Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Att inte bli vald

En tanke slog mig idag. Just nu känns det som att jag är på jympan i skolan och står kvar i ledet utan att bli vald. T har valt sitt lag och jag står ensam kvar. Jag finns här men ingen vill ha mig med. Jag blir ändå placerad i laget för att alla ska vara med men jag får inga passningar, syns och märks inte fast att jag står mitt framför ögonen. T passar hellre runt mig än till mig men jag står kvar för att jag förväntas göra det. Jag förväntas inte ha någon åsikt. Ingen bryr sig ändå om vad jag tycker eller hur det känns för mig. Det är bara den som har maktpositionen som har en åsikt som hörs, som inte bryr sig om hur den åsikten påverkar mig eller får mig att må och känna. Men, han sa ingenting elakt. Han sa ingenting. Han bara inte valde mig.

Verkligheten ör att han valde bort mig! Han valde bort mig redan de gångerna under det senaste året då han valde att inte svara något alls, att hålla sig undan. De gångerna de senaste månaderna då han valde att undgå kärnan i samtalet, då han valde att inte berätta vad han känner.

Han väljer bort mig varje dag när han väljer att inte prata med mig, när han håller avståndet rent fysiskt. Han väljer bort mig när han låter mig leva i detta, i ett förhållande som han redan under en lång tid har valt bort på alla tänkbara sätt, men ändå hela tiden vill ha mera tid.

Nu är det min tur att välja, att berätta hur jag vill ha det, vilka jag vill ha i mitt lag!
Jag måste bara se till att få chansen att göra min röst hörd. Jag har insett att ett bra tillfälle aldrig kommer att infinna sig då han undviker mig så gott det går. Jag får ta ett tillfälle, vilket som helst.

5 gillningar

Just den där känslan av att bli bortvald eller ratad eller ignorerad - den är en av de mest svårhanterliga känslor jag har. Skolgårdskänslan, bollspelskänslan, vara-med-på-nåder-känslan… Den ställer ofta till det för mig även nu som 45+.

Jag kan riktigt höra min psykolog: Det är djupt mänskligt att vara rädd för att inte få tillhöra flocken.

Och visst, så är det. Men alla tycks ändå inte vara lika färgade av den rädslan. Vissa verkar kunna förhålla sig lite mer avslappnat till den. Kanske beror det på vad man upplevt under livet. Om man fått den rädslan förstärkt. Eller om man istället fått bekräftat att den inte stämde, att den bara var en irrationell känsla.

Men precis som du är inne på så kan vi ju använda den här känslan som ett verktyg för att gå vidare i livet och utvärdera våra relationer. Det är bra att upptäcka att somliga människor eller somliga situationer får mig att känna mig bortvald. Och då kan jag själv välja bort dessa situationer. Vi är vuxna. Vi måste inte stå ut med att ständigt känna oss bortvalda.

Själva insikten ger handlingskraft: Det här accepterar jag inte! Nu är det min tur att välja! Jag väljer min egen väg!

4 gillningar

Vi var gifta i 10 år och tillsammans i 15. Det var stökigt och en enda berg- och dalbana… Jag tog steget, drev igenom och flyttade. Jag parerar och stöter bort.

Under våra år tillsammans anklagade han mig för att “välja bort” honom hela tiden när jag träffade familj och vänner, samtidigt som han så att säga “valde bort” mig så fort någon mer spännande dök upp.

Han letade, tog kontakt, flirtade och hotade att lämna för att HELA tiden ha kontroll.

Hela ens väsen skadas och tilliten slås totalt sönder. :cry::heart:

Åter tillbaka här efter ca 2 år sen! Jag känner igen den där känslan som beskrivs med att bli bortvald. Det är lättare sagt än gjort att inte haka upp sig på att man blev bortvald, men man ska också komma ihåg att man faktiskt innan blev bortvald blev vald. Gäller för oss som blev bortvalda att komma ihåg den känslan.

För att summera lite min historia kort (mer finns att läsa om mig här inne för 2 år sen) är att jag separerade våren 2018 och sedan träffade en annan tjej juli 2018 samma år. Det gjorde att jag kom över min fd fru som jag hade haft relation till i 14 år. Nu är jag dock lämnad igen och naturligtvis börjar tankarna komma att tänka om jag nu blir själv resten av livet och aldrig får sex o närhet samt får äta härliga frukostar tillsammans med någon man älskar. Men jag tänker att nog allt kommer man kunna bli vald igen i framtiden, så dålig kan man inte ha varit för då skulle man aldrig ha blivit vald av den tjejen som valde mig efter skilsmässan.

Det jag försöker säga är att försök hitta kraft i det som gått bra tidigare om ni tvivlar på er själva nu.

1 gillning

Det är ju en väldigt sympatisk tanke som även min terapeut har varit inne på. Jag har klagat över att jag uppenbarligen inte lyckas få relationer att hålla. Då har han påmint mig om att min första relation höll i nästan 20 år och den andra höll i 4 år. Det är väl tydliga tecken på att jag visst är en relationsmänniska, menade han.

Men jag är just nu i ett stadium där det känns som att ifall alla relationer är tidsbegränsade eftersom man förr eller senare blir bortvald på nytt - då vill jag inte ha någon ny relation. Så himla viktigt är det inte för mig med temporär tvåsamhet att jag är beredd att ta den efterföljande baksmällan ytterligare en gång.

Jag kan bara tänka mig hur det skulle kännas med “tredje gången gillt”, där jag vanlig ordning satsar allt och lite till. Och precis när jag har börjat tro att den här gången har jag äntligen hittat någon som kommer stanna med mig, då kommer han på att han nog har tröttnat och vill vidare.

Vissa orkar förstås det. De tycker att kärleken är värd förlusten, och de orkar och vågar börja om. Men jag är nog inte en av dem. Jag är för skör. Jag orkar inte samla ihop mig en gång till efter en kraschlandning, är jag rädd.

2 gillningar

Jag förstår precis känslan allt för väl och jag med flera andra är nog rädd för samma sak här. Det jag tror är att det kommer en tid när vi inte kan låta bli frestelsen att inte testa igen. För kan du klara av att tacka nej till någon som du verkligen skulle vilja leva ihop med. Då ska du gå där med funderingarna över vad som hade hänt om du klivit in i det nya förhållandet. Vågar vi avstå? Avstår vi löper vi risk att plågas över tanken på att vi kanske borde ha gått in i relation och tänk om det hade hållit. Jag vet inte vad som är värst ärligt talat, att riskera att bli bränd en gång till eller att sitta med frågan resten av livet om man borde ha satsat på det fina tillfället som gavs. Livet består av massa chansningar. Tänk om det är så att det denna gången kommer att fungera och tänk om du då från början sa nej till din drömkille som du kanske hade haft för resten av livet. Du kan aldrig veta på förhand hur det ska bli. Frågan är om du verkligen kommer att bli lyckligare av att aldrig mer chansa.

2 gillningar

Låter så bekant. Jag kan inte heller komma ifrån den, den ligger som en hinna på ytan i alla möjliga situationer.
Jag bara undrar vad den bottnar i och hur i friden jag skall komma ifrån den. Gör livet mycket jobbigt med jämna mellanrum.

Ja, hur vill man utsätta sig för det en tredje gång?!
Lyckades inte ens få en genuin relation att ta fart den andra gången och det känns så nedslående.
Varför är inte jag värd lite kärlek och närhet.
Och som du Trassel är det allt eller inget för mig också som gäller då jag gillar någon så pass mycket att jag ser en framtid med dem :sweat:

Jag har svårt att se vad som har gått bra, fast tanken är fin :upside_down_face:

Har du fått inspiration från mitt alias/användarnamn :joy: ?

Något fint hade du som han blev fäst vid och som han valde att satsa på och ta risker för. Man får tänka på det att motparten som ger sig in i något har också tagit risker och detta för att just DU hade dessa fina egenskaper som han inte kunde motstå och säkert hade ambitionen att leva med dig resten av livet. Jag har läst en hel del litteratur på området första halvåret. Jag insåg själv på slutet av min långa relation på 14 år att vi gled i från varandra och att ingen av oss riktigt på allvar kämpade för att få ordning på relationen igen och vårda den så egentligen hade vi gett upp redan några år innan omedvetet. Så var det för mig.

Jag får citera mig själv här. Det här förstod jag inte i slutet på relationen utan jag förstod det först 3-6 månader efter relationens slut. Det var egentligen logiskt att det skulle ta slut, att vi vi dessutom inte lyckades få några barn var nog bara en liten anledning och kanske blev själva katalysatorn som gjorde att bägaren rann över. Många som inte lyckas få barn som har en stark relation väljer många ggr att stanna kvar i relation.

Nej, faktiskt inte. Kände mig bara totalt vilse för 2 år sedan och lika nu igen :roll_eyes:

Men tydligen inte tillräckligt för att göra verklighet av dem, utan valde att såra mina känslor i stället.

Klarar inte av att se något gott i allt detta ännu tyvärr :confused:

Beklagar att vilsenheten sitter kvar och verkligen tråkigt att din fd man satte djupa sår i dina känslor som hänger kvar än. Förr eller senare är jag helt övertygad om att du tar dig ur det och kommer att se ett ljus i tunneln. Låt oss hoppas på det!

Retades lite med dig gällande användarnamnet. Det var nog svarare jag som snodde idén med användarnamnet från dig. Jag brukar alltid ha sådan idétorka vad jag ska ha för användarnamn och tyckte att den stämde in rätt bra på mig. Det gör den väl ännu tyvärr.

1 gillning

@Vilsenman_74
Härligt att du orkar vara så positiv :heart:
Ett ljus i tunneln såg jag, men det slocknade lika tvärt…
Får mig att ifrågasätta om det finns något hopp att hitta lyckan igen :woman_shrugging:

Tack. Jag gör mitt bästa. Jag har mina tunga dagar med ibland förstås, men det handlar mer om ensamheten/singellivet. Annars är jag oerhört lycklig över att det inte längre finns någon sorg eller känslor från min fd och nu i efterhand så inser jag att det hade med hon jag träffade något kvartal senare. Även om det inte höll och man är singel nu igen så är jag ändå tacksam att det hände då jag fick annat att fokusera på och kunde släppa allt med min fd fru.
Jag får vara ödmjuk o säga att det för mig var en helt annan situation som är lättare att hantera än om jag hade haft barn med min fd fru.

Nog allt kommer det att lösa sig för dig förr eller senare! Det har aldrig någonsin varit så många som nu som har skilt sig och är i samma situation som du. Det måste absolut vara en fördel för oss att många andra sitter i samma båt och väntar på att någon som du ska dyka upp.

Edit: Var betydligt lättare att smälta en 1,5 års relationen än 14 års relation då jag hade fått bra övning att processa 14-åriga relationen innan.

1 gillning

Det är ju just den där känslan av ensamhet som gräver djupa hål i själen.
Jag längtar så fruktansvärt efter någon som kunde fylla den platsen i mitt liv :pleading_face:

Och att våga lita på att den personen inte kastar bort den gåvan som han får i form av mitt förtroende.

Jag är jätterädd för detta, men jag kommer att våga kasta mig in i detta. Är självklart beredd på att man kan landa riktigt hårt om det går åt pipan. Men jag är villig att ta den risken. Tar jag inte den risken så lever jag inte. Då ska jag i stället fundera på varför jag aldrig vågade ta den risken för resten av livet.

Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge

2 gillningar

Ärligt talat är jag helt övertygad om att jag som är 46 år nu och med mycket god hälsa. Låt oss säga att jag kanske råkar leva 54 år till så jag blir 100 år. Vad fruktansvärt det skulle vara att leva själv utan relation ända tills dess. Då lever jag nog hellre med 10 relationer till som tar slut under de åren så man har fått många år till med närhet och kärlek samt gemensamma frukostar och annat roligt. Men det är jag det.

Ja, det skulle det verkligen. Men jag förstår inte varifrån människor hittar en massa kandidater. Tog mig två år efter skilsmässan att hitta en person och det förhållandet lyckades inte ens längre än till startlinjen så var det över.

Medan andra människor hittar nya partners bara genom att svänga om och kolla bakom knuten :face_with_monocle:

Önskar verkligen att det var så för mig. Innan jag träffade min fd fru så var jag singel bra länge.
Det var nog ren tur och tillfällighet den senaste relationen.

Jag försöker att göra saker jag blir glad av. Där ingår att försöka aktivera mig med att göra saker med andra människor. t ex löpgrupper, kajakpaddlingsgrupper osv. Det gör att man blir en gladare människa tror jag och då ökar nog sannolikheten att de fastnar för mig än om jag sitter hemma o stirrar in i väggen och sedan efter 4 år går på en nätdejt.

Vill förtydliga lite. Nu var detta absolut ingen kritik mot dig och hur du gör. Jag har ingen som helst aning om hur ditt liv ser ut.

2 gillningar

Jag tror att det i viss mån handlar om hur man känner inför singellivet. I ett annat inlägg skrev jag att jag egentligen har mått bäst som singel.

Det låter kanske förfärligt men det är ett konstaterande jag har gjort i efterhand. I båda mina relationer har jag på olika sätt känt mig osynlig och bortvald. Jag har väldigt snabbt blivit väldigt tagen för given, känns det som. Först har jag blivit vald (det har varit männen som har varit drivande) och sedan har jag raskt blivit en trist inventarie.

Okej, det är mycket min tolkning i det. De kanske inte alls såg mig på det sättet. De kanske kände sig trygga och hemtama med mig. För dem var jag kanske en positiv inventarie. Det vet jag inte. Men båda fick mig att känna mig som någon som kom på åttonde plats på prioriteringslistan. Ofta kände jag mig som en börda när jag för ovanlighetens skull kom med några krav och förväntningar. Det låter ju idylliskt med kärleksfulla frukostar tillsammans, men så har aldrig mina relationer sett ut. Jag är van vid att männen i mitt liv redan har gjort upp planer och absolut inte hinner käka frukost med mig för de har ju så mycket viktigt att göra. Romantisk middag? Varför då? Vilket trams! Sitta och ta ett glas vin och småprata? Usch, survin! Och vad ska vi prata om förresten?

Mina önskemål och planer har aldrig varit viktiga. De har varit störningsmoment som männen möjligtvis har ställt upp på lite motvilligt för att vara schyssta.

Och som jag skrev i starten till min egen 1000+tråd… Jag bad mitt senaste ex om mer tid med honom. Jag saknade honom, jag ville ha honom mer i mitt liv. Och då gjorde han slut, för då blev jag för krävande.

Om detta är vad fenomenet relationer har att erbjuda mig, då tycker jag ärligt talat inte att jag missar särskilt mycket, även om jag blir hundra år (jag har 53 år kvar!). Då är inte utdelningen värd risken, helt enkelt.

I mina singelperioder har jag ju blomstrat istället. Jag har sluppit stå tillbaka så mycket och ständigt känna mig som den där bördan. Jag har kunnat välja mitt eget umgänge på mina villkor och rört mig bland människor som verkligen uppskattar mig och det jag bidrar med.

Så har det inte riktigt blivit när jag har varit i relationer. Jag har bland annat haft svårt med kontakten med svärföräldrarna båda gångerna och har t ex blivit öppet hånad.

Samtidigt ser jag ju att det finns människor som tycks ha den sortens relation som jag önskar mig. Varm och respektfull och givande istället för tagande. Den sort som skulle göra att det var värt det. Men det verkar ouppnåeligt för mig. Jag vet inte varför. Kanske är jag inte tillräckligt spännande. Inte tillräckligt snygg. Inte klarsynt nog att känna igen rätt typ av män. Eller inte tillräckligt socialt kompetent för att själv kunna bidra med det som krävs.

Så tog jag det inte heller, var inte orolig. Problemet är kanske att jag inte rör mig i stora kretsar och därmed känns det extra svårt att komma i kontakt med nya människor på en liten ort där alla känner alla s.a.s.
Plus att alla är någons ex som man kanske inte är så pigg på :crazy_face: