Jag har två långa förhållanden bakom mig och jag trodde att jag bara råkar träffa män som blir kontrollerande. Det var inte helt så enkelt har jag lärt mig hos psykologen… Det här är min resa till att bli en stark person som känner till sina gränser och håller kvar dem oavsett vem och vad som händer.
Mina flickor är 9 och 11 år gamla, separerade från deras pappa när de var 2 och 4. Jag tyckte han ändrades och blev mer kontrollerande när vi fick barn, samtidigt kunde han trots flera års försök inte bli fri från porrmissbruk. Han var mitt livs kärlek men jag klarade inte av att leva med hans porrmissbruk som förstås även påverkade vårt förhållande.
6 månader efter skilsmässan hittade jag en annan man som verkade ha bra värderingar, han var också aktiv och social. Hade en pojke sedan tidigare. Vi träffades i ett halv år innan barnen fick träffa varandra och därefter började vi leta hus ihop. Hela den tiden, att bo här och var och lära känna varandra gick väldigt bra. Visst tyckte jag att han hade temperament men det var inget som tog över. När vi flyttade in i ett hus, började problemen komma efter ett ett halvt år. Han blev arbetslös och deprimerad. Hittade nytt jobb men blev mobbad där. Blev arbetslös igen och ryggbesvären slog till ordentligt. I samma veva hade fick jag cancer och opererades 3 gånger inom 1,5 år inklusive andra tuffa behandlingar.
Gränser flyttades med små steg under en längre period. I början var det inga stora grejer och jag tyckte inte det var så viktigt. Att hålla harmoni var mycket viktigare för mig. Han gick över för många gränser, blev för svartsjuk och inbillade sig allt möjligt. Det blev ohållbart att gå på AW så jag slutade med det, inte heller gillade han att jag träffade tjejkompisar för jag var för glad gentemot dem och mindre glad gentemot honom tyckte han. Mitt utrymme krympte och krympte. Familjerådgivning fokuserade på hans önskemål och hans problem,han var oerhört skicklig och charmig medan jag blev ”den iskalla partnern”.
Till slut litade han inte på mig ens när jag tränade eller tog promenad, han ville träna ihop som par gör (men det kändes inte äkta). Ville jag gå själv ringde han efter och ”råkade” vara i närheten. Den paniken och den instängda känslan fick mig att planera mitt självmord. Som inte blev av. Jag fångades av vänner och tack vare dem vågade jag göra slut i augusti 2019.
Sedan november 2019 bor jag själv med flickorna hos mig varannan vecka. Även om han inte är deras biologiska pappa, blev flickorna som syskon med hans pojke. Vi träffas en gång varannan vecka, i syfte med att barnen kan umgås.
Jag trivs mycket bra med att bo själv. Vi har ett fint och vackert hem, flickorna älskar att vara här och jag känner en helt annan harmoni. Samtidigt håller jag på med att bygga upp mitt nya liv, sluta vara rädd för män, säkerställa att jag vet vad jag har för gränser och hur jag kan behålla dem.
Det här är tänkt att bli min öppna dagbok med ups and downs.