.
Ngt år senare ( i vintras) brakade han ihop totalt och har själv fått inse att han är deprimerad. Han har varit sjukskriven och äter antidepressiva. Han är på banan igen men bottenlöst ledsen över att ha mist mig och familjen och kämpar med att vinna tillbaka mitt förtroende. Någon tredje person dök aldrig upp.
Med facit i hand önskar jag att jag inte haft så bråttom. Jag önskar att jag inte hade pressat fram hans svar och sen -precis dom du skrev-projektlett en skilsmässa jag inte önskade. Inte för att det han gjorde var rätt utan för att jag ju önskar att vi hade haft kvar det vi hade. Jag tror att deras passivitet står för något.
Alla historier skiljer sig åt men om din magkänsla säger dig att han är i en livskris eller deprimerad kanske det är så. I mitt fall visade det sig vara precis som jag var säker på i början. Om du egentligen vill leva med honom och din familj så kan det vara värt att kämpa och vänta. Och appropå ”egenmäktigt förfarande” ser jag inte riktigt bäringen på den boken i ett äktenskap där man vid ett tillfälle har en kris. Skillnad om det är ett återkommande tema tycker jag.

[Noomi]

Och appropå ”egenmäktigt förfarande” ser jag inte riktigt bäringen på den boken i ett äktenskap där man vid ett tillfälle har en kris.

Att få upp ögonen för hur hoppet kan paralysera en människa har definitivt bäring enligt min åsikt. Om problematiken sedan handlar om de där sk. tillfälliga “livskriserna” eller ngt annat kan man inte som utomstående (och inte som inomstående heller uppenbarligen) veta med någon säkerhet. Iaf. inte förrän man har facit i handen, men att fortsätta vänta på att “facit” ska uppenbara sig har oxå sina risker. För man bör även beakta, när man förespråkar att fortsätta denna väntan och ffa. göda detta oändliga hopp där varje litet sandkorn som oundgängligen tolkas positivt kan bli till storleken av Mount Everest, att denna väntan gör något med den väntande människan själv och att detta något sällan och aldrig är av godo för den det drabbar.

DEN förändringen är det viktigt att rädda sig själv från, om man kan, vilket majoriteten inte kan. Det är såklart inte synonymt med att på sekunden klippa all kontakt och kasta hela relationen överbord hals över huvud.

För Kattis, jag kan inte tolka dig på annat sätt än att du nu kan välja att gå tillbaka till din man när som helst och han tar emot dig direkt med öppna armar, dvs om DU själv skulle vilja det?! Fast nu, med facit i handen, så vill du ju inte ens det som det verkar. Så vad är det då som du idag ångrar att du inte stannade kvar och hoppades på, som du i den stunden inte hade den blekaste aning om vad det var och om det öht någonsin skulle komma eller inte?!

Du räddade istället dig själv från något (ingen vet nog med säkerhet vad exakt, men successiv nedbrytning och alltmer emotionellt bunden ligger nära till hands att tro) och med facit i handen är det lätt att vara efterklok.

Lycka till allesammans, på ett eller annat sätt