Ja, det är inte så lätt. Visst var det speciellt i början. Kanske det var för att man var lite nykär då och var lite duktigare på att uppvakta varandra, men sedan så blir man äldre och utvecklas. Kanske åt lite olika håll tyvärr. Kan det vara det som har hänt med dig och din fd?
Nja, vi var ju båda över 40 när vi blev tillsammans och jag tror inte att man växer ifrån varandra på bara några år i den åldern.
Snarare blev han väl varse att han inte alls ville förändra sitt liv. Även om han sa det i början. Han blev t o m lite irriterad när jag frågade om han verkligen ville satsa seriöst.
Men det är svårt att veta hur man i framtiden ska hantera detta med att välja kontra att bli vald. Det finns inget sätt för mig att känna tillförsikt. Jag kommer inte att lita på någon mans visade intresse och jag kommer inte lita på mitt eget omdöme.
Å andra sidan är jag helt säker på att jag kan må toppen som singel. 
Det har jag ju åtminstone erfarenhet av.
1 gillning
Det där sista du sa är jätteviktigt. Då kommer du aldrig känna att du stressar in i något dåligt! Det här är en mycket bra egenskap du har. Många känner sig jättestressade av att vara ensamma och inte ha någon.
Jag förstår. På några år borde inte så mycket förändras som du säger.
Vi får hoppas att du i framtiden vågar lita på män igen. Kan ju vara vissa män som förtjänar det. Vet hur det känns när man känner att man blivit bränd.
…eller så hade du fullt rimliga krav på hur du vill att en man ska vara för att passa med dig och ditt liv…dina önskan om hur framtiden ska se ut…
1 gillning
Början är ju alltid speciell och rent generellt är det nog ofta såhär…
Man blir intresserade av varandra och lätt att se allt i rosenrött. Det som inte matchade bortser vi lätt från. Vi spänner dessutom bågen och gör saker för att göra varandra glada och mer intresserade. Vi visar den allra bästa sidan av oss själva. Mycket bättre än vad som fanns… egentligen! Relationen mognar, och det går ju inte att hålla denna nivå hur länge som helst. Olikheterna syns bättre. Ingen gör det där lilla ”fjäskande” extra längre. Nu börjar besvikelsen tassa fram ur hörnen…
Men vem är den verkliga personen? Den jag trodde att jag såg? Den jag hoppades fanns? Eller… ajajaj… den som hela tiden fanns, men som inte var fullt lika intressant?
Kanske man inte kan klaga på att någon ändrar sina egenskaper under resans gång. Det jag gillade har försvunnit. Tråkigt, men så är ju livet.
Är det kanske så man ska tänka?
Mitt ex sa i första samtalet att han var flyttbar…och han menade såklart att han kunde tänka sig flytta från Stockholm till mig i Huskvarna.
Och detta även om han har sina barn i Sthlm…“Men de är ju vuxna och lever sina egna liv”.
10 månader senare…när han sökte nytt jobb och även lägenhet närmare stan…så frågade jag honom om det där med “flyttbar”.
Han skruvade lite på sig och sa att “Näe, jag vill bo nära mina barnbarn när jag får några…”
Inte ett dugg konstigt, jag förstår honom…men jag blev besviken och ledsen över att han inte tagit upp det själv på eget initiativ. Utan först när jag gruvat på frågan rätt länge, säger han det…för det behövs ingen raketforskning att inse att flyttar man från radhus till en etta närmre stan…byter jobb…så är man inte längre sugen på att flytta 30 mil söderut.
Men jag hade verkligen uppskattat att han tog upp det själv. Fast så som jag vet att han funkar…bättre att inte ta upp något som är jobbigt och obekvämt, så kanske det försvinner av sig självt…
Låter som en korrekt analys du gör. Verkar irrationellt att köpa en etta i stan som jag tolkar är Stockholm i det här fallet i fall han skulle vara helt ärligt beredd med att flytta 30 mil söderut till Husqvarna. Den ekvationen går inte ihop. Det trista här är väl helt enkelt att han tyvärr inte sa sanningen från början.
Det bidde en finfin liten etta i Årsta 
Och vi var inte alls i läget att planera att flytta varken hit eller dit, så storleken på lägenheten var egal.
Utan det som gjorde mig besviken är att det var först när jag lyfte frågan som det blev klargjort. Inte att han själv sa det när han själv visste att han faktiskt inte ville.
Jag tror att han talade sanning från början. Han kunde inte se sig bli gammal i Stockholm (kommer från en mindre stad norrut).
Och jag valde inte att vara med honom för att han var flyttbar heller, det var verkligen inte avgörande för mig som 52-åring.
Men sedan ändrades tankarna…ju äldre man blir (om man nu kan säga +10 månader ) så blir man ofta mer familjekär…hans ohälsa med både ditten och datten spelar säker också in.
Kanske samma som för @Trassel…exet ville kanske verkligen satsa på ett liv tillsammans så småningom när han sa det…men sedan ändrades tanken och viljan för honom också. Och om jag förstod rätt, så tog inte han heller upp det självmant.
Kom att tänka på operasångare Richard Söderbergh och hans make…de frågar varandra varje år på bröllopsdagen om de vill fortsätta vara gifta med varandra. Och säger de då JA, så är det ingen idé att komma dragandes med något tvivel under det kommande året.
Det gör också att den sista månaden innan bröllopsdagen så blir båda extra uppmärksamma och glada mot varandra
Men så fantastiskt! Vilken underbar tradition! Om jag ska ha en ny karl så ska det vara en som är villig att anamma detta!
1 gillning
Oj oj oj… jag känner igen mig. Jag finns här men min exman ignorerar mig och pratar bara med barnen. Han väljer att åka till Henne för att göra roliga saker när jag är ledsen och behöver tröst. Han bryr sig inte längre. Trots att det inte gått så lång tid sen vi bestämde oss för att skiljas (pga henne) känner jag att jag blir starkare för varje dag, även om jag faller tillbaka ibland. Det kommer du också att bli! Välj ditt lag, själv åker jag på semester med en killkompis (vilket min exman inte gillar), det är så skönt att ta EGNA beslut och känna att det man bestämmer är ok. Min exman heter också T…
3 gillningar
Har läst igenom alla inlägg igen . Mycket bra att reflektera över, särskilt inför framtida relationer.
Nu har jag gjort ett eget val genom att inse att hans ickeval är ett val det också. För några veckor sedan tog jag upp det och vi har bestämt oss för att separera. Det kommer att bli tungt på många sätt men vi har ju ändå haft otroligt många fina stunder tillsammans som jag alltid kommer att ha med mig.
Jag tror att vi människor alltid fortsätter att utvecklas och förändras, till både kropp och sinne. Det innebär också att vi ändrar åsikter och känslor och att relationer förändras. Vi kan dra vissa lärdomar längs vägen och förhoppningsvis gå in i nya relationer och inte göra samma misstag, men troligen andra. Jag hoppas och tror att jag kommer att våga mig in i nya relationer, ta vara på det som är just där och då och inte vara rädd för att falla. Det ingår liksom, att livet ibland går upp och ibland ner. Jag förstår att för många törnar kan få en att tvivla på nya försök.
5 gillningar