Vi bor typ 2,5 timme från varandra med bil och i min värld är det inget problem. Tror dock det är knöligare att ta buss eller tåg.
Med exet var det 30 mil emellan och 3 timmar med bil eller 4,5 med buss/tåg…vilket för mig var en skön stund att bara vara. Eller då jag åkte tåg/buss…jösses, så många serier jag hann avverka
Och när det går att jobba från köksbord, så förlänger man lätt en helg åt ena eller andra hållet.
Jag tänker mer att hans början var just att ge en komplimang till min profil-text och att han var säker på att någon lycklig smålänning snart skulle få njuta av min värme och humor, inte att han startade en konversationsflirt. Eller så är han smartare än jag tror…
Sen står det i hans profil “Jag tror inte på distansförhållande, så förmodligen bor du i närheten”…men det där “förmodligen” ger ju en öppning, eller hur?
Så för att prata mer klartext…för min del är distansen inte ett hinder för att inleda en relation.
Och det skulle vara jättekul att träffas helt förbehållslöst och prata över en kopp…i värsta fall om det skulle bli pinsamt, så får vi väl ta fram mobilen och köra messenger
Jag tror tyvärr att det är viktigt att inte ha för höga förväntningar om en ska klara att dejta. Har hört så mycket historier om ”ghostande”, folk som inte dyker upp och annat. Så tror du har en bra inställning! Se det mer som en kul grej, och så någon gång kanske en har sån tur att en träffar någon som är både vettig och härlig Heja dig!
Själv är jag tyvärr inte där ännu. Är alldeles för trasig för att orka lägga någon energi på att träffa någon. Hoppas dock att jag ska vara redo när jag hittat eget boende. Och det hoppas jag ska ske väldigt snart!
Lycka till, och ha det så kul! Håll oss gärna uppdaterade om hur det går
Jag träffade faktiskt en annan man på ett par dejter…också en trevlig man…och jag gav det ändå 3 dejter, men nä…ingen känsla för att vilja skapa något tillsammans från min sida.
Och då tänkte jag just det…det krävs mycket energi för att vilja lära känna en annan människa (från en dejtingsida) som ev partner. Det är ju på ett helt annat sätt än att jag trillar in hos min granne på en fika och hon har en av sina jobbarkompisar där också…och vi börjar prata och trivs samman.
Jag kände inte heller att jag var beredd att lägga den energin som det krävs och var så nära att radera min profil i förväg.
Nu hörde den här mannen av sig till mig tre dagar innan abonnemanget gick ut…och kanske är det just det att han känns som min grannes jobbarkompis, som det flyter på?
Det känns inte som om jag lägger någon energi på att lära känna honom. Det går liksom av bara farten i samtalet.
Jag håller absolut med dig om att man inte ska ha för höga förväntningar. Jag vet inte om det var @Solstickan eller @Honungspaj som skrev något så klokt om det här i någon annan tråd.
Men man kan ju se det som att träna på att träffa nya människor helt enkelt.
Absolut! Jag har lyssnat på en livscoach som pratar om hur man blir framgångsrik. Det kan appliceras på vad som helst tycker jag. Hon säger att man ska göra en beställning på det man vill ha. Jag tänker mig att hon menar att man skriver ner vad man vill ha och kanske mer specificerar lite mer. Hon säger att man ska rikta in sin inre gps mot målet och styra sig själv dit. men innan man kan göra det måste man rensa ogräs. Hon målade upp en bild av hur man gör när man anordnar en rabatt. Innan man kan så måste man kontrollera möjligheterna för något att växa just där. Sedan skapar man rätt förutsättning var att fröet ska gro och man vattnar den. Ogräset borde vara till exempel din föreställning att du bara drar åt dig män med kontrollbehov? Bort med det! Hon målade även upp en bild av att man kan befinna sig på tre olika typer av båtar. Den med en kapten som vet vart båten ska och styr dit. Den med en kapten som tycker att flera destinationer är bra och kör först till det ena stället, sedan vidare till nästa och sedan kanske tillbaka till det första som var bättre. Den tredje båten saknar kapten. Den står och går på tomgång i hamnen. Kanske glider den ut men kommer ingenstans, och snart är drivmedlet slut.
Min plan är att måla upp en bild av alla delar jag tycker är viktiga i mitt liv, eller sådant jag funderar över, till exempel, jag vill ha en hund. Under varje rubrik kommer jag specificera vad det kan handla om, innebära osv. Sedan ska jag rangordna vad som är viktigast för mig.
Jag tänker mig att jag på detta sätt ska se vad som just nu är viktigast för mig. Handlar det om personlig utveckling och i och med den kommer en hel del “ogräs” att plockas? Eller handlar det om en ny kärlek i mitt liv? Jag vet inte ännu. Och om jag inte vet så kommer jag inte att nå målet. Jag måste veta först och sedan skapa förutsättningar för att lyckas och sedan underhålla vägen dit.
Vilken spännande tråd! Och ursäkta att det blev ganska långt det här.
Jag Tänkte mycket på det när jag skulle flytta från huset. Jag tänkte att barnen inte kommer känna sig som hemma i lägenheten då de har sitt “riktiga” hem kvar. När jag pratade med min dotter om det och sa att jag förstår att det kan kännas konstigt och så så svarade hon att ett hem är där ens familj finns och du är min mamma.
Kanske lägger vi alltför stor vikt vid en bostad som egentligen bara är en byggnad? Hon har ju helt rätt. Ett hem är där minnen skapas oavsett vart. Där det finns trygghet och goda middagar och många skratt.
Men jag förstår vad du menar @Trassel. Jag såg framför mig hur barnbarnen kom på besök. Men nu tänker jag mer i nutid och inte framtid.
När min mamma flyttade från huset till en lägenhet efter att pappa dött, så var vi döttrar lite oroliga för att hon skulle sakna huset enormt mycket. Ja, kanske inte huset i sig själv…men livet hon haft där med pappa. Men hon sa själv: “När alla möblerna var borta och jag gick runt i rummen som var tomma…så kändes det inte längre som mitt hem”.
Minnen kan vara minst lika starka och kanske starkare någon annanstans.
Det är faktiskt en bra social träning att hänga på en datingsida. Jag har utvecklats från att stirra i marken under promenad till att få pedagogiska instruktioner i hur man skruvar plåtskruv. Nu går jag ju inte på date förstås. Jag är fortfarande envis där. En date för mig är av romantisk karaktär. Man äter något förföriskt. Har tända ljus. Och så ingår en del djupa blickar tänker jag mig. Sådant larv kan jag inte syssla med. Jag kommer få spaghetti i ögat, skratta våldsamt så ljusen slocknar och djupa blickar, där känns marktittande med bekvämt faktiskt. Jag hänger inte längre på datingsidor heller men har börjat fundera på det. Men jag vill faktiskt också att det ska avslutas snyggt. Bara säga, tack för promenaden men jag vill fortsätta att träffa andra. Hur sårande kan det vara egentligen? Jag gjorde så en gång. Han sa att vi kunde bli goda vänner och är fortfarande kvar.
Ska jag in i det där igen så ska jag inte ha höga förväntningar utan se det som kul och som social träning.
Och jag har en god vän sedan 18 år tillbaka som jag träffade på en dejting-sida…vi insåg direkt att vi inte var ämnade för varandra, men trivdes bra med att diskutera ditten och datten och allt mellan himmel och jord. Samtalet pågår än…
Intressant! I en annan tråd läste jag om den personens insikt om att man inte behöver gilla alla. Vem var det som skrev det? Jag tyckte att det var en bra insikt. När jag var på en datingsida så vågade jag aldrig börja prata med killar. De började prata med mig och jag var typ tacksam över att någon ville. Men det här var alltså inte så långt efter separationen då jag kände mig rätt skör i självförtroendet. Jag fortsatte prata även med dryga jäklar. Innan jag började våga säga ifrån och tacka för samtalet men hejdå.
Jag undrar verkligen vad du kan tänkas hitta bakom namnet “superbazooka”? Snälla, välj bort i alla fall honom.
Vilken klok dotter du har @Solstickan❤️!
Jag kände att jag bara ville ge respons på det här med hus och lägenhet och var det känns som hemma. Jag har på @Masai beskrivit min historia. I våras när jag kom till insikt på riktigt att min och min mans relation inte längre är hållbar, var det här med huset och trädgården och hur bra barnen haft det där, något som gnagde väldigt mycket. Min man kommer sannolikt inte vilja släppa huset, jag kommer inte ha råd att lösa ut honom, utan kommer behöva hitta en lägenhet till mig och barnen. Han har en förmögen familj och kommer nog kunna lösa ut mig. Samtidigt kommer jag sannolikt att ha barnen mest hos mig, såsom det historiskt varit att jag haft hand om barnen mer, och min man är sjukskriven, men där är vi inte än. Samtidigt är det också jag som drivit vårt husprojekt mest, jag har drivit avloppsprocess, jag är den som kör högtryckstvätt på altan, oljar in den, jag rensar hängrännor, och planterar alla blommor, rensar rabatter, jag skrapar och målar om trädgårdsmöbler, tar hem offerter för målning och takomläggningar, har kontakt med entreprenörer, vi delar på gräsklippning dock. Det kändes i början jobbigt med vetskap om att jag en dag ska behöva släppa taget om huset och vad det ger barnen.
Men nu har jag mer landat i att ”your home is where your heart is”. Jag är övertygad om att för barnen är det viktigast att de känner sig trygga och kan vara sig själva där de bor, så även jag, att inte gå på spänn hela tiden. Jag känner själv att vårt hus nu börjar väcka jobbiga minnen, såsom jag har mått här, och ser fram emot att börja på nytt någon annanstans, hur mysigt och fint det än är med sin prunkande trädgård och fågelkvitter. Kan vi inte ha naturen inpå knuten, får vi ta oss till den istället.
Vad kul att ni sett fiskbilder! Vet ni vad jag ser här? Det är öl. Närheten till Danmark måste påverka. Nästan varannan man har öl i handen, snus under läppen och med en något allvarlig min tittar bort från kameran. Även det tänker jag lite på, varför vill man vara så allvarlig och visa bekymmersrynkan? Ska det inte vara kul att dejta?
En annan intressant grej är vad män skriver. Jag har mottagit alla möjliga typer av erbjuden: jag är redo att springa till dig är du hemma eller ska vi boka in återkommande träffar och mysa osv. Helt främmande människor…
Förlåt mig alla ni män som läser det här, jag vet att det finns alla typer precis det finns alla typer av kvinnor. Jag är väldigt tydlig i min profil vad jag söker och har seriösa bilder, så jag har håller hoppet uppe och fortsätter. Det är ju ganska så spännande och utvecklar ens sociala förmåga i digitalt avseende
Hon är väldigt klok och varm och har sagt så underbara kommentarer under den här perioden.
Det där med hus. Jag hade en stor trädgård som jag lade mycket kärlek i. Men jag intalade mig själv att det bara är ett hus. Det är väggar och tak och minnen. Ingen kan ta minnena ifrån mig. Däremot skulle minnena förgöra mig om jag bodde i det där huset. Det var inte aktuellt. Däremot tog jag med mig växter från trädgården och byggde upp en ny trädgård på landet. Jag har även en fin balkong och både närhet till stan och naturen. Jag kände mig hemma här direkt. Jag tror det handlar så mycket om känslan. Om jag är trygg så sprids det till barnen (tonåringar). Det är ok att sakna sitt hem. Ibland saknar man kanske inte just det där hemmet utan fenomenet “hem”. Att känna att man är på en trygg plats där man kan slappna av. Efter ett beslut om separation så är det ofta en lättnad att flytta så man har någonstans att vila ut. Det kommer att ordna sig @Masai
Nu är jag partypooper nummer ett, men jag måste tyvärr meddela att jag inte fick den minsta sociala träning när jag hängde på dejtingsidor.
Jag tappade snarare en betydande del av den allmänna sociala skolning som jag tillägnat mig under livets gång.
För varje dag tänjdes mina normer på något nytt skruvat sätt. Alltid var det nån ny framfusig jävel som vräkte ur sig något “fyndigt” om sina oanade talanger mellan lakanen. Det kunde jag värja mig lite bättre emot, även om det var tröttsamt att ständigt mötas av det innehållet i inboxen.
Men sen var det de där mer sällsynta guldkornen som skrev så personligt och ärligt och som verkade lovande, de med humor, allmänbildning och kommunikationsförmåga. De som frågade snällt efter lagom lång tid om man inte skulle bli FB-vänner istället och fortsätta på Messenger.
Och sen, efter ytterligare en tids kontakt på Messenger, så börjar de tappa intresset. Man vet inte riktigt varför, om man har sagt något fel. Det får man ingen förklaring till, för vips så är de bara borta en dag.
Efter ett antal hoppfulla kontakter av det här slaget så kände jag till sist att den sociala och kommunikativa förmåga jag trodde att jag hade, var eroderad ner till ett minimum. Till sist hade jag absolut ingen aning om vad som funkade eller inte.
Lärorikt var det absolut inte. Bara knäckande och själsdödande.
Usch @Trassel, vilken sida var du på? Och var det före eller efter #metoo? Tror du att det kan ha förändrats efter det? Visst fick jag också en del underliga kommentarer men fler trevliga än konstiga. De otrogna fanns där också men uppmärksamhet från en sådan otäcking är ju slöseri på mig. Men jag vet inte om jag är för eller emot datingsidor. Just nu orkar jag inte men funderar i stunder.
Heja dig!
