Koriander: Ja, jag ska behålla huset. Åtminstone ett tag. Tar ett år i taget tänker jag och ser hur det blir. Han har fått tag i lägenhet och flyttar nog inom ett par veckor. Han är just nu otroligt generös med praktiska saker. Men det är såklart ett annat sätt att döva sitt dåliga samvete… Mitt hjärta skriker: Flytta inte!! Och vill stanna tiden. Medan mitt huvud skriker: Dra åt h-----. Blir det enklare att koppla bort de starka känslorna av kärlek/svek/avundsjuka/ sorg när han inte bor kvar? Jag hoppas innerligt det.
4 gillningar
Bra att du beslutat dig för att behålla huset! Det beslutet går ju ändra när som helst, men tvärtom hade blivit svårt. Jag känner igen det där om att man hoppas att tiden för flytt aldrig ska komma, så kände jag med. Men ju närmare datumet vi kom (min man berättade i januari att han ville skiljas, och fick lght 1 maj) desto mer kände jag att ”flytta då om du nu ändå ska det”. Så det kommer säkert ändras för dig med. Sen blev det ju ändå jobbigt såklart, fast inte så panikartat som jag trodde från början. Men han flyttade inte förrän nu i helgen, så det kanske kan komma? Jag hoppas inte det.
Nä vet du vad, unna honom? Visst, man tänker knepiga tankar i en sån här situation men unna honom det? Nope, inte en chans tycker jag! Tänk på dig!
2 gillningar
Koriander: Stort tack för dessa ord och att du skriver! Ger stöd och tröst!! Stort hjärta till dig.
Självklart, det är ju det forumet är till för - att man får älta, skriva av sig och förhoppningsvis få lite råd, stöd och pepp. Och det behöver man i den här situationen, allt stöd man kan få 
Bra att du gjort lite planer för helgen! Då får ni något att se fram emot och bra för dig att tänka på något annat. Men hur tänker han kring barnen när han bara planerar in att dra iväg med en ny tjej? Vet barnen? Tänker han att du bara ska ställa upp för att han måste få komma iväg? Och sen ska han komma hem och ni ska bo ihop ett tag till innan han flyttar?
1 gillning
Ungefär så tänker han nog… men jag vet faktiskt inte alls hur han får ihop detta i sitt huvud. Häromdagen meddelade jag honom hur respektlöst behandlad jag känner mig. Hans svar var väll: men jag gör ju inte detta mot dig. ?? Helt obegripligt enligt mig att han tror att jag inte tar åt mig… Jag blev helt chockad av svaret.
Nej, barnen vet inte. Jag har sagt till honom att han får prata med dem och meddela mig vilken version han väljer att berätta för dem. Barnen ska hållas utanför detta enligt mig. Men vet inte vad som är rätt egentligen. De är ju rätt stora, 10 och 14 år.
3 gillningar
Haha va!? Det var bland det dummaste jag hört - jag gör inte detta mot dig! Men hur kan man tro att saker man gör inte påverkar den man är gift med? Speciellt när det handlar om att man träffar en ny medan man fortfarande är gifta? Skrämmande hur lite en del tänker.
Rätt att försöka hålla barnen utanför, men jag säger också - inte till vilket pris som helst. Min man ville att vi skulle säga till barnen att ”vi har slutat älska varandra” men jag vägrade. Så det blev ”vuxna kan sluta älska varandra” men när dom sen frågade och frågade så sa jag att det var han som slutat älska mig, och att det kan bli så (dvs ingen skuld på honom). Min man blev jättearg men jag kände att jag inte kan gå omkring och låtsas som att det är ett gemensamt beslut för det är det inte! Våra barn är 6 och 8 år.
3 gillningar
Så har vi också gjort. Först sa vi att vi behöver vara ifrån varandra och därför skaffar pappa en lägenhet. Inga större bekymmer enligt barnen även om de blev ledsna så klart. Men nu har pappan även själv pratat med barnen (på min inrådan) att det är hans beslut att flytta och därför är mamma ledsen. Det känns på ett sätt bra att de vet, eftersom jag inte alltid kan dölja att jag är helt knäckt. Och de är ju stora nog att fatta att det inte är bra mellan oss, även om vi aldrig bråkar framför barnen.
1 gillning
När min dåvarande make, medan vi fortfarande bodde ihop, berättade att han minsann tänkte åka på den semester (aka “träningsresa”) han bokat med sin nya flamma, precis som de hela tiden planerat meddelade jag honom att han isåfall inte behövde komma hem till huset efteråt.
Det var som att prata med en vägg. Han fattade verkligen inte att det skulle bli väldigt märkligt både för mig och våra barn (17 och 13 år) att han skulle resa iväg med älskarinnan, och sedan komma hem och leka familj tills vi kunde separera på riktigt. Speglar väl lite den bilden han hade av mig och av oss, att han kunde göra lite som han ville. Respektlöst är bara förnamnet!
(Semestern avbokades, men inte förrän jag meddelade honom att värdet av den skulle räknas med i bodelningen eftersom han betalat den med våra pengar). Åååh jag blir arg igen när jag tänker på detta! Det har gått över ett år!
10 gillningar
Helt rimligt med både ”önskemålet” att han inte behövde komma hem efteråt och även att det skulle tas med i bodelningen. Så typiskt att det är då poletten trillar ner, när man pratar om ekonomiska konsekvenser. Förstår att du blir arg igen!
3 gillningar
Jag tror i vårt överkapitalistiska, individualistiska itsamhälle har tappat bort det mänskliga.
Fan vad jag är sotis på farsgubben och hans bröder. Knapert hade det men…han och mamma cyklade si så där två mil för att bada vid ett havsbad. Han byggde hoppbackar med bröderna och lyckades hoppa sönder tre par skidor en och samma dag, sina egna, brorsans och sin fars.
Laget han lirade fotboll med cyklade till bortamatcherna - 4-5 mil…
Alltså, det är inte var man är eller vad man gör semester och ledighet handlar om, det är tid tillsammans.
Försök få barnen hjälpa till med maten, steka, koka, göra sallad…försök göra det som en lek. Låt dem tävla i gräsklippning, ogräsrensning eller vad det nu är så de får lära sig samtidigt som de leker. Önskar jag hade fått göra det.
Spela brädspel, kortspel. Ta vara på tiden och försök vara tillsammans. Platser finns kvar, prylar kommer och går, tiden är det enda som är oersättlig och kommer aldrig igen.
4 gillningar
Fredagen var ångestfylld efter ett svidande bråk innan han gav sig iväg, där jag återigen meddelade hur respektlös jag ansåg att han är. Han åkte iväg ändå med tårar i ögonen.
För tillfället funderar jag på vart han ska få lov att sova när han kommer igen igen… i garaget? 
1 gillning
Garaget? Det låter för snällt! Han borde inte få sätta sin fot på tomten, men det blir kanske svårt när han fortfarande äger en del av huset. Då kanske garaget låter bra…
Fy fan vad dålig respekt att åka iväg med älskarinnan och bara lämna dig och barnen. Hur mår du nu?
1 gillning
Över förväntan trots allt. Har nog insett att jag kommer att ha det ok utan honom och mår rätt bra så länge inte tankarna far iväg för mkt. Men bävar för de kommande 2 veckorna innan flytt sker. Det riskerar att bli många dippar innan det blir bättre antar jag… Hade vi inte haft barn hade jag struntat i att han äger halva huset och bytt lås under helgen…
1 gillning
Är det klart när han flyttar alltså? Du kanske skrivit det innan men jag kommer inte ihåg. Ja, det mesta hade ju varit enklare om man inte haft barnen men det är ju dom som ändå ger en hopp och glädje i hela soppan! Bra att du känner hopp om att du kommer ha det ok utan honom, för varför skulle du inte ha det? Med sådan skitstövel till man kan man ju knappast få det sämre i alla fall.
1 gillning
Ja, det är klart att han flyttar. Men vet inte alls om det varit tydligt tidigare… är väldigt rörigt i mitt eget huvud just nu och säkert i det jag skriver också. Uppskattar verkligen dina svar Koriander ! Småler lite över din sista kommentar! Så sant! Har ju rättfärdigat honom då och då genom att han ju är världens bästa pappa, för det är han verkligen. Men världens sämsta på relationer har jag ju bittert fått inse…Synd att just jag (och alla andra bedragna här på forumet) fick den lotten i livet…
Klart det är rörigt! När sånt här händer, får man ju en chock och vet ju knappt vad som är upp eller ner, vilken dag det är, vad som är dröm och vad som är verklighet… Därför är det bra att skriva här, blir som en dagbok man kan gå tillbaks och läsa i om man behöver.
Bara för att man är en bra pappa får man faktiskt inte bete sig hur som helst, speciellt inte mot sina barns mamma. Jag har också alltid tänkt på min man som en bra pappa och det gör jag på ett sätt fortfarande. Men! Jag inser också att han är ganska egoistisk eftersom han sätter jobbet före barn (och tidigare familj). Han sa ju bland annat när det kom upp att han ville jobba mer än 100% att ”han skulle bli en mycket bättre pappa om han fick jobba mer”. Han skulle då bli gladare, få mer energi etc och därmed bli en bättre pappa. Än så länge lyser detta med sin frånvaro kan jag säga! Och jag omprövar sanningen att han är en fantastisk pappa.
2 gillningar
Jag tog också över vårt gmensamma hus, jag gjorde det ganska snabbt till mitt eget, bytte ut mycket och inredde precis så som jag ville utan åsikter från någon annan. Nu känns det helt och hållet som mitt och jag ångrar inte en sekund att jag valde att bo kvar.
Förstår hur du känner just nu med ångestattacker, ingen aptit, viktnedgång, stark oro i kroppen, svårt att sova, försöka att inte bryta ihop inför barnen mm. Det blir bättre jag lovar, jag var i dina skor känslomässigt för 5 månader sedan och trodde då aldrig att jag skulle komma ur det och vara på den sidan då jag stöttar andra i detta.
4 gillningar
Fy vad respektlöst. Mitt ex träffade ju också en annan och firade nyår mm med henne medan vi fortfarande bodde i hop. Så hemskt och respektlöst så det finns inte. Hur svårt kan de vara att vänta?
2 gillningar
Tack för att du skriver! Är jättefint att få ta del av andras erfarenheter och faktiskt se att det går att komma över detta!! För det tror man verkligen inte när man är i det…
I söndags kom han hem. I dag (måndag) lyckades vi båda pricka in hemmakontor samtidigt så vi sitter nu på varsin våning i huset. När jag kom ner till frukosten gav han mig en jättelång kram, började gråta och sa att han var så rädd att han tagit fel beslut och att han längtar efter mig och känner sig fruktansvärt ensam. Kunde inte stålsätta mig utan bröt ihop såklart och sa att han inte får säga detta till mig, eftersom jag griper efter varje halmstrå… han var också jätteledsen över att jag inte frågat vart de hade varit på sin lilla utflykt i helgen. Det hade tydligen hennes man gjort och min man var ledsen att jag inte var intresserad. Snacka om att ge dubbla budskap! Hur ska jag hantera det här tycker ni?? Skratta? (Gråter gör jag ju redan i massor…)
1 gillning