Inlägg
Hej,
Jag är en man i 40-årsåldern. Min partner sedan 12 år har varit otrogen och efter denna upptäckt har jag valt att avsluta vår relation då det för mig är något jag omöjligen kan gå vidare från. Det var lite svårt att sätta en rubrik då jag inte vet om svartsjuka är ordet jag verkligen känner. Det handlar också om att uppleva att jag själv - i min partners ögon - verkar ha setts som motbjudande, eller inte värd någon ansträngning osv. Men jag hoppas att texten kommer förklara det hela.
Har också läst på forumet i ett par veckor innan jag valt att skicka denna post och vill säga att jag uppskattar den fina och stöttande tonen här. Tack till er som tar er tid att svara på andras funderingar och dilemman.
Min historia:
Låt oss backa cirka fyra månader Gör av en ren slump en upptäckt när jag fixar i vår gemensamma walkincloset och hittar en lindexpåse. I efterhand har jag till och med funderat på om det faktiskt var meningen att jag skulle hitta den för att trigga själva separationen? Hur som helst, i den låg underkläder av en typ hon aldrig använt under vårt förhållande och jag rotade inte igenom påsen men det låg ett kvitto som jag inte kunde låta bli att titta på och där det var tydligt vad hon inhandlat och för hur mycket pengar. Först blev jag glad och tänkte att hon köpt dem för att ha med/för mig, men veckorna går, av underkläderna syns inte någonting och jag börjar lägga ihop detta med andra sidor av hennes beteende. Hon har börjat “jobba över” oftare, ibland flera kvällar i veckan. Hon åkte iväg själv en helg, något som aldrig hänt tidigare utan då har det alltid varit med vänner, syskon, familj.
Mycket tankar börjar snurra när jag lägger ihop saker o ting. Så här i efterhand känner jag inte att det var särskilt dåligt mellan oss någonsin, men med mindre upp- och nedgångar. Alltså relationen kanske har varit ganska grå? Kanske förvånansvärt stabilt och “tråkigt” jämfört med många andras relationer? Aldrig sådär eldigt och passionerat, men heller aldrig sådär mörkt, ledsamt, dystert eller för den delen ilsket och hetsigt. Vi bråkade sällan och om det väl hände var det civiliserat och vi löste problemen på ett bra sätt.
Mycket av det praktiska i och med separationen har jag kunnat hantera för att jag i de flesta situationer klarar av att vara rationell och göra saker under olika typer av stress. Och vad gäller det emotionella har jag vänner och familj jag kunnat prata med. Där är jag på god väg att “komma till terms” (acceptera?) vad som har hänt och att det inte längre är vi. Något jag trodde skulle vara för resten av livet… Jag känner mig långt ifrån redo för en ny relation, men efter det som hänt kan jag känna en lycka av att inte vara med henne, att inte fortsatt bli bedragen, att inte behöva bli sedd eller betraktad på det sätt hon uppenbarligen har sett mig.
Men… Och detta stycke är själva kärnan i mitt inlägg… Hur hanterar man att man varit tillsammans med någon som sett ner på ens, i brist på bättre ord, sexuella önskemål? Men som sedan verkar – över en natt och omedelbart – med ny partner gå denna till mötes? Detta ämne känns omöjligt att ta upp med de människor jag har i mitt liv.
När vi under vår relation pratat om sex och preferenser har det alltid varit svårt för mig att berätta vad jag uppskattar eller önskar, för ämnet alltid känts tabu för mig på något sätt. Varför det varit så vet jag inte; jag har växt upp i en familj där man inte direkt pratar mycket om sex och sexualitet så kanske att det spelar in, men det är inte något religiöst eller annat extremt utan har alltid sett mig som en medelsvensson. Hur som helst, när vi pratat om det, och hon lockat fram det ur mig (alltså att jag berättar för henne saker jag finner sexiga osv.) har hon skrattat, nonchalerat, kanske nästan hånat de saker jag tagit upp. Och då har man känt sig skamsen, ännu mer skamsen än för att man från första början “går igång” på just de sakerna. Och för att förtydliga: det är verkligen inga ”extrema” böjningar alls, utan har primärt handlat om vissa saker, faktiskt just lite speciella underkläder. Därför gjorde den där upptäckten ont på flera plan.
Och jag får en fruktansvärd och illamående känsla i kroppen när jag tänker att hon med mig aldrig tog ett enda steg åt det hållet, eller för att närma sig mina ”önskningar”, men att hon plötsligt, med en vilt främmande person eller åtminstone någon hon är otrogen med, kan få för sig att göra detta.
Misstankarna ledde vidare och jag är inte stolt över att jag gjorde det, men en dag när hon lämnat mobilen olåst ryckte jag åt mig den och gick igenom meddelandeappar och googlingar. Och när jag där svart-på-vitt fick se att hon skrev med en annan man på ett sätt hon aldrig vare sig skrivit eller pratat med mig, och dessutom sökt och googlat på en massa sexuella saker och tekniker upplevde jag en känsla jag aldrig någonsin känt förut. Kan än idag inte riktigt sätta ord som känns helt rätta på den. Men en äckel-känsla både för henne och hennes beteende, men också för mig själv, som av någon anledning inte varit värd minsta ansträngning på det planet.
Så även om det praktiska har sin gång och är positivt, är det flera dagar och framför allt kvällar i veckan som jag inte kan slita mig från de negativa känslorna kring just det som handlar om fysisk attraktion och hur hon uppenbarligen sett på mig.
Tack för att ni har läst.
