Hej alla!
Min man erkände otrohet för ca 1 månad sedan och meddelade i samma veva att han ville skiljas. Då jag inte hade en aning alls så kom detta,som en stor chock och månaden som varit har kantats av chock, panikkänslor och ngder med djup sorg. I samband med detta gick också min far boet så I nuläget vet jag inte vilket som får mig att må sämst…
Jobbiga fysiska symptom gör mig orolig över mig själv, såsom viktnedgång, ingen matlust, känner mig darrig i benen och får ångestattacker och kraftiga oroskänslor. Är framför allt ledsen och orolig för våra barns skull. Att orka finnas där för dem när man kämpar för egen del för att inte bryta ihop.
Nu till min fundering. Jag har turen att kunna ta över lånen på huset vi har tillsammans, vilket ifrån början kändes som det självklara valet för barnens skull. De älskar huset, kompisar och allt annat runt huset. Min man har inte råd att ta över det så jag är den enda av oss som har möjligheten. Men jag börjar tvivla! Ångesten börjar komma krypande över att bo i huset som var vår gemensamma dröm och framtid och med alla minnen kvar. Kan man skapa sin egen vardag och egen känsla i något som tidigare var vårt? Och kommer barnen att sörja att pappan inte längre bor där? Kanske mår man bättre av en nystart egentligen, men vet också att tryggheten att ha kvar sitt hem kan underlätta för barnen. Någon av er som bor kvar i gemensamma villan som har erfarenheter att dela med sig av? Behöver lite tips på hur jag kan tänka.
Jag kan inte säga hur du ska tänka, men jag kan berätta hur jag tänkte när jag bestämde mig för att ta över vårt gemensamma hus - vilket jag är väldigt väldigt glad och tacksam för.
I början tänkte jag precis som du. Kanske jag borde flytta och börjar om på nytt, på mitt sätt. När jag väl tittade på andra hus, insåg jag plötsligt vilket fint hus vi hade (enligt mig) och hur mycket tid och mörda jag har lagt ner för att få det så fint. Då bestämde jag mig för att ”kämpa” för huset då mitt ex också ville ha det.
Jag gav mig inte och sa, den som har lämnat (vilket mitt ex gjorde) får också lämna det gemensamma huset. Hade tur att jag hade råd att köpa ut henne trots att huspriserna stigit så mycket på sistone.
När mitt ex flyttade delade vi på allt vi hade gemensamt i huset och jag ersatte grejerna hon tog med sig med nya (begagnade). Jag och barnen ändrade även i rumsfördelningen, fixade dotterns rum och bytte ut grejer som jag tycker påminde för mycket om mitt ex.
Jag drivs jättebra i huset och det känns mer och mer som mitt. Är så glad att jag inte lämnade huset. Men den allra största vinsten är för barnen. De älskar att bo i huset och vill därför vara mycket hos mig. Det känns jätteskönt. De har kvar sina kompisar här, de känner sig trygga i området och de slapp att flytta och börja om. De kallar fortfarande huset för ”hem” medans exets bostad är ”lägenheten”.
Så mitt råd är att behålla huset, åtminstone nu i början, tills livet åter har stabiliserats. Jag brukar tänka hur kan vi bibehålla så mycket stabilitet och trygghet som är möjligt i en ganska så ostabil och otrygg situation. De stora besluten får man ta lite längre fram.
Jag valde att bo kvar enbart för barnens skull. Särskilt för den yngsta, som har Aspergers - fast jag inte förstod det då. Det jag visste var att hon hade jättesvårt med förändringar. Nu blev det många förändringar på en gång; dödsfall i familjen, en besvärlig kronisk sjukdom hos mig, separation mellan oss föräldrar, en hel massa bråk mellan pappan och storasyskonen och så var hon själv på väg in i puberteten. Att flytta också gick bara inte. Hon hade redan som det var börjat få ångestattacker och hade svårt att klara skolan.
Jag tänkte på rådet man får vid stor sorg: Fatta inga stora beslut under det första året. Därför tänkte jag att vi bor kvar ett år, och sedan ser jag hur det blir.
Det allra första jag gjorde var att städa ur hans saker ur sovrummet. Tömde hans garderober och lade allt i sopsäckar. Sortera fick jag göra sedan. Viktigast nu var att det gick fort. Sedan bäddade jag dubbelsängen med min dotters rosa DisneyPrincess-lakan. Så tjejigt som möjligt.
Nästa steg var att få ut min mans favoritmöbel, som han snickrat själv. Jag hade alltid avskytt den men stått ut med den för hans skull. Så köpte jag ett piano och ställde dit i stället. Han hade aldrig låtit mig skaffa piano.
Det var de stora första stegen. Sedan var det sådant som att plocka bort hans favoritmugg, ta bort småsaker han köpt som jag inte gillade osv. Vi ändrade också en del rutiner. Jag behövde inte längre tänka på vilken mat han tyckte om, utan jag lagade mat som ungarna gillade.
Efter ett år var det mitt hus och inte vårt, och jag började känna att det varit rätt att bo kvar.
Jag bor också kvar, jag känner likadant som de andra som har svarat. Rensa ut allt som inte är ditt och fixa iordning lite som du vill ha det så kommer det att kännas 100% ditt. Det har varit jättebra att bo kvar.
Jag valde den andra vägen. Jag funderade på saken ett par veckor efter att min fru släppt bomben. Ganska snart kände jag att här vill jag inte bo. Detta var vår gemensamma “borg”. Vi som tillsammans köpt möblerna, anlagt trädgård osv. Jag tror jag hade sett henne överallt om jag bott kvar.
Mitt beslut blev att flytta och det har jag inte ångrat. Nu är mitt hem bara mitt och det finns ingen koppling till henne här. För mig har det varit väldigt skönt. Men jag är kvar i samma område så barnen har fortfarande gångavstånd till skola och samma kompisar som tidigare. Det är ett plus, men jag hade flyttat ändå, även om det blivit längre bort.
Mitt hus var kanske en ännu större kärlek för mig än min exman, så att lämna huset hade jag nog aldrig hämtat mig från! Jag var jätterädd att jag inte skulle fixa det ekonomiskt, men gav mig själv ett år. Är väldigt glad för det idag, och mitt i krisen var det den stabila punkt som jag behövde för att orka, och barnen med. Mitt råd är att få definitivt besked från bank om du får lov att ta över lånen inkl kunna köpa ut din fru, det är mycket lättare att fatta beslut ifrån fakta och inte bara antaganden.
Jag har fått definitivt besked ifrån banken att jag kan ta över och köpa ut. Är också orolig att jag tar mig vatten över huvudet ekonomiskt, även om banken får ihop sina kalkyler. Räknar och räknar och lägger budget mitt i all sorg och saknad. Skönt att ni som valt alternativet att behålla huset inte har ångrat er!
Jag har också behållit huset. Tänkte som flera andra, att jag inte skulle ta ytterligare ett stort beslut i samband med krisen. Om du märker att det inte funkar så kan du ju sälja, men tvärtom är svårare… Första året var det mycket att ta i, och en oro kring ekonomin, men nu ser jag att den stabiliserats. Dottern hade störst behov av att göra om, i övrigt bytte jag några möbler, bl a nya mattor som jag tyckte förändrade en del. Och att göra sovrummet till mitt eget.
Först tänkte jag ett år, nu tänker jag nog fem år. Får se hur det känns när barnen är utflugna och jag bor här själv. Men just nu känns det bra! Lite för mycket gräsmatta, bara…
Jag tänkte också att om jag kommer i verklig kris kan jag hyra ut mitt sovrum o jag sova på soffan … inte idealiskt såklart, men det var min plan b så att jag inte skulle behöva sälja ursnabbt och till ev underpris om pengarna sinade. Såhär i pandemitider så är jag dessutom oerhört glad attjag bor i huset och har den plats jag behöver för att jobba hemifrån.
Jag blev faktiskt positivt förvånad över mina boendekostnader. Jag betalar typ hälften av det mitt ex behöver lägga på en lägenhet. Ta bort all amortering som inte är nödvändig då blir det nog inte så höga kostnader.
Hyr nu också ut ett rum till en lugn student som nästan inte syns. Detta ger en bra extrainkomst utan att jag behöver göra något.
Jag tänker att bara för att du väljer att bo kvar inledningsvis så behöver det ju inte vara för alltid. Känns det tufft framöver och att det inte känns rätt kan du ju flytta då. Tolkade dig i alla fall så att valet är att du bor kvar eller att huset säljs, inte att frågan är vem som ska bo kvar för då blir ju läget lite annat.
Jag är den som bor kvar i vår gemensamma lägenhet. Det kändes rätt när vi gjorde upp hur vi skulle göra med boende men efter tre månader så känner jag nu att jag vill flytta (men av fler skäl än att det är jobbigt att bo kvar i det gemensamma). Jag ser ändå fördelar med att ha bott kvar ett tag. Jag har hunnit landa lite och fundera med kring vad jag vill, och bra för barnen tror jag med bara ett nytt hem inledningsvis. Nu har de hunnit vänja sig vid sitt nya boende hos pappan innan det på sikt blir nytt boende även här.
Hade jag haft råd hade jag behållt huset, främst för barnens skull!
Nu hade varken jag eller exet den möjligheten och fick sälja huset. Barnens trygghet, Borg och alla kompisar försvann i och med att vi flyttade… Bo kvar när du har den möjligheten, ”gör om det” till ditt! Ta bort sådant som påminner för mycket om partnern. Du kan alltid sälja längre fram om du känner för det. Ge det tid och känn efter innan du fattar något drastiskt beslut, det hade jag gjort om jag haft möjligheten!
Lycka till!
Jag bor kvar i huset efter vår skilsmässa. Trygghet både för mig och barnet MEN jag rekommenderar starkt att du rensar ut varenda pinal som påminner om ditt ex. Köp nytt porslin, sängkläder, handdukar, nya möbler och måla om. Minnena av er två i huset kommer alltid finnas kvar men det kanske går att tona ned dom lite?
Jag hoppas att jag har möjlighet att bo kvar. Vi hyr, så det är inga lån eller så inblandade.
Trivs så bra här, men bortsett från det så har jag ingen som helst ork att ta tag i att leta ny bostad och flytta.
Ägde ett hus tillsammans med mitt första ex, och hade gärna bott kvar där om banken tillåtit.
Men det var då jag som tagit initiativet till att separera, och jag hade inga känslor för honom längre, sen lång tid. Det var en lättnad att ta steget att gå isär.
Med min nuvarande man (vi är fortfarande gifta), var det också mitt beslut, men han gav mig inte mycket till alternativ, efter att ha varit otrogen.
Jag älskar honom fortfarande, och det kommer säkert bli tufft i början. Men jag tror att det kommer funka bra i längden.
Jag har valt att behålla huset, det är min man som vill skiljas och han flyttade till lägenhet i helgen. Om räntorna stiger kommer det bli tufft, men jag binder en del och sen tänker jag att jag får sälja huset om det blir för svårt. Jag hade inte orkat flytta också uppepå allt, och jag hade nog varit otroligt bitter om jag tvingats till det. Nu är det upp till mig och det känns bra. Jag kommer att göra om lite allt eftersom, men trivs bra som det är just nu och ser än så länge inget behov av att ändra en massa bara för att ”få ut honom” ur huset. Men det kan ju ändra sig
Jag måste bara berätta om en insikt jag fick häromdagen. Efter era goda råd här i tråden att verkligen rensa ut allt som är hans och som påminner om honom gick jag runt i huset för att bilda mig en uppfattning om vilka dessa saker egentligen är. Och insikten som då slog mig var att förutom foton (bröllopskort och andra jobbiga saker) och några få saker som han dragit hem och som jag egentligen aldrig har gillat, så är det faktiskt jag och i princip enbart jag som har utformat och dekorerat vårt hus. Jag har gjort om båda barnens rum nu när de blivit äldre, jag har tapetserat/spacklat och gjort det som skulle göras. Inte vi utan jag… Sorglig tanke att jag hela tiden stått med alla dessa projekt själv, då maken inte haft det minsta intresse eller engagemang. Men i detta jobbiga läge jag nu befinner mig i så känns det ju plötsligt rätt så bra. Huset är ju redan till stora drag format efter mig. Han har vare sig varit inblandad eller haft vettiga åsikter att komma med.
Det man kan skratta åt i denna sorg är, att det enda jag känner att jag verkligen skulle vilja göra om är fondväggen i vårt sovrum, då det är den enda vi valde tillsammans… Men vem har satt upp den? Inte jag i det fallet, men heller inte han. Det gjordes av en målare… Så inte ens där har han gjort en verklig insats…
Denna insikt har gjort vardagen en aning lättare just nu, men oj va man är livrädd för att falla ner i djupa hålet igen. Känner ni samma?? Det är som om man står och balanserar på en klippkant och minsta vindpust eller nysning ifrån ditt ex gör att man faller handlöst i och tvingas klättra upp igen…
Så härligt! Ja, lite så känner jag också. Visst har exet gjort en hel del av det hantverksmässiga, men jag har ju valt, planerat, beställt, finansierat… Det är utformat som jag vill ha det, så varför börja om i ett nytt hem?
Och att falla ner i gropar och kravla sig upp igen… tja, jag valde alias utifrån just den där känslan av evig berg- och dalbana. Men den lugnade sig så småningom. Nu är det mer exets liv som är ett slags långsamt pariserhjul, runt, runt. Men jag reser vidare mot nya mål!
Rejält bakslag! Och vips så är man nere på botten igen. Ångest, tryck över bröstet, panikkänslor! Sommaren som kommer utan semesterplaner, hur ska vi få till ett mysigt sommarlov för barnen mitt i allt detta?
Maken åker iväg i helgen med sin nya tjej. Medan vi fortfarande bor under samma tak och ingenting är klart praktiskt. Jag är förbannad på honom. Han säger att han måste för att må bättre men att det är med väldigt blandade känslor han åker. Så han lämnar mig mitt i djupaste sorgen med barnen. Det känns fruktansvärt orättvist! Ska jag bara försöka skita i att han åker?
Så otroligt respektlöst kan jag tycka, att inte låta det gamla avslutas ordentligt innan man startar något nytt. Dra iväg med en ny tjej och lämnar dig ledsen med barnen, vilket svin. ”För att må bättre”. Tänk om han kunde tänka på nån annan än sig själv! Med det sagt så kan du nog inte hindra honom Har du kommit längre i om du ska ta över huset? Ibland är det enklare att ta tag i praktiska saker, och då kan du ju dessutom slänga ut honom när han beter sig som ett r-vhål!
Jag känner ju också så, att jag inte kan hindra honom. Han har ju redan gått vidare även om han säger att det inte är så. Jag stålsätter mig för allt vad jag är värd nu och planerar helgen med barnen så att vi har saker att göra, för att slippa tänka helt enkelt.
Men man är ju hemsk mot sig själv, för ibland tänker jag: Är jag dum som inte “unnar honom” detta när han har mått så dåligt i vår relation? Men sekunden efter hör jag ju hur idiotiskt det låter. Varför är vi sådana mot oss själva?