Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Att bli stark igen

Jag har två långa förhållanden bakom mig och jag trodde att jag bara råkar träffa män som blir kontrollerande. Det var inte helt så enkelt har jag lärt mig hos psykologen… Det här är min resa till att bli en stark person som känner till sina gränser och håller kvar dem oavsett vem och vad som händer.

Mina flickor är 9 och 11 år gamla, separerade från deras pappa när de var 2 och 4. Jag tyckte han ändrades och blev mer kontrollerande när vi fick barn, samtidigt kunde han trots flera års försök inte bli fri från porrmissbruk. Han var mitt livs kärlek men jag klarade inte av att leva med hans porrmissbruk som förstås även påverkade vårt förhållande.

6 månader efter skilsmässan hittade jag en annan man som verkade ha bra värderingar, han var också aktiv och social. Hade en pojke sedan tidigare. Vi träffades i ett halv år innan barnen fick träffa varandra och därefter började vi leta hus ihop. Hela den tiden, att bo här och var och lära känna varandra gick väldigt bra. Visst tyckte jag att han hade temperament men det var inget som tog över. När vi flyttade in i ett hus, började problemen komma efter ett ett halvt år. Han blev arbetslös och deprimerad. Hittade nytt jobb men blev mobbad där. Blev arbetslös igen och ryggbesvären slog till ordentligt. I samma veva hade fick jag cancer och opererades 3 gånger inom 1,5 år inklusive andra tuffa behandlingar.

Gränser flyttades med små steg under en längre period. I början var det inga stora grejer och jag tyckte inte det var så viktigt. Att hålla harmoni var mycket viktigare för mig. Han gick över för många gränser, blev för svartsjuk och inbillade sig allt möjligt. Det blev ohållbart att gå på AW så jag slutade med det, inte heller gillade han att jag träffade tjejkompisar för jag var för glad gentemot dem och mindre glad gentemot honom tyckte han. Mitt utrymme krympte och krympte. Familjerådgivning fokuserade på hans önskemål och hans problem,han var oerhört skicklig och charmig medan jag blev ”den iskalla partnern”.

Till slut litade han inte på mig ens när jag tränade eller tog promenad, han ville träna ihop som par gör (men det kändes inte äkta). Ville jag gå själv ringde han efter och ”råkade” vara i närheten. Den paniken och den instängda känslan fick mig att planera mitt självmord. Som inte blev av. Jag fångades av vänner och tack vare dem vågade jag göra slut i augusti 2019.

Sedan november 2019 bor jag själv med flickorna hos mig varannan vecka. Även om han inte är deras biologiska pappa, blev flickorna som syskon med hans pojke. Vi träffas en gång varannan vecka, i syfte med att barnen kan umgås.

Jag trivs mycket bra med att bo själv. Vi har ett fint och vackert hem, flickorna älskar att vara här och jag känner en helt annan harmoni. Samtidigt håller jag på med att bygga upp mitt nya liv, sluta vara rädd för män, säkerställa att jag vet vad jag har för gränser och hur jag kan behålla dem.

Det här är tänkt att bli min öppna dagbok med ups and downs.

7 gillningar

Lördag 200606
Upptäckte ett mönster hos mitt ex. Han använder ofta känslor, gärna överdrivet om det handlar om hans son. Innan vi skulle ses frågade han om min dotter tagit bort hans son på TikTok, för det sved tydligen och han kunde märka hur sonen var ledsen över detta. Det här var ett ypperligt exempel på hur han inte bara frågar ”har din dotter tagit bort min son på TikTok” utan använder känslor för att förstärka det hela. Jag lyckades hålla mig lugn och svarade bara att nej det har hon inte gjort.

En lärdom: håll dig lugn framförallt när den andra agerar med känslor. Fokuserar jag på fakta och information så håller jag mig själv cool (även om det stormar inombords).

2 gillningar

Vill bara inflika att det låter som om du tänker helt rätt i att hålla dig till fakta när han försöker dra på med känslor. Respond, don’t react.
Och det glädjer mig att du tagit sig ur en relation som inte låter speciellt sund.

1 gillning

Måndag 200608

Opererad för karpaltunnelsyndrom, vänster hand idag så nu är båda händerna klara. Ont just nu och det kommer fortsätta göra ont lite till men snart blir det bra! Längtar!

Fick minnesbilder från canceroperationer, återbesök och andra kontroller. Varenda gång, nu överdriver jag inte utan varenda gång var kantad av bråk. Oftast handlade om att jag ville vara i god tid på sjukhuset och hans tidsoptimism gjorde att vi åkte senare än jag ville. Jag grät i bilen. Han blev sur. Han tyckte att jag pressade honom. Ville jag skapa så här dålig stämning frågade han. Ska du fortsätta vara så här otrevlig hela resan. Varför försöker du ge mig dåligt samvete genom att gråta och så vidare. När vi sedan var på sjukhuset gjorde det inte lika ont med alla långa nålar för jag mådde ändå så dåligt inombords… usch och fy för dessa minnen.

Idag tog en av mina bästa vänner mig hem efter operationen. Hon mötte mig utanför, jag vinglade, var lite hög av den lugnande tabletter jag fått. Det blev helt komiskt och vi skrattade gott båda två :grinning: Promenerade tillsammans hem till mig och köpte sushi på vägen. Satt länge hemma hos mig i köket och pratade om allt möjligt. Jag glömde bort att jag hade ont. Att jag nyss blivit opererad. Det var så fint alltihop, att bli lite ompysslad av en vän :heartpulse:

Just ikväll tänker jag lite extra på hur mitt liv förändrats. Jag känner att jag kommit ganska långt. Det är något alldeles speciellt att känna trygghet igen och nu ikväll uppskattar jag det mer än någonsin!

5 gillningar

Men så hemskt! Så okänsligt! :open_mouth:

Desto trevligare att ta del av dagens händelser. Vilken vän du har. Jag blir lycklig bara av att läsa det. :hugs:

1 gillning

Ja, så fort det var folk omkring förvandlades han till den charmige partnern. Det kommer dröja länge innan jag vågar lita på män igen, tyvärr. Desto mer tacksam över mina fina vänner :heartpulse:

Tisdag 200609

Jag har börjat lyssna på podden The Life Coach. Det jag fastnade för var hur lätt det är att förstärka de negativa tankarna och på så vis skapa en sanning (som inte stämmer). Jag hade lätt kunnat se mig och förstärka min självbild med att jag bara fastnar för fel killar. Men nej, det stämmer inte. Jag har haft någon kortare relation där jag känt glädje och jämställdhet. Samtidigt, så fort jag tänker är det mycket enklare att fastna i ältandet av mitt ex, men det leder verkligen ingenstans… sluta med det vill jag säga till mig själv!

En annan klok tanke jag fångade i morse var Elin Härkonens ”saker händer av en anledning”. Det gav mig en möjlighet att se hur jag kan gå vidare från mitt förflutna och se de jobbiga erfarenheterna som en nej-väg. Att jag accepterar det som varit och hänt och ser det mer som en väg dit jag aldrig vill återvända.

Jag är väldigt nyfiken på hur min framtida väg ser ut? Vad gillar jag egentligen? Vad tycker jag är viktigt nu när jag är 43 år och redan har barn. Kan det vara så att jag uppskattar andra saker mer nu än då när jag var yngre? Så vad vill jag fylla mitt liv med och hur ska jag nå dit?

Finns det fler som börjat reflektera över sitt liv när förhållandet tagit slut? Hur har ni gått tillväga?

3 gillningar

Den måste jag lyssna på :+1:t2:[quote=“Kasai, post:7, topic:13942”]
The Life Coach
[/quote]
Jag börjar varje morgon att le mot mig själv i spegeln och ofta blir det ett härligt garv också om håret ser ut att varit på fest medans jag sov. Att börja dagen med att få ett leende, välja inställning :laughing:

2 gillningar

Den podden ska jag också kolla upp! Dags att byta från Skilsmässopodden kanske. :smile:

Jag har också reflekterat över att det nog är dags att lära känna mig själv som den jag är nu, istället för att stövla på och göra samma saker som jag alltid gjort. I mina bittra stunder kan jag tycka att livet varit grymt orättvist som tagit ifrån mig några av de viktigaste sakerna för mig: hästarna (efter en ridolycka i höstas när jag fått lära mig att gå igen… kommer jag nog aldrig att sitta på en häst igen) och mitt kärleksfulla äktenskap (som bara var fyllt av min kärlek, tydligen). Okej, men nu blev det så.

Massor av tid och energi har frigjorts och det är inte bara orättvist, det är en möjlighet också. Vad vill jag göra av min lediga tid? Ja, jag vill ju umgås mer med mina vänner än vad jag gjort under barnåren. Jag vill resa och se mer av världen, när möjligheten kommer tillbaka. Jag vill bo bekvämt och trevligt. Jag vill hinna/orka gå en promenad på kvällen efter jobbet istället för att sköta ett jättehus. Jag vill laga bättre och roligare mat, och baka bröd. Jag vill gå på bio, teater och konserter… det är rätt lätt att fylla upp listan faktiskt!

8 gillningar

Ja, verkligen! Jag är nyfiken på mig själv! Alltså, många delar är jag supertrygg med: Mitt val av jobb, syn på familj osv, men andra delar får jag verkligen testa från grunden. Jag har tagit över huset och tillåter mig att provbo. Att ge alla sysslor en chans, vad jag tycker om trädgårdsarbete osv. För mig handlar det om att i det lilla verkligen känna efter och ge det tid. Hur jag vill bo i framtiden - det är lite för stor fråga, så jag känner in del för del. Jag vill kunna sitta på altanen och grilla. Fine, en del klar. Vad tycker jag om att laga till middag, om jag bara tar hänsyn till MIG?

Det första året ligger bakom mig, på sätt och vis. Första födelsedagen som splittrad familj var bara jobbig. Nu har jag en annan känsla, barnen är stora och jag kan visa genom handling hur jag vill leva. Det kommer förstås svackor, men idag är en toppendag, sonens student. Jag kände att jag kunde gå ”all in” och visa precis hur mycket jag vill fira den här dagen. Helt olikt pappan. Och det stärker mig i att fortsätta utforska min väg.

Jag tror att det hjälper att barnen är så stora att de kan göra egna val. Visst, det krånglar med 14 åriga dottern, men hon kommer inte att vara 14 för all evig tid. Och relationen till sonen blir bara bättre och bättre, ju mer av min personlighet och karaktär som jag lyckas leva ut.

Funderar på att testa en ny sport också.

Däremot har jag inte så många mål, det kanske kommer. Jag har haft långsiktiga mål tidigare, men nu är liksom nuet och den närmsta tiden fullt tillräckligt. Jag tror precis som du antyder, att andra saker är viktiga nu jämfört med när jag var 21 och inledde relationen till X. Men att utforska relation igen ligger lite längre fram, har fullt upp med spännande val av middag…

3 gillningar

@Uppochner @Caro @Saffran Kul att vi är fler som ser framtiden med spänning!! Det blir lite som en andra chans. Vad vill jag göra nu när allt är möjligt?? Vilken kittlande tanke!!

3 gillningar

Torsdag 200611

Ibland saknar jag tvåsamheten. Som idag. Jag har fortfarande ont efter måndagens operation men började jobba hemifrån idag. Det gick ok med att använda datorn trots bandaget. Men hade så gärna haft ngn som hjälpt mig med små saker. Kan t ex inte öppna burkar, trycka ut schampo eller ta på mig bh utan att allt detta tar en evighet :joy: Nåväl, måste se detta som en tålamodsskola. Det kommer ju vara så i två veckor till, sen tas bandage och stygnen bort.

Jag tänker även på andra saker. Som att planera helgen. Eller att fundera vad som hade varit kul att göra på semestern. Min plan var ju att åka till Spanien, unna mig och flickorna en skön solresa efter ett jobbigt år. Just nu hade jag mer än gärna suttit med någon och pratat om sommaren i Sverige. Vad ska man hitta på?

Och samtidigt när jag ligger här i soffan och tittar ut mot hustaken känns hela vyn otroligt rogivande. Det kommer att bli bra, annorlunda men bra :blush:

6 gillningar

Lördag 200613

Idag är det min feel good dag. Gjorde scones bara för mig själv, tog skön promenad efter frukost och köpte mig blommor på vägen hem. Har lyssnat på The Life Coach podd och tänkte mycket på det här med att hoppas. Ord som för mig klingar negativt.

Det svåra är att sluta hoppas och börja agera. För det är mycket enklare och bekvämare att vara passiv, vänta och bli lite lätt negativ. När jag befinner mig i det tillståndet kommer jag alltid förr eller senare till att jag inte klarar av att vara så, att bara passivt vänta. Mitt första steg blir att jag måste ut och träna eller träffa någon eller göra något kreativt. Där och då börjar jag komma igång och får positiva känslor. Och jag börjar trivas med mig själv igen. Jag har märkt att beroende på hur bra jag tar hand om mig (träning, kost, unnar mig saker, är social, satsar på att utvecklas på jobbet), desto bättre mår jag och desto mer sällan har jag mina dippar.

Samtidigt är det viktigt med dippar och svåra perioder. Det ger mig styrka att känna glädje och lycka ännu starkare. Såsom nu när jag fortfarande har ont i handleden efter måndagens operation. Jag hade kunnat stanna hemma igår kväll och känt efter att det gör minsann ont. I stället gick jag ut med kollegor och det blev en riktigt rolig kväll i stället! Men ja, ont hade jag men den fick inte ta över det roliga :slight_smile:

Poddavsnittet jag lyssnade på idag på promenaden avslutades med en väldigt klok fråga: hur motiverad är du att byta ut hoppet mot beslutsamhet? Så himla klok tanke!! De orden får också avsluta dagens tankar här för nu fortsätter min feel good dag med rökta räkor, lime aioli och god baguette…

5 gillningar

Torsdag 200618

Ännu en högtid som singel. För mig har det varit underbart att ha vänner som bjudit in mig eller som jag kunnat bjuda in mig till vid högtider. För alla minnen är kantade med saker och traditioner. Facebook är mästare på att påminna en om alla midsomrar…

Jag hade kunnat vara själv med flickorna, men att spendera ledighet med vänner och deras barn är underbart!!

Märker också att jag mår så mycket bättre av att inte ha kontakt med mitt ex. Och när vi har kontakt, försöker jag låta bli att fråga hur det är. För då fastnar jag i dialog och jag vet att det resulterar i en massa onödiga tankar och sedan sämre sömn. Nä, jag ska fokusera på mig själv och se till att jag mår bra :slightly_smiling_face:

Hellre stark och ensam än svag med någon!!

6 gillningar

Söndag 200621

Jag har haft så märkliga drömmar, om mitt ex och om en fd kollega som jag hade en flirt med för många år sedan. Så symboliskt att jag i drömmen försöker komma fram till rätt gate på flygplatsen samtidigt som jag springer på dessa män som påminner mig om att ”du vet ju att jag är gift nu…”

Jag har alltid haft mycket drömmar. Drömt om relationer som jag haft, även vid tidpunkter jag varit lycklig. Kanske bearbetar jag omedvetet också. Det är sällan jag mår dåligt av dessa drömmar, men ändå rent objektivt, tänk vilket inflytande vi människor har haft och fortsätter att ha i andras liv?

Ytterligare en högtid har jag upplevt som singel. Midsommar summerar jag med skratt, mina underbara flickor, fina vänner och god mat. Det går att njuta av högtider även som singel. Men förstås, en liten tanke finns ju där någonstans djupt inne om att dela livet med en man. Och den tanken får förbli bara en tanke men lite drömmar kan jag ju ha :heart_eyes:

4 gillningar

Natten innan midsommarafton drömde jag att jag åkte berg- och dalbana med min jämnåriga tjejkusin och pratade relationer och drack kaffe samtidigt… :joy: Ibland undrar jag över vad som pågår i hjärnkontoret!

Skämt åsido. Jag märker att jag drömmer jättemycket (och konstigt) om jag tar Atarax. Tog ingen till midsommarnatten, ville inte riskera att drömma om X :slight_smile:

3 gillningar

Jag ska göra något - för mig - helt nytt :grinning:
Tänker slänga in en madrass därbak i Kian och sedan gör jag en roadtrip norrut för att stannat till hos lite vänner här och där längs med vägen.
Inte alls säkert att jag sover en natt i bilen…tror jag gillar det mer i teorin…men jag njuter av känslan att överhuvudtaget tänka i de banorna!

Som 54-åring med vuxna barn har jag oändliga möjligheter att pröva nytt…både stort och smått. Helst smått, tror jag.
Som sagt…bara att välja middag… :grinning:

9 gillningar

Du är så himla bra och stark! Beundrar ditt mod, allt du lyckats ta sig igenom! Kommer att fortsätta ta del av din livsberättelse. Du vet ju också att jag går igenom mitt livs värsta period i livet just nu, av det jag skrivit här, och tackar så mycket för allt stöd och pepp jag får där. Tack!! Det betyder jättemycket, och nu väljer jag också LIVET för MIN skull.
Heja alla som vågar lita på sig själva och stå upp för sig själva, det krävs mycket mod för det.:heart:

4 gillningar

Söndag 200628

Jag har precis renskrivit föräldraplanen som jag och min exman jobbat med under två månader. Varför tipsades man inte om det när man skaffade barn? Det hade varit mycket enklare om man redan då som gifta skrivit en föräldraplan. Nåväl, bättre nu än aldrig!

Alla möjliga minnen kommer fram, jag tänker tillbaka till när barnen var små, då det kändes att det alltid kommer att vara vi. Den känslan och gemenskapen. Men också min oro över hans porrmissbruk. Min kropp som inte kändes lika attraktiv som de där kvinnornas på nätet. Nu tänker jag herregud, jag var i riktigt bra form!! Hur kunde jag inte inse det?

Min exman blir pappas i augusti. Han levde själv i några år efter skilsmässan men hittade en fin något yngre tjej och hon är väldigt bra bonusmamma till mina flickor. Jag är glad över att de lyckats bli gravida efter iv-behandlingar, det är barnet är efterlängtat har jag förstått. Men någonstans, förstå mig rätt, ändå sticker det i hjärtat. Jag tänker det är för att det är ovan situation och det kommer att bli bra. Jag har ju inga kärlekskänslor för honom, bara nostalgiska känslor över det liv vi hade. Är det någon fler som känner så? Att ni är klara med ert ex men att ni ändå kan känna sorg över det som inte blev av?

1 gillning

O ja, med ex-exet, barnens pappa… Jag vill absolut inte ha tillbaka honom. Han är omgift och det känns nästan som en lättnad att någon annan får styra upp honom nu. :laughing:

Men ändå kan jag sakna allt det som tog slut, och det som inte kommer att hända. Vi trodde ju till exempel att vi skulle bo kvar i i vår villa och att barnen skulle komma hem dit ibland efter att de flyttat hemifrån och så småningom komma och hälsa på med barnbarn…

Nu har inte ungarna något riktigt barndomshem kvar och det svider lite. Kanske mer hos mig än hos dem?

2 gillningar