Haha va!?? Ledsen att du inte är intresserad över vart han åker och vad han gör med sin älskarinna?
Förstår att du griper efter varje halmstrå, det skulle många göra i samma situation. Men han är ju inte direkt schysst mot dig, han måste ju bestämma sig för vad han vill. Och du måste bestämma dig för vad du vill, om han nu skulle ändra sig. Är du villig att testa igen då? Vad skulle krävas av honom enligt dig?
Ja, den frågan ställer jag mig varje dag… vad gör jag om han ångrar sig? Och svaret på den frågan blir olika varje gång jag ställer den till mig själv. Men det lutar mer och mer mot att han oavsett vad kommer att behöva flytta. Jag har ju ingen aning om hur länge det dröjer till nästa gång han får en “dipp”. Och vad gör han då? Hanterar det på samma taskiga sätt som innan, genom att inte prata med mig utan söka sig till en annan famn. Kommer jag någonsin att kunna lita på honom igen? Kanske, men det kommer att krävas många timmars parterapi… och jag kommer nog inte att vara helt säker på hans vilja innan han har fått stå på egna ben och på riktigt fundera på vad han vill med livet. Kommer jag att vänta på honom? Nej, det hoppas jag innerligt inte. Jag kommer att kämpa med allt jag har för att på sikt känna mig stark, självständig och nöjd med mitt liv som ensamstående. Och vill han tillbaka till oss så är det upp till honom att jobba sig tillbaka. Jag hoppas innerligt att jag är stark nog att göra detta!!
Hej på dig!
Ja, en hel del. Han är på det klara med att han ska flytta och han får nycklarna till lägenheten idag. 
Ångest… Han säger att han inte vet om han gör rätt eller inte och vill inte stänga några dörrar för en gemensam framtid igen. Men jag säger till honom att jag inte tänker vänta utan att ställa in mig på ett liv utan honom. Det måste jag ju göra!! Även om det gör ont ända in i märgen! 
Oj, detta var något av det sjukaste faktiskt. Han är ledsen över att du inte visar tillräckligt med intresse och entusiasm kring hans weekendresa med älskarinnan som han lämnar dig för? Och han tycker du är rätt person att ventilera att det känns jobbigt att behöva lämna dig för i det sammanhanget?
Alltså det är ju verkligen ett helt stört beteende. Någonstans måste det väl säga något om hur er relation har varit att han har mage att kläcka ur sig en sådan sak till dig.
Bra att du säger till honom att du inte tänker vänta, även om jag förstår att det inte är lätt. Har han flyttat nu?
Nej, flyttar om ca 1 vecka eller 2. Jag undrar om vardagen kommer att bli lättare eller jobbigare att genomlida när vi väl har flyttat isär? Hur känns det när allt är genomfört?
Det är nog väldigt olika. Min man släppte ju det slutliga beskedet i mitten av januari och flyttade i mitten av maj. Det är dubbelt. På ett sätt skönt, eftersom det fanns inte det minsta tvivel hos honom och på slutet störde jag mig bara på att han bara gick omkring här hemma och inget gjorde (inte så konstigt när man ska flytta, men irriterande eftersom han faktiskt bodde kvar men jag fick göra det mesta). På ett sätt är det jobbigt, för nu är det definitivt. Och att jag bara kommer ha barnen varannan vecka.
Ja just det, du bor också kvar i ert gemensamma hus. Känns det fortfarande ok och börjar du landa i tanken om att huset nu är bara ditt?
Ja, jag är väldigt nöjd att jag bor kvar i huset. Både för min och för barnens skull. Hade inte orkat med att leta, buda, packa, flytta… Sen kanske jag känner annorlunda om 1 år, eller 1 månad, men då får jag väl fatta ett nytt beslut.
Du har fått bra råd av alla…det bästa med forumet.
Jag bor också kvar i huset, gjorde upp en tydlig budget kalkyl med ALLA utgifter och såg att det här kommer funka bra.
Vi skulle sälja huset först eftersom ingen ville bo kvar, men efter en stunds funderade så valde jag att bo kvar med barnen och precis som de råd du fått ovan, så jag sa att jag provar 1 år så tar jag nytt beslut sen och jag ångrar inte att jag bor kvar.
Sen sa min bankkontakt “Lägenheter finns, men huset kan du inte ångra om några månader” och det var rådet som jag behövde höra. Huset går att sälja senare om jag vill, men det går inte ångra en försäljning…
Är såååå trött just nu. Både fysiskt och mentalt! Hur ska jag få kraften att vara den glada, spralliga och aktiva mamma som jag alltid varit och vill vara?? Vill allra helst sova mig igenom hela detta elände! Flera vänner erbjuder promenader och prat. Och jag veeet att jag mår bra av det och borde ta mig ut, men hur orkar ni andra med denna tillvaron? Sååå ledsen idag.
Förstår precis hur du känner! Och faktiskt hjälper just promenader och prat. Eller lyssna på en stärkande podd under promenaden. Jag tycker alltid att jag mår bättre efter att jag varit ute och gått, eller rört på mig på något sätt. Vet att det kan vara kämpigt just att ta sig ut, men när man väl gjort det är det såå värt det! Men tillåt dig också att vara ledsen, det behöver man. Jag har precis jobbat klart, hemmakontor, och ska iväg och springa med en vän senare i kväll. Just nu kom det över mig att mitt x och barnen antagligen precis kommer hem till hans lägenhet från jobb/skola och börjar kvällen tillsammans med matlagning, läxor, paddor och annat. Och här sitter jag ensam. Det är tufft.
Idag hade barnen och mannen varit i lägenheten efter deras skola och tittat. Jag frågade 10 åriga dottern vad hon tyckte. Jättefin sa hon! Men jag kommer att vara så rädd att du känner dig ensam här hemma när vi är där. Älskade barn!! 
Åh, vilken dotter! Men det tyder också på att ni har en jättefin kontakt: hon kan säga vad hon känner. Jag tror att man kan svara att ja, jag kommer nog att känna mig ensam, men jag klarar det!
Ja hon är så mogen och omtänksam. Tror nog tyvärr att de inte riktigt inser att det ska vara så här nu. Lägenheten är mest ett kul äventyr för tillfället… Det skrämmer mig!
Ja, de har ju svårt att inse att det kommer att vara så här för alltid, och då blir ju det andra (det som dom inte är vana vid, i båda våra fall lägenheten) något nytt och spännande. Det gör så ont i hjärtat när jag läser det du skriver eftersom det är ungefär samma här. Min son har börjat fråga när han ska gå och leka utomhus att ”blir du inte ensam här inne då?” Mitt omtänksamma hjärta. Som att han inte vill att jag är ensam mer än nödvändigt.
Barn är de mest fantastiska varelser som finns!
Idag var jag hos en samtalsterapeut (eller kanske var han psykolog) som jag begärt att få via jobbet. Det är märkligt vad vi kvinnor ( dock utan att dra oss alla över en kam😄) har svårt att be om hjälp ibland… Det var när jag inte hittade någon annan väg att överleva som jag bad om samtalsstödet. Alla andra på bolagets problem har jag tagit hand om och fixat med allehanda stöd och psykolog hjälp. Men när det kommer till en själv, ja,då sitter det långt inne…
I alla fall sitter jag där idag och hinner knappt innanför dörren innan jag bryter ihop och tårarna rinner. Han (psykologen) räcker mig lugnt en näsduk och säger: Jag kan verkligen se hur denna sorg griper tag i dig.
Denna replik fastnade verkligen i mig idag. För han satte verkligen ord på eländet! “Griper tag i”. Det är verkligen rätt ord!! För det är precis så det känns. Paniken/ilskan/sorgen griper tag i en och man kan inte värja sig!
Han sa en massa andra vettiga saker också där han hjälpte till med att sätta ord på det jag känner. Jag vet inte om detta kan hjälpa mig eller leda någon vart men känslan när jag gick därifrån var fruktansvärt trött men lite lättare om hjärtat.
En promenad med en vän tätt därpå som mest lyssnade och var som en vän ska vara. Så blev ändå denna dagen en jobbig dag men kanske ett litet myrsteg i rätt riktning. 
Ibland är det skönt att bara få prata och någon professionell lyssnar. Som hjälper en framåt. Även om det kanske inte ger så mycket i början (så kände jag i alla fall) så har det känts bättre och bättre för mig, och han ifrågasätter på ett bra sätt allt som hänt och som min man sagt, allt som han säger att jag gjort fel. Utan psykologens hjälp hade jag nog inte mått så ok som jag ändå gör idag. Och perfekt med promenad men en vän efteråt, då kan man reflektera igen över det psykologen sagt!